Är Kristersson kommunist? Javisst!

Dagens gästskribent är Åke Sundström

Något ganska märkligt händer i svensk politik just nu: höger och vänster byter plats. S och V har nu ÄNTLIGEN – och i strid med deras kommandoekonomiska böjelser – accepterat att marknaden får styra den hittills så hårt reglerade energisektorn.

Enligt gällande överenskommelse partierna emellan, är det kraftbolagens sak att på egen hand avgöra om nya kärnkraftverk skall byggas eller ej. INTE  staten/politikerna Ett frihetligt genombrott värt att hyllas.
Men i stället gör Kristersson en helomvändning för att i stället med näbbar och klor försvara den planekonomiska metoden, där partitopparna allt bestämmer och den fria konkurrensen sätts ur spel. Den förmente marknadsliberalen förordar att den gamla statsstyrda/kommunistiska ordningen återupprättas. 

Hur anmärkningsvärt är inte det? Uppochnervända världen, men kanske inte helt överraskande. Det som numera är ett dåligt skämt i Moskva har tydligen blivit högsta sanning i det moderata bunkergänget. Tydligen godkänd även av en tidigare så principfast person som Gunnar Strömmer, den nye partisekreteraren.

Utanför partitoppen finns förvisso en och annan med sitt goda omdöme i behåll,  som riksdagsmannen Jan Ericson. Men hans kritik har till dags dato ignorerats. De som bestämmer anser det viktigare att lyssna till det tyngsta särintresset, Svenskt Näringsliv – de 101 direktörerna som välkomnat mer vindkraft, därför att det stora elöverskottet leder till fortsatt elrea; den som kortsiktigt stärker företagens synliga lönsamhet (inte den reella). Kapitalismen språkrör väljer att helt sonika strunta i att priser som kraftigt understiger produktionskostnaden, innebär stora förluster för AB Sverige. Och sådana måste betalas, so oder so, via högre skatter på annat än elenergi.  

Motvilligt tvingas man, för den flagranta kontrastens skull, berömma sosseministern Anders Ygeman, som sågat M:s kärnkraftsutspel och tron på bättre och billigare kärnkraft (SvD 4 juli).  På reporterns fråga, om S (underförstått likt moderaterna) “vill se fjärde generationens kärnkraft?”, svarade Ygeman: “det har plöjts ner många miljarder i väldigt många länder, utan att vi är i närheten av att kunna driftsätta sådana reaktorer”.

Precis vad jag själv hävdat i flera inlägg i detta forum (som jag inte tror att Ygeman läser eller inspirerats av). Men notera också att moderaternas språkrör i energifrågor, Lars Hjälmered, i samma artikel nöjde sig med att vilja “livstidsförlänga den befintliga kärnkraften”, en mycket annorlunda politik än den som partiledaren förespråkar. Oredan i bunkern är slående. Fast å andra sidan kan vi ju inte heller veta om Ygeman menar allvar eller bara förkunnar den sanning hans parti måste acceptera för utverka stöd av Sveriges i särklass farligaste parti, MP. 

Inte heller våra vanligaste kommunistätare har reagerat mot Kristerssons vänstersväng, inte ens Johan Hakelius i Focus, han som i andra frågor är en så sträng liberal ordningsman. Däremot förvånas väl ingen längre över att SvD – numera en ren vänsterblaska – hör till de allra ivrigaste förkunnarna av den klimatpolitiska dårskap som blivit riktpunkten på nära nog alla politiska sakområden. Den som hävdar att koldioxid, livets gas, är farligare än härdsmältor, reaktorskrot eller plutonium! Helt otroligt! Ledarsidan håller en lägre profil, socialisterna härskar på övriga sidor.

SvD:s ägare, norska Skibstedt, har inga synpunkter på vänstervridningen. Och varför skulle dom det, när högerflanken i svensk politik så tigande åser sidbytet.  Givetvis höjs inte heller några ögonbryn när våra röda biskopar omfamnar mediefenomenet Greta, styrd av sina förvirrade föräldrar och av en reklambyrå. Vilken helig cirkus!

Att borgerligheten och industriledarna säljer ut sin frihetliga ideologi ursäktas ibland med att folket får skylla sig självt, ta konsekvensen av att välja så inkompetenta ledare. Men vad har väljarna för val, när Kristersson kommit ut som kommunist  och t o m Jimmy tvekar om klimatnojan?

Moderaterna avskärmar sig också på många andra sätt från den stora majoritet som generellt bejakar marknadsekonomin, den fria konkurrensen och det folkstyre som är dess siamesiska tvilling. Att undergräva demokratin är förvisso ett allvarligare brott än att påtvinga medborgarna olönsam kärnkraft.
I mina ögon är Sverige inne i en djup demokratisk kris, såvida vi nu inte tvingas konstatera att folkstyret redan är avvecklat. Inte av demokratins gamla klassiska fiender, nazister och marxister, utan av borgerliga partier som kallat sig liberala eller konservativa.

För på egen hand hade Ygemans parti och stödtrupperna vänsterut inte klarat av att förstöra det land de ärvde och förstörde (inte byggde) – med bistånd av Bildt, Reinfeldt och Kristersson. Om det nu är en sån slutpunkt vi bevittnar, i bästa fall inser Kristersson vilken fadäs han gjort sig skyldig till med sin energikommunism och kryper till korset – t ex genom att avgå och låta en sant liberalkonservativ reformist ta över rodret. Om nu en sådan går att uppbringa i dagens ideologiskt urarva kaderparti, lika mycket i otakt med sina väljare som Palme, Carlsson, Persson och Löfven. 

Det här inlägget postades i Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Är Kristersson kommunist? Javisst!

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Hans Jensevik – Klarar vi samhällskontraktet?
    https://www.youtube.com/watch?v=jYqGjG5uaa4
    Frågan är ytterst motiverad men tveksamt ställd, vem skall klara vad och finns ordet konsensus med i begreppsförvirringen.
    Jensevik kommer till samma slutsats som många kloka svenska medborgare, att så kallade “riksdagsmän” är grava missbrukare av sina positioner i samhället betonar han extra kraftigt.
    Att Kristersson är kommunist i energisammanhanget är ju allvarligt men står det verkligen i paritet med alla vansinnigheter Reinfeldt, BATRA och Bildt åstadkommit?

    • Åke Sundström skriver:

      Ulf Kristersson har haft ord om sig att vara mindre vänstervriden än Reinfeldt, den sanne frihetsvännen mot den manipulative strebern. Men JUST DÄRFÖR är den nye moderatledarens energisocialism så extra anmärkningsvärd. Få hade väl väntat sig detta, men var säker på, Samuel, att pressen från berörda särintressen (läs: Svenskt Näringsliv) varit stenhård. Ett faktum, men ingen ursäkt. När inte ens juristen och humanisten Gunnar Strömmer orkar hålla påtryckarna på plats är det illa ställt. Anarkin tar kommandot på allt fler frontavsnitt.

      Men å andra sidan är det alltid mörkast strax före gryningen. Och Sovets sammanbrott kom ju också som en blixt från klar himmel. Nu är det Sveriges demokratiska pånyttfödelse vi väntar på. Gärna också EU:s slutliga kollaps. Vi håller tummarna för att Boris fixar sitt engelska Brexit!

  2. Stefan Eriksson skriver:

    Så här ser det ut när marknaden förpassats till avbytarbänken och politiska projekt marknadsförs för en föga intresserad publik(befolkning).
    Energiwende i Tyskland:
    https://www.zdf.de/nachrichten/heute-19-uhr/videos/190709-big-battery-100.html

  3. Göran skriver:

    Ulf Kristersson har nog fått sina direktiv från sina herrar i Bilderberggruppen. Man låter eländet fördelas mellan Stefan Lövfen, Annie Lööf och Ulf Kristersson. På så sätt blir bilden inte så tydlig. Det är en låtsaskamp mellan de tre.

    • Åke Sundström skriver:

      Oligarkerna finns, men att ständigt hänvisa till Bilderbergarna, Soros m fl är att befria våra politiker från ansvaret för deras egna handlingar och göra demokratin en otjänst.

      Men visst kan man tala om en låtsaskamp mellan partierna, fast det har inte med yttre påtryckningar att göra utan speglar helt enkelt det faktum att dagens svenska partier till 95 eller 97 procent är eniga. Då reduceras debatten till spegelfäktningar för att ge sken av skarpa och ideologiskt betingade motsättningar.

      I praktiken har Sverige bara ett enda parti, den blocköverskridande nomenklaturan med sin gemensamma paroll: Värna den svenska (s-märkta) modellen. Alla sviker sina väljare. S överger de kärntrupper som fortfarande tror på talet om solidaritet – samtidigt som välståndsklyftorna växer till USA-liknande nivåer. Medan Alliansen (under återskapande?) vänder sina frihetsvänner och marknadsliberaler ryggen. Nöjda kan bara SD-ledarna vara över att ges ensamrätt att fylla det politiska tomrummet.

      Kristerssons självklara plikt borde vara att snarast äta lunch med Jimmy och se till att Sverige äntligen får den nystart vi så väl behöver. Att skrota den förödande klimat-och energipolitiken har då högsta prioritet. Varje förlorad dag blir en extra börda på barnbarnens axlar (dom som även MP numera så uppenbart struntar i).

      • Mats Jangdal skriver:

        Hear-hear!

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Hur krasst och cyniskt det än kan låta inbillar jag mig följande scenario.
        När “klanröstningen” gått så långt att den klipper den förödande länken som svenska bidragstagare har till de så kallade socialdemokraterna och utplundrade skattepengar, kommer många att tvingas att rösta på ett parti som främjar överlevnad. Medborgarna borde bekymra sig mer över det scenariot än KLIMATPROPAGANDAN!

        • Åke Sundström skriver:

          Borde och skulle, javisst. Och det kommer nog, när väl Greta-hysterin passerat sin kulmen och bubblan spricker som alla bubblor gör, förr eller senare.

          Fast sant att denna globala noja varit mer långlivad och spridd än väl någon kunnat drömma om. Orsaken är, menar jag, att vi denna gång sett en ganska unik kombination, när ett ovanligt stort antal korrupta “forskare” legitimerat en falsk hotbild, som vissa företag och politiska partier haft ett gemensamt intresse av att sälja in i ett likaledes korrupt FN-maskineri. Med aktivt stöd, för övrigt, av Olof Palme och Ingvar Carlsson samt deras till FN utlånade torped, Bert Bolin. En smart strategi, att mörklägga det svenska reaktorprogrammets jättelika förluster genom att straffbeskatta värste konkurrenten, de fossila bränslena.

          En alltmer impotent fjärde statsmakt, press och etermedia, har också dragit sitt strå till panikstacken. Staten och kapitalet i en ny konstellation, fast mönstret är välbekant sedan Eisenhower varnade för det militärindustriella komplexet.

          Även dagens klimatologiska korthus kommer att rasa, var så säker.

      • Göran skriver:

        Åke! Vad skulle Ulf Kristersson och Jimmy Åkesson kunna göra för något? Du vill att de ska skrota klimat- och energipolitiken. Men, de har inga sådana planer. De kan hitta på vad de vill, men hela byråkratin består av vänsterblivna aktivister.

        Jag tycker personligen att det är bättre att skadan blir så stor att det enda som återstår är en amputation än en massa plåster hit och dit som inte gör varken till eller ifrån. Det är bra ett problem. Var finns den ideologiska ledare som kan leda en uppbyggnad av Sverige?

        • Åke Sundström skriver:

          Varför skylla på byråkratin, när du vet att det är regeringen som styr riket och riksdagen som lagstiftar?

          Och varför så överdrivet hävda att “hela byråkratin består av vänsterblivna aktivister”, när du vet att en byråkrat kan agera som aktivist bara om regeringen så tillåter. Att blunda är också att godkänna.

          Vad skulle då Ulf och Jimmy kunna göra? Återupprätta demokratin! Det viktigaste av allt! Genom att bilda en regering som stöds av en väljarmajoritet! Det är Kristerssons obegripliga val att så länge ha tvekat inför denna självklara plikt.

          Att M valt att i klimat-och energipolitiken agera som stalinistiska politruker är tyvärr helt sant. Men en ny borgerlig regering (M,KD,SD, kanske även L – om nu Sabuni får sin vilja igenom) öppnar upp för helt nya möjligheter. Lyssnar Jimmy på de kollegor som med goda argument ifrågasatt klimatpolitiken och väljer han att liksom föredömet Gösta Bohman avvisa näringslivets sakligt ohållbara protester, kan en nya era vara på plats snabbare än kvickt. Till moder Sveas stora belåtenhet, även arbetarklassens, faktiskt.

          Moderatchefen skulle då också kvalificera sig för rollen som ledare för återuppbyggnaden av vårt söndertrasade land. Om inte, går han till historien som ännu svikare i Reinfeldts fotspår, en tanke han säkerligen hatar. Givet att bunkergänget inte totalt förlorat sans och förstånd, befriar de honom från ett sådant öde.

Kommentarer inaktiverade.