Dagens gästskribent är Åke Sundström
Något ganska märkligt händer i svensk politik just nu: höger och vänster byter plats. S och V har nu ÄNTLIGEN – och i strid med deras kommandoekonomiska böjelser – accepterat att marknaden får styra den hittills så hårt reglerade energisektorn.
Enligt gällande överenskommelse partierna emellan, är det kraftbolagens sak att på egen hand avgöra om nya kärnkraftverk skall byggas eller ej. INTE staten/politikerna Ett frihetligt genombrott värt att hyllas.
Men i stället gör Kristersson en helomvändning för att i stället med näbbar och klor försvara den planekonomiska metoden, där partitopparna allt bestämmer och den fria konkurrensen sätts ur spel. Den förmente marknadsliberalen förordar att den gamla statsstyrda/kommunistiska ordningen återupprättas.
Hur anmärkningsvärt är inte det? Uppochnervända världen, men kanske inte helt överraskande. Det som numera är ett dåligt skämt i Moskva har tydligen blivit högsta sanning i det moderata bunkergänget. Tydligen godkänd även av en tidigare så principfast person som Gunnar Strömmer, den nye partisekreteraren.
Utanför partitoppen finns förvisso en och annan med sitt goda omdöme i behåll, som riksdagsmannen Jan Ericson. Men hans kritik har till dags dato ignorerats. De som bestämmer anser det viktigare att lyssna till det tyngsta särintresset, Svenskt Näringsliv – de 101 direktörerna som välkomnat mer vindkraft, därför att det stora elöverskottet leder till fortsatt elrea; den som kortsiktigt stärker företagens synliga lönsamhet (inte den reella). Kapitalismen språkrör väljer att helt sonika strunta i att priser som kraftigt understiger produktionskostnaden, innebär stora förluster för AB Sverige. Och sådana måste betalas, so oder so, via högre skatter på annat än elenergi.
Motvilligt tvingas man, för den flagranta kontrastens skull, berömma sosseministern Anders Ygeman, som sågat M:s kärnkraftsutspel och tron på bättre och billigare kärnkraft (SvD 4 juli). På reporterns fråga, om S (underförstått likt moderaterna) ”vill se fjärde generationens kärnkraft?”, svarade Ygeman: ”det har plöjts ner många miljarder i väldigt många länder, utan att vi är i närheten av att kunna driftsätta sådana reaktorer”.
Precis vad jag själv hävdat i flera inlägg i detta forum (som jag inte tror att Ygeman läser eller inspirerats av). Men notera också att moderaternas språkrör i energifrågor, Lars Hjälmered, i samma artikel nöjde sig med att vilja ”livstidsförlänga den befintliga kärnkraften”, en mycket annorlunda politik än den som partiledaren förespråkar. Oredan i bunkern är slående. Fast å andra sidan kan vi ju inte heller veta om Ygeman menar allvar eller bara förkunnar den sanning hans parti måste acceptera för utverka stöd av Sveriges i särklass farligaste parti, MP.
Inte heller våra vanligaste kommunistätare har reagerat mot Kristerssons vänstersväng, inte ens Johan Hakelius i Focus, han som i andra frågor är en så sträng liberal ordningsman. Däremot förvånas väl ingen längre över att SvD – numera en ren vänsterblaska – hör till de allra ivrigaste förkunnarna av den klimatpolitiska dårskap som blivit riktpunkten på nära nog alla politiska sakområden. Den som hävdar att koldioxid, livets gas, är farligare än härdsmältor, reaktorskrot eller plutonium! Helt otroligt! Ledarsidan håller en lägre profil, socialisterna härskar på övriga sidor.
SvD:s ägare, norska Skibstedt, har inga synpunkter på vänstervridningen. Och varför skulle dom det, när högerflanken i svensk politik så tigande åser sidbytet. Givetvis höjs inte heller några ögonbryn när våra röda biskopar omfamnar mediefenomenet Greta, styrd av sina förvirrade föräldrar och av en reklambyrå. Vilken helig cirkus!
Att borgerligheten och industriledarna säljer ut sin frihetliga ideologi ursäktas ibland med att folket får skylla sig självt, ta konsekvensen av att välja så inkompetenta ledare. Men vad har väljarna för val, när Kristersson kommit ut som kommunist och t o m Jimmy tvekar om klimatnojan?
Moderaterna avskärmar sig också på många andra sätt från den stora majoritet som generellt bejakar marknadsekonomin, den fria konkurrensen och det folkstyre som är dess siamesiska tvilling. Att undergräva demokratin är förvisso ett allvarligare brott än att påtvinga medborgarna olönsam kärnkraft.
I mina ögon är Sverige inne i en djup demokratisk kris, såvida vi nu inte tvingas konstatera att folkstyret redan är avvecklat. Inte av demokratins gamla klassiska fiender, nazister och marxister, utan av borgerliga partier som kallat sig liberala eller konservativa.
För på egen hand hade Ygemans parti och stödtrupperna vänsterut inte klarat av att förstöra det land de ärvde och förstörde (inte byggde) – med bistånd av Bildt, Reinfeldt och Kristersson. Om det nu är en sån slutpunkt vi bevittnar, i bästa fall inser Kristersson vilken fadäs han gjort sig skyldig till med sin energikommunism och kryper till korset – t ex genom att avgå och låta en sant liberalkonservativ reformist ta över rodret. Om nu en sådan går att uppbringa i dagens ideologiskt urarva kaderparti, lika mycket i otakt med sina väljare som Palme, Carlsson, Persson och Löfven.
