Det finns cirka 1900 vattenkraftverk i Sverige som räknas som små. Enligt EUs Vattendirektiv kan man tolka eller göra bedömningen att deras verksamhet inverkar negativt på det naturliga vattnets kvalitet. Nu är det så att de flesta av dessa kraftverk, av naturliga orsaker, ligger i små vattendrag. De ligger också i huvudsak på platser där vattenkraft har utvunnits i århundraden, om än först på senare tid till elproduktion. I mer än 20 års tid har Naturvårdsverket fört ett stilla krig mot dessa verk, för att få dem att upphöra, för att få tillgång till stränder, mark och anläggningar där de finns. Marken där de är belägna liksom själva anläggningarna tillhör privatpersoner eller privata företag.
Vattendirektivet betraktar allt naturligt vatten som om människan inte fanns, som civilisationen kunde tänkas bort. Att en ny naturlig balans har infunnit sig vid de små kraftverken ingår inte i Vattendirektivets bedömningsgrund. Däremot anser Naturvårdsverket att ett dike som vuxit igen har inträtt i ett nytt naturstadium och därför inte får rensas. Det är som man brukar säga, skillnad på skit och lort!
Vatten är det nya guldet för naturvårdare. Därför vill särintressen och myndigheter riva dessa kraftverk och tvinga ägarna att betala för restaurering till något som inte funnits på platsen på mycket länge. För det mesta vet ingen hur det ursprungligen såg ut på platsen.
Riksantikvarien, Lars Amréus, har skrivit en artikel på Brännpunkt i SvD där han hävdar att EUs vattendirektiv hotar mängder av små men värdefulla kulturmiljöer. Det har han naturligtvis helt rätt i, en omständighet som Naturvårdsverket och vattendirektivet anser sig stå över. Vad Amréus glömmer att skriva är att den nya lagen effektivt hindrar tillkomsten av nya värdefulla kulturmiljöer.
Vulgärargumenten i debatten står Christer Borg, ordförande för Älvräddarnas samarbetsorganisation, för. Han tycker att man gott kan skrota de små vattenkraftverken. De har ingen betydelse för riket, inget ekonomiskt eller tekniskt värde för energiproduktionen i Sverige. Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin har uttalat att de förordar att dessa små kraftverk bevaras. De levererar visserligen endast 40% av den energi vindkraften bidrar med. Men dessa små vattenkraftverk är pålitligare, vilket IVA uppfattar som ett positivt värde. Detta upprör Borg (att vindkraftverken massakrerar fåglar är tydligen inget naturproblem). Att dessa små produktionsenheter trots allt har betydelse och ett ekonomiskt värde för sina ägare, det struntar den självsvåldige älvräddaren fullständigt i. Han vill ta sig rätten att diktera över andras egendom.
När Christer Borg vill rädda vattendrag är det plötsligt ett problem att de små kraftverken hindrar näringsströmmar. Det som alla medborgare med enskilt avlopp tvingas bygga om för dyra pengar, för att hindra näringsströmmar ut i hav och vattendrag. Han anser också att det är problematiskt att de små dammarna utgör slamfickor, vilket Naturvårdsverket å sin sida rekommenderar att man anlägger på konstgjord väg vid dikesrensning (för att hindra näringsläckage och slamsedimentering på stenbottnar).
Man får känslan av att det är ju bara såå orättvist att vissa personer kan äga sin egen energiförsörjning, och dessutom i strandnära läge!
RSS – inlägg
För några veckor sedan tittade jag på ett hus med eget kraftverk. Det var rätt så dyrt men jag kollade upp hur mycket jag skulle tjäna om jag sålde elen på marknaden och kom fram till att huset skulle betala för sig själv på 30 år. Sedan tänkte jag, ”nääää… staten skulle säkert sabotera det på något sätt…” och det verkar som min magkänsla var rätt.
Detta är ett växande problem i hela västvärlden, att det värsta politikerna, byråkraterna, nomenklaturan (hydran har många namn och huvuden) kan tänka sig, är självständiga medborgare som klarar sig själva utan övervakning och ordergivning.
Hur illa måste det bli innan folket inser bedrägeriet?
”Hur illa måste det bli innan folket inser bedrägeriet”?
När mathyllorna får gapa tomma en vecka, fjorton dagar lär det nog annat ljud i skällan. Politikerna kommer vrida sig som maskar och i övrigt se ut som levande frågetecken.
Riksantikvarieämbetets artikel i SvD kommer att få en hög bevarandestatus. Ty att denna myndighet försvarar äganderätten är ju en riktig raritet…
Jo, jag tyckte också att det var så anmärkningsvärt att det kunde få vara med i rubriken. Nu var det ju inte äganderätten i sig som var poängen för riksantikvarien, det var ju den myndighetens rätt att sätta sin prägel på det privata ägandet. Lite som en cat-fight mellan myndigheter.