Jag har börjat skönja linjer i demokratiernas förändring. Förändringen eller förändringarna har med tiden blivit allt mindre till folkets belåtenhet. Samtidigt har folkets missnöje inte heller utfallit till politikens eller elitens belåtenhet. Häng med, så ska jag försöka förklara.
Introduktionen av demokrati i Europa de senaste 100-125 åren möttes inte omedelbart med entusiasm av alla. Inte av dem vars makt minskade, men inte heller av alla dem som nu skulle erhålla makt, om de kunde ta vara på den. Det där med att ta vara på makten innebär ansvar och inte alla känner sig mogna att axla det, därav tvekan. Eller så är det för somliga mest bekvämt om en elit får styra.
Majoriteterna skiftade mellan konservativa, liberala och socialistiska ideologier, där liberalerna redan från start kunde tänka sig att spela på båda sidor. Det innebar att de alltid fick något inflytande, men också att de långsiktigt urvattnade såväl sin profil som sin pålitlighet.
Tankar om den stora statens allomfattande godhet och bringande av generell välfärd hade tidvis stora framgångar, men fick ibland också backa när notan skulle betalas och tillnyktring i väljarkåren skedde. Marx och Engels hade redan i mitten av 1800-talet beskrivit dessa välsignelser, men det var då inte kopplat till demokratiskt styre. FDR i USA lyckades via hot och utpressning plantera vissa delar av detta med sitt New Deal.
Även om världskrigen och depressionen där emellan delvis skymmer bilden, är min bedömning att demokratiernas inledande epok tog slut när Dwight Eisenhower överlämnade den Amerikanska presidentmakten till John F. Kennedy.
Kennedy ville något annorlunda, lovade något annorlunda. Han lovade att staten skulle ta större ansvar för att ordna medborgarnas liv, mot att de överlämnade sin själ till staten. Vi kan kalla det Amerikansk socialism, de kallar det progressivism. I Sverige hade detta inletts redan under Per-Albin Hansson och lagts fast under Tage Erlanders långa styre. Men vi levde ändå med en gammal hederskodex att göra vår plikt, precis som Gustav VI Adolfs valspråk sa.
Med inspiration från USA, där studentrevolter, antikrigsdemonstrationer och medborgarrättsrörelser för såväl kvinnor som svarta påbörjats redan innan Kennedy valdes, dundrade sedan Olof Palme in på svensk scen och krävde snabba och genomgripande förändringar. Dessa fick han i stora delar igenom, med helt ny Grundlag, LAS och en hel del andra åtgärder.
Detta Palmes ”korståg” tog inte stopp förrän löntagarfonderna skrotades. Då stod också klart, åtminstone i efterhand, att svensk borgerlighet var i princip utraderad, trots segern som stoppade socialismens totala framryckning. Det var helt enkelt för sent. Hela Sverige var socialistiskt.
Högerpartiet hade bytt namn till Moderaterna och bytt från konservatism till liberalism. Liberalerna var trots vissa uppstudsigheter i allt väsentligt socialliberaler och inte på långa vägar längre frisinnade. Centern hade toppat och ersatte den tillfälligt framgångsrike Torbjörn Fälldin med verklighetsfrånvända Karin Söder och sedan med Göran Perssons kompis, halvsocialisten Olof Johansson. Därefter gick det ännu fortare utför.
Fälldin hann med att via ett valtekniskt samarbete, bjuda in KDS till riksdagen, ett kristet konservativt parti. Något som kunde blivit stort i Sverige 1910, men inte kunde bli mer än en anakronism 1985.
En motreaktion till borgerlighetens vänstergir blev Ny Demokrati, men det blev också bara en dagslända. Miljöpartiet lockade i började även en del borgerligt sinnade personer som inte var nöjda med den materialism (marxistiskt kodord) de borgerliga företrädde. Men det dröjde inte länge innan ren vänsterideologi tagit över hela MP och de har därför inte lämnat några avtryck i borgerlig idéutveckling.
USA och Sverige liksom till stora dela UK och Frankrike gick vid den här tiden, från cirka 1970 till 2016 i samma takt eller genomled samma faser (och fasor). De borgerliga kunde inte någonstans leverera ideologiskt motstånd till socialismen, inte förklara varför socialismen är en dödsspiral och den spiralen har nu ökat farten in mot centrum och dess slutliga kollaps.
Bill Clinton, Tony Blair, Carl Bildt och Göran Persson njöt av livet som socialismens förvaltare. Varken far eller son Bush kunde under sina presidentperioder lyfta några väsentligt borgerliga frågor. Kriget mot terrorismen var inget korrekt svar. Varken John Major, David Cameron, Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy eller Fredrik Reinfeldt kunde tillföra något nytt till borgerligheten. Barack Obama, Hilary Clinton, Joe Biden, Francois Hollande, Emmanuel Macron, Stefan Löfven och Magdalena Andersson levde alla i tron att borgerligheten var besegrad, försvunnen för alltid. Tjugo-tjugofem år efter kommunismen fall tycktes också borgerligheten ha fallit. Socialisterna ansåg sig kunna göra hur de ville, mot folkets vilja, under parollen, Yes We Can!
Men långt tillbaks, under mellankrigstiden, fanns borgerliga filosofer, kallade libertarianer, som funderade i andra banor, Rand, Mises, Hayek och efter kriget Rothbard, Friedman, Nozick, Paul och några till. Dessa funderade till exempel över varför demokratin inte lägger några begränsningar för statens räckvidd in i privatlivet. På vilket sätt gynnar det individen om några andra kan samsas om att med ett ”demokratisk” beslut ta allt det du äger?
Denna rörelse har vuxit under radarn just sedan Kennedy tillträdde. Varje gång den kommit på tal har den avfärdats som högerextremism, ofta med ännu värre och missvisande tillmälen. När den etablerade borgerligheten tappat allt mer kraft, är det dit de nytänkande borgerliga söker sig. Detta skrämmer fullständigt vettet ur hela den etablerade eliten. En politisk rörelse som vill ge makten till folket och inte vilket folk som helst, till individerna själva!
Trump, Orbán, Milei, Bolsonaro är exempel på politiker som i olika grad och på olika sätt vill gå i den riktningen. Av dessa är det Milei som varit tydligast libertarian och Trump relativt vinglig åt flera håll. Orbán är nog mer nationalist, men helt klart redo att pröva både nya och nygamla vägar. Men vad de alla visar, är att det finns möjlighet att tänka sig demokratin organiserad på annat sätt än idag och att det fortfarande är demokrati, bara ännu bättre i fas med vad folket vill. Eliten gör sitt bästa för att fästa en måltavla på deras ryggar för att röja dem ur vägen.
I Sverige är det inte många som fått korn på denna förändring ännu. Men när den kommer kan den komma med kraft!
Suveränt Mats,
Offer, cancel, brun, hat och hot är ju de simpla verktyg som samhällsomstörtarna använder och nu på senare tid KRIGSHETSEN. Det spelar ingen roll i vilket VÄDERSTRECK. Det om något är priset för den s k VÄLFÄRDEN. När välståndet sviker händer något ! ! ! ???
Det är efter den principen SOCIALISTEN kör sin likfärd.
Strålande sammanfattning.
Vad värre är, nu ligger de ”demokratiska” besluten i EU eller ute på världsarenan.
I teorin lever vi i en demokrati. I praktiken styrs besluten av en politisk elit som inte längre representerar folket utan sina egna karriärer. Riksdagen har reducerats till vad ekonomen och riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson träffande kallade ”Knapptryckarkompaniet”. Ledamöterna trycker på de knappar partiledningen anvisar, oavsett folkviljans riktning. Och tyvärr har borgerligheten i praktiken hoppat i säng med S-partiet helt enkelt för att man då kan utöva inflytande utan att sitta med i regimen som för tillfället påstås ha makten. Det är en formell demokrati utan substans – en skendemokrati som döljer en växande klyfta mellan makten och medborgarna.
Off topic.
Use Cash, Control grid, Gold, Silver, programmable digital money.
CAF ger delger vad som händer och vad som väntas.
https://usawatchdog.com/gold-fights-financial-control-grid-catherine-austin-fitts/
Skjut inte budbäraren.