Denna artikel har tidigare varit publicerad på Fri Debatt.
Tidningen vet att de ljuger, för de lämnar denna brasklapp redan innan artikeln.
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.
När man inleder så betyder det att nu kommer en lögn. Skribenten skriver på kultursidan, men skriver om naturvetenskap och politik. Så gör man för att inte naturvetare och politiker ska få syn på artikeln, för att kunna ljuga obehindrat till kulturkonsumenter som inget kan om naturvetenskap.
Man inleder med att skriva om en redan känd kunskap, att växter ökar sin grönmassa när de får mer tillgänglig koldioxid. Detta är alltså något bra för växten, ger en positiv respons. Växter som får mer CO2 blir tåligare mot extrem värme, kyla och torka, samt även angrepp från skadedjur eller betning. Det är i princip samma effekt för växter som får mer CO2, som för sjuka människor som får syrgas. De klarar större påfrestningar.
Vissa växter som får mer CO2 producerar inte lika mycket protein per kilo grönmassa, men vad jag förstått, åtminstone samma mängd protein per planta. För idisslare spelar detta i praktiken ingen negativ roll. De får tillgång till mer foder och de är cellulosaomvandlare. Även enkelmagade växtätare får mer mat och för existens med låg arbetsinsats spelar det inte någon roll heller för dem. För hästar som jobbar och höglakterande kor kan det krävas en liten aning högre kraftfodergiva för att kompensera den lägre proteinhalten i grovfodret.
Vad artikeln nämner är det vete som undersökts och då är det förmodligen proteinet i kärnan som minskat något. Det kommer säkert att mycket snart ha kompenserats med växtförädling. All spannmål vi odlar idag och allt vi odlat sedan mer än 5000 år har varit förädlat jämfört med det vilda ursprunget. Här finns alltså egentligen bara anledning till glädje över att det växer bättre. Med forskning och utveckling kommer vi snart att ha tillgång till grödor som överträffar dagens på alla sätt.
Artikeln fortsätter med att kritisera Trumpregimen för att de väljer att inte lyfta fram forskning som fokuserar på klimatalarmistiska slutsatser. Egentligen forskning som haft som utgångspunkt att finna något att klaga på med hänvisning till det inbillade klimathotet. Politiserad forskning helt enkelt.
Men kulturskribenten fortsätter artikeln med att anklaga Trump för att politisera forskningen. Detta är fullständigt förljuget! Forskning och utbildning i hela världen, inte minst på universitetsnivå, har varit politiserad åtminstone sedan andra världskriget och politiseringen har bara tilltagit. Ta som exempel forskning om genus, kön, jämställdhet, identitet, rasism, ekonomi, språk, politik, fred och naturligtvis klimat.
Detta gäller i minst lika hög grad i Sverige som i USA. Jag skulle vilja påstå, utan att ha forskat i saken, men genom översiktliga personliga observationer, att i länder där högre utbildning är ”gratis” och där staten äger och driver utbildningsinstitutionerna, är utbildningen mer politiserad än i länder där en större andel utbildningsplatser drivs av andra än staten och där de studerande själva betalar sina studier.
De tjattrande klasserna är så vana vid att få betalt för att gnälla över problem, verkliga eller påhittade. Å, ett problem säger de gamla politikerna i the deep state, vi kastar skattepengar på det, så vi får veta mer. Men de får aldrig veta mer, de får bara hör mer om problem utan lösning.
Vad Trump har gjort när han väljer att bortse från tjattret och strängt politiserad forskning, är att i någon liten mån avpolitisera forskningen. Han säger: Kom inte med problem, kom med lösningar! Har du bara problem och inga lösningar, gå till någon annan. Något som naturligtvis ogillas av dem som ignoreras och av svenska genompolitiserade kulturskribenter. De tjattrande klasserna är inte intresserade av lösningar, för då skulle de inte ha något att tjattra om och därmed inget existensberättigande.
”De tjattrande klasserna” – en både fyndig och rättvisande rubricering. Fast egentligen lite förskönande, när det ju faktiskt handlar om medborgarnas värsta fiender – den maffia som håller de konspiratoriska partiapparaterna om ryggen. Bl a med hjälp av tidningar som kallar sig borgerliga men i själva verket hör hemma i extremvänstern. Inte bara Expressen men numera också förment konservativa SvD (mest på kultur-och nyhetssidorna, medan ledarsidan nöjer sig med ett maktlojalt tigande).
Mest tjattrande av alla är dock de ekonomiprofessorer som av snöda pekuniära skäl säljer sin intellektuella heder på det politiska marknadstorget – med hjälp av den så kallade ”sekond-best-metoden. Den som utgår från vad som skall bevisas, att den förda politiken i huvudsak är korrekt, och nöjer sig med att inom denna givna ram föreslå marginella förbättringar. Detta anser jag vara ett ännu värre forskarfusk än naturvetarnas felprogrammerade klimatmodeller. Så i den bemärkelsen är t ex Lennart Bengtsson en ganska oförarglig skurk i jämförelse med ekonomerna på Konjunkturinstitutet.