Hyperlokal media

Lottie Jangdal har nyligen disputerat om hyperlokal media vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Hyperlokal är media som vanligtvis är medborgarledda och till stor del oberoende, med ett innehåll inriktat på ett begränsat geografiskt område. Det handlar alltså om media som är så lokal att lokalredaktionen tillhörande en större tidning normalt inte räknas som hyperlokal. Forskningsområdet är ganska nytt och inte särskilt vanligt.

Tidigare studier har mestadels ägnat sig åt spridning och förekomst av hyperlokal media, samt deras ekonomi, hur de överlever. Där är erfarenheten nedslående för hyperlokal media på landsbygden och i glesbygd. Ambitionerna kan vara goda, men kundunderlaget ofta litet och därmed blir både prenumerations- och annonsintäkter små.

Lottie har dock mer undersökt hur hyperlokal media bidrar till en levande lokal demokrati. Svaret blir väl lite som väntat att det beror på. Är den hyperlokala utgåvan knuten till en etablerad politisk organisation blir inte demokratin mer fördjupad eller spridd, det blir bara mer av samma.

Där man lyckas vara öppen och allsidig blir dock engagemanget större än där hyperlokal media saknas. Detta trots att politisk debatt inte inte varit det primära målet för någon av de hyperlokala som studerats. Material har samlats från Sverige, Norge, Finland och Ryssland.

Lottie Jangdal har tidigare jobbat som journalist i Sverige och Kanada. Ja, hon är en av mina yngre kusiner. Den som vill läsa mer kan läsa eller ladda ner avhandlingen här.

Som den politiska debattör jag är hoppas jag på fortsatt forskning om just den politiska delen av hyperlokala medier. Det kan säkert bli någon som framöver tar upp den handsken nu när grundförutsättningarna är beskrivna. Vad händer när samma Nisse Nilsson som är kommunalråd, i den hyperlokala blaskan dyker upp som idrottsföreningens kassör, hembygdsföreningens ordförande med mera? Blir folk mer villiga att debattera och avslöja, eller blir de bedövade och ger upp? Vad händer när den hyperlokala börjar granska den lokala makten och släpper fram all slags opposition?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Hyperlokal media

  1. Pingback: Hyperlokal media | ulsansblogg

  2. Jan Andersson skriver:

    Hur mycket man än har önskat under yngre år att få delta i en mindre kommuns informationsgrupp för att ordna bra saker till boendeområdet, så har det alltid fallit på att jag bara har övernattat i min hemkommun men inte jobbat där speciellt länge. Under helgerna har vi åkt någon annanstans, ofta till ett fritidshus, eget eller goda vänners.

    Ibland har jag vetat mer om min jobbkommun än min hemkommun beroende på infödda arbetskamrater som ofta tagit upp aktuella ämnen som de fångat upp och uttryckt sin åsikt, för eller emot. Att minska intressesfären ytterligare till en mindre kommundel har inte varit så intressant av samma skäl, många som bor där jobbar på annan ort eller i en annan kommundel. De som vet mest är kanske barnen. Men vi vuxna har aldrig i deras närvaro pratat med dem om för dem ointressanta ämnen, till exempel aldrig politik.

    Jag bodde i samma kommun i 45 år, ändå vet jag forfarande nästan inget om den, inte ens dess historia eller ens vad de olika områdena heter. I min nya kommun har jag lokaliserat de butiker och vårdcentraler jag behöver utnyttja, och var man kan parkera (ett ständigt aktuellt problem) i övrigt vet jag inget och bryr mig inte heller.

    Är det inte de lokala matbutikerna som är bäst på hyperlokal info? Kyrkan försöker också, men kan sällan locka med något intressant. Ibland vid storhelger kan man få infoblad om lokala evenemang, typ tomten kommer till lekplatsen eller en och annan bakluckeloppis.

    Invånarna håller på med olika saker under olika skeden i livet. Några går med hundar, vilket är uteslutet för mig (hur hinner de?). Det är nog rätt svårt att hitta ämnen som i lika grad berör invånarna i en hyperlokal kommundel, bortsett från politik och nya pålagor som drabbar alla lika.

    När jag en gång frågade en kommunpolitiker om framtid projekt, backade han direkt och svarade: — Det går inte att planera, förhållandena ändrar sig hela tiden! (Alltså direktiv uppifrån). Ack ja, vi sitter alla i samma båt, fast vi är på väg till olika ställen.

    • Thomas skriver:

      Ja, det en ganska typisk upplevelse i dagens Sverige…
      De möten man har med immigranter av olika slag är något annorlunda. De fokuserar på att hålla släkt och vänner ihopknutna, oavsett var på planeten de alla befinner sig. De odlar sin historia och kulturella bakgrund, just för att klara sig även framledes…
      Till skillnad från den ursvenska allmänheten som bara blivit ”moderna”…dvs enbart är tillfälliga konsumenter och producenter…
      Politiken har – enbart – blivit en serviceverksamhet för kommersiella intressen, vilket innebär ihopkoppling av staten och kapitalet, det som kallas fascism..
      Ja, .. och det innebär att när det tryter i den kommunala, statliga och regionala plånboken så börjar ursvenskarna trampa på varann därför att den som är längst ner i skiten har inget att hämta hos någon, då man inte odlat sina släkt- och vänkontakter…
      När troligen tidernas värsta lågkonjunktur blommar upp efter nyår så blir verkligheten snart outhärdlig för många ursvenskar…
      För immigranterna blir förändringen inte så stor..man har varann.

  3. Göran skriver:

    ”Hur mycket man än har önskat under yngre år att få delta i en mindre kommuns informationsgrupp för att ordna bra saker till boendeområdet…”

    När jag bodde i en bostadsrättsförening och var med i styrelsen och medlemmar kom med förslag på saker och ting, svarade vi så gott som alltid med: Vad bra. Kan du ta hand om det och ta reda på kostnad m.m.?

    Det blev aldrig något av förslagen.

    Med det sagt. Kan vi inte göra samma sak i en kommun? De som kommer med ett förslag blir projektledare för förslaget. Tänk så otroligt mycket dumheter vi skulle slippa då.

  4. Göran skriver:

    En form av hyperlokal media. När jag var liten tillbringade jag sommarloven hos min mormor och morfar. Varje söndag klädde sig morfar i kostym och besökte släktingar eller bekanta på kaffe och kaka i den lilla byn. Han tog alltid med mig. Då fick vi höra vad som hänt i byn under veckan.

  5. Jan Andersson skriver:

    En bostadsrättförening är väl ett typiskt exempel på en lokal intresseförening, men egentligen bara en amatörmässig förvaltningsgrupp till skillnad från proffsen som allltid jobbar med sådant men tar betalt som utpressare eftersom det är jobbigt att flytta och ont om bostäder.

    I den kommun jag nu bor har kommunen för vana att kalla många företagare till informationsträffar med diskussion om förslag till lösningar på kända problem eller flaskhalsar. Det kan ta tid att göra majoriteten nöjd, men det blir till sist väldigt bra. (det finns en samlingslokal som rymmer alla i en gymnasieskola).

    Alla kommuner kan inte göra så här, men just denna saknar ett eller flera dominerande storföretag och det finns ingen bruksanda och därför ingen medborgare som tittar snett på ”de besuttna” och vägrar att lyssna på deras argument.

    I den kommun där jag bodde (i 45 år} var det helt annorlunda, det fanns ett stort dominerande bolag och arbetarkommunen styrde med järnhand allt, även under borgerligt styre ibland, och inget de gjorde var genomtänkt eller förnuftigt, allt skulle vara störst och värst fast ingen hade frågat efter något sådant. Nu har de en skattesats bland landets högsta, och en medioker samhällsservice. Någon måste betala av på skuldberget.

    Hade haft några liknande företagsträffar kan jag garantera att många tokiga idéer hade blivit stoppade tidigt.

  6. Jan Andersson skriver:

    Jag har nu läst hela avhandlingen och inser att jag aldrig där jag bott har sett eller läst någon hyperlokal media. Däremot får tydligen en av mina söner i Storstockholm varje vecka ett välgjort lokalblad med stadsdelens namn. Det är med all tydlighet också annonsfinansierat, behövligt eftersom stadsdelen saknar ett centrum och det är inte lätt att hitta de lokala näringsidkarna den naturliga vägen.

    Artiklarna som berör stadsdelens väl och ve är välskrivna men har en tydlig vänsterstämpel och handlar till femtio procent om cykelbanor med motsvarande minskning av biltrafiken. Det finns två tunnelbanestationer, och många utsocknes från mer perifera stadsdelar använder därför stadsdelen som parkeringsplats under dagarna. Fler cykelbanor skulle därför inte alls hjälpa upp parkeringskaoset.

    Förr kunde man parkera gratis, med det kostar numera skjortan och bevakningen är tuff. Även hantverkare med öppen skåpbil får böter om när de lastar in och ut verktyg och materiel. Vilket alternativ de har till att betala har jag aldrig förstått.

    Det är ibland extremt svårt att komma ur bilen när vi ska besöka sonen, jag har ibland kört runt tre mil innan en plats blir ledig, och då är det bråttom, man hinner inte åka till nästa korsning och vända för då är platsen redan upptagen.

    Lokalbladets ständiga lösning på problemet är alltså att förbjuda biltrafiken. Min lösning är att sluta att förtäta en gammal fin stadsdel och bygga fler rymliga parkeringsplatser med rimlig taxa nära tunnelbanestationerna.

    • Mats Jangdal skriver:

      Du illustrerar tre saker väl. Dels att det är lättare att få bra ekonomi på hyperlokal media där det är hög befolkningstäthet. Dels att majoriteten journalister är vänsterlutande. Dels att många människor, trots att de själva är beroende av bilen inte förstår bilens betydelse (vägens idé och bilismens behov).

Kommentarer är stängda.