Gunnar Bramstång 3

Här fortsätter min utskrift av professor em Gunnar Bramstångs vittnesmål om offentlig rätt.

  1. Legalitetsprincipen
  2. Proportionalitetsprincipen
  3. Det lindriga ingreppets princip
  4. Förutsebarhet
  5. Objektivitetsprincipen
  6. Likabehandlingsprincip
  7. Likställighetsprincipen
  8. Självständighetsprincipen
  9. Behovsprincipen
  10. Kommunikationsprincipen
  11. Officialprincipen

Jag vill bara i korthet erinra om det kända rättsfall som gett underlag för många liknande avgöranden. Nämligen det om Sporrong & Lönnroths dom. Där framgår och det är viktigt, att Europakonventionen som helhet bygger på hänsyn till den enskildes trygghet. Det är för att ta det lite modernt och vulgärt, ”grundbulten” i det hela. Sen bygger Europakonventionen som helhet på sökandet i varje enskilt fall på balanspunkten mellan allmänintresset och krav på skydd av den enskildes grundläggande rättigheter. Men av detta intresse följer intresse för legalitet, objektivitet och förutsebarhet i relation till ”legitimate expectations”.

Ja, herr ordförande, jag tror att jag därmed har givit en översiktlig presentation. Jag kunde ju också nämna att redan före införlivandet så gällde behovspricipen. Det ska vara ett starkt påvisbart behov, i synnerhet när det gäller betungande beslut av beslagsbeslut och andra betungande beslut. Det är behovsprincipen. Det behovet ska vara påvisbart och motiverbart. Alla sådana överväganden ska komma till den enskildes kännedom och den enskilde ska enligt kommunikationsprincipen få tillfälle att yttra sig över det hela. För att ta ett exempel kan jag ta, att överväger man att vilandeförklara eller uppskjuta ett beslut där enskilda intressen nämnda i Europakonventionen är involverade, då gäller följande. Dels en stark utredningsplikt grundad på officialprincipen för den myndighet som vill inskränka den enskildes fri-och rättigheter. Vidare ska iakttas fullständig insyn i aktmaterialet, även sådant material som myndigheten kanske helst vill behålla för sig själv. Den enskilde har som part insyn i detta. Vidare så gäller rätten att yttra sig över detta.

Jag vill med hänsyn till detta ärende understryka när det gäller förvaltningslagen, utredningsskyldigheten, jag vill understryka informationsplikten, jag vill understryka snabbhetskravet. En process ska vara snabb och billig. Förvaltningslagen är skriven i den enskildes intresse. Sedan vill jag också tillägga att alla dessa principer som ska iakttas, det är inte fråga om att myndigheten har fritt skön att bedömma sådant. Utan genom legalitetsprincipen blir hela den rättsliga apparaten via det regelsystem jag har nämnt, det blir förpliktande för myndigheten.

Under min halvsekellånga bekantskap med ärenden av denna art har jag inte träffat på mer än ett ärende som uppnår denna grad av intolerabilitet från rättssäkerhetssynpunkt. Som i första hand avgörandet av ärendets brottsförhållanden? som gällde samma familj. Det var Morgan Berggren och hans bolag som det gällde. Det ärendet, det föranledde en synnerligen bister kritik av länsstyrelsen. Det har starkt samband, för det är samma…Han avbryts av domaren.

Med avseende på Tallhyddan kan jag säga att i stort sett så strider handläggningen mot alla de principer som jag nu har nämnt. Man har inte beaktat relevant svensk lagstiftning i det här området. Att säga att man har gjort det, det är en sak, men det ska visas i motivering och i allmänna delen. Man har struntat i svensk lag, även i Europakonventionen i och med att den bildar ramverket kring det hela. Man har inte skönjbart varit intresserad av de av europarätten påbjudna intresseavvägningarna, balansen och proportionaliteten. Man har således (struntat i) såväl i detalj som i allmänna europarättsligt vedertagna grundsatser. Min mening är således att den här ärendehanteringen för att se det i ett europarättsligt perspektiv och därmed även enligt svensk lag, eftersom vi dömer efter det, så har man struntat i allt vad den påbjuder. Att man sedan säger att man gjort det, det är en sak, men det ska framgå av motivering och ärendehantering. Mitt intryck, utan att blanda in tidigare agerande, det är det att det är ett rättsligt (ohörbart, kanske övergrepp?) det rör sig om. Det är min oförgripliga inställning.

Där slutar Bramstångs vittnesmål. Jag ställer därmed en öppen fråga till alla läsare som eventuellt varit föremål för myndighetsbeslut, känner ni att myndigheten i alla delar uppfyllt de krav lagen ställer på myndigheter angående legalitetsprincip och annat?

För min egen del kan jag säga, nästan aldrig.

Imorgon har jag för avsikt att presentera ett verkligt fall där en myndighet begått fel som kan få svåra konsekvenser för den enskilde.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på Gunnar Bramstång 3

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Det finns åtskilliga jord & skogsbrukare runt om i landet såsom ägare eller förvaltare av fast egendom och som numera är så pass kriminaliserade av framför allt naturvårdsparagrafer att dom blivit total handlingsförlamade. Vi talar om ren konfiskation av allehanda rättigheter.
    Att dessa svenska samhällets ryggrad som vi inte kan existera utan fortfarande vill producera livsmedel är en ren gåta.
    För oss som varit aktiva är det enkelt att se förfallet av mark och byggnader runt om i riket. Allt detta är påtvingat oss mot bättre vetande av sanslösa politiker som aldrig haft kontakt med verkligheten.

Kommentarer är stängda.