Privata markägare rättslösa?

En markägare i Aneby Småland har tvingats upplåta mark till den nya kraftledningen Sydvästlänken. I ett regeringsbeslut har bestämts, efter ledningsrättsbeslut hos Lantmäteriet, var ledningen ska gå fram och hur bred ledningsgatan får vara. Svenska Kraftnät (SvK) avverkade lika fullt kalgatan 6 meter utanför det tillåtna området längs hela ledningsgatan på den berörda fastigheten.

SvK planerade, nästan provokativt, att sätta ledningsstolparna bara några meter in på fastighetsägarens åker, där några meters förskjutning i längsled hade placerat dem på hagmark. Den som försökt bruka en åker maskinellt med fasta hinder i närheten av åkerkant förstår säkert hur illa detta försvårar brukandet.

Denna placering är det som föranlett mest meningsutbyte, trots att markägaren vid syn på plats med en representant SvK och länsstyrelsen gjorde en överenskommelse om placering av stolparna på hagmarken. Vid minst ett tillfälle anlände ett arbetslag för att uppföra stolpfundament i åkern. Markägaren avhyste dem med hänvisning till den muntliga överenskommelsen med namngiven person på SvK.

Detta har föranlett SvK att blanda in både kronofogde och polis, samt att parterna mötts i tingsrätten, där rätten dömde till SvKs fördel. En fördel som SvK senare tvingats backa ifrån när SvK tvingades erkänna sin mutliga överenskommelse och felaktiga handlande. Stolparna är nu uppförda på hagmarken.

Bolaget avverkade skogen utanför angivet område och skyndade sig då att betala ut 200.000 kr som ersättning för skogen. Pengar som markägaren vägrade ta emot, eftersom det skulle kunna betraktas som ett godkännande av bolagets agerande.

Markägaren har förlorat i både tingsrätt och hovrätt.

Markägaren har även JO-anmält handläggningen, inte mindre än två gånger. Första gången lämnades anmälan utan åtgärd. Då lämnades en ny anmälan in där man förtydligade skälen till anmälan (de fel som begåtts i ärendets handläggning) och styrkte detta med ytterligare intyg. Även detta lämnades absolut utan någon åtgärd.

Utdrag ur JO-anmälan:

Kronofogen har ändå och trots att markägaren motsatt sig detta, medgivit Svenska Kraftnät handräckning; 1/ För att avverka skog utanför område medgivet i koncession och ledningsrättsbeslut. 2/ För förläggning av ett kreosot vilket inte är tillåtet att ensidigt besluta göra av någon part, utan information och samråd med markägare/berörda, enligt MB 6 kap.3§ och Århuskonventionen.

3/Lantmäteriets beslut om förtida tillträde föreskriver att, före sådant tilltrade, skall en besiktning av förordnad besiktningsman utföras av sådan stämplig där överenskommelse om ersättning inte har träffats. Kronofogdens beslut om handräckning och avverkning togs, trots att sådan besiktning inte var utförd, i strid med lantmäteriets belut.

Kronofogden har inte sakligt beaktat ärendets förhållanden, markägarens invändninger och lantmäteriets villkor för rätten till förtida tillträdet. Kronofogden har inte visat sökandens tillstånd för sina krav 1/ och 2/ ovan och inte att sökanden uppfyllt de villkor som ställts för det förtida tillträdet enligt 3/ ovan. Kronofogden har brustit i opartiskhet och noggrannhet.

Dom har avkunnats både i tingsrätt och hovrätt till markägarens nackdel. Högsta domstolen har dock ännu inte nekat prövningstillstånd, som makägaren hävdar är befogat pga uppenbar domvilla.

Som det ser ut i detta fall har alltså statens domstolar (tingsrätt och hovrätt) två gånger friat statens tjänsteman (kronofogden) och statens bolag (SvK) trots att de uppenbarligen brutit mot beslut givna av statens registermyndighet i markfrågor (Lantmäteriet) och beslut fattade av regeringen. Hur mycket fel kan staten tillåta sig själv utan att dra på sig konsekvenser som blir ohanterliga för staten? Kommer Högsta domstolen att rätta till saken?

Mina sympatier står på markägarens sida oavsett det gäller myndigheter, bolag eller naturintressen som vill bestämma över marken. Därför kan jag inte använda utomstående naturintressen som försvar för den privata äganderätten. Den måste ges rätten att företräda sig själv. Äganderätt är rätten att i beslut om privat egendom stå framom de andra intressena.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Privata markägare rättslösa?

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Har alltid hävdat att överlöparen och pseudosocialisten ”Palme” aldrig fick lära sig att skilja på min, din och andras egendom till trots av eller på grund av att han gick på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Det hade varit ett bättre öde om han överlevt och fått uppleva förödelsen han åstadkommit. Här, lokalt i Höganäs gör kommunpolitikerna så kallade ”strategiska markförvärv” av jordbruksmark för att hålla planmaffian sysselsatt. Hyr mycket som är av frivilligt avstående till dessa vågar man knappt fundera på.
    Kan man bli annat än mörkrädd när vi läser Mats beskrivning?

  2. Jan Suhr skriver:

    Det här kanske är ett fall för Centrum för Rättvisa.

  3. Rutger skriver:

    Det finns gott om liknande saker. I min familj har jag varit med om två gånger att kommunen har tvingat sig på att köpa vår mark. På en gård var det för att få mark till industribebyggelse, detta hände på 60-talet och fortfarande är marken inte bebyggd, de löste in hela gården, i Lerums kommun nära Gbg. Sammanlagt var det 12 gårdar de köpte i detta område för att ha mark till ett jättelikt industriområde. Fortfarande är den mesta marken inte bebyggd.

    Utanför Vårgårda där jag nu bor tvingade de sig på att först göra ett markbyte med oss och sedan köpa en del av gården för att få mark till framtida bebyggelse, fortfarande inte bebyggt. Det var på 70-talet. Dessutom hade kommunen en halvtokig, maktfullkomlig stadarkitekt på den tiden som hette Kruse som förbjöd oss att bygga ett bostadshus till på vår mark. Vi fick endast bygga om och göra lillstugan större. Idag har min bror fått lov att bygga ett bostadshus på det ställe vi ville bygga på från början för nu är det enannan stadarkitekt, en invandrarkvinna från östeuropa.

    I samhället sades det om den förste stadsarkitekten när det gällde färgval av husen. Ville man måla sitt hus i ljus färg i själva samhället gick man till honom och bad att få måla det i mörk färg och då föreslog han ljus färg av någon kulör.

    Stadsarkitekterna tycker att de gör ett väldigt bra arbete. Hade en tid planer på att flytta till Lidköping där jag arbetade då. Skaffade en tomt och det var ett väldigt tjatande med en stadsarkitekt innan jag fick min vilja fram att bygga det hus jag tänkte mig. Nu ändrades planerna så det blev inte av men vid ett tillfälle frågade jag honom, med tanke på att ett villaområde hade blivit väldigt likformigt, om de brukar göra någon utvärdering av sitt arbete eftertåt tex fråga alla som bodde på området vad de tycket om resultatet. Kanske skulle de kunna få några bra idéer av folk som bosatt sig där. På 90-talet skulle ju allt utvärderas.
    Ni kan säkert gissa svaret, ”det gör vi inte”.

    • mats skriver:

      Ännu några exempel på svenska statens övergrepp på sina undersåtar. Man brukar för jämförbarhetens skull kalla alla myndighetsaktiviteter och politiska beslut för statens, oavsett vilken nivå de sker på. De sker ändå alltid med statens våldsmonopol i ryggen.
      Stadsarkitekternas smakpolisverksamhet angående administrativa futiliteter övertrumfar allt sans och förnuft.

  4. Stefan Eriksson skriver:

    I sådana här sammanhang är min egen erfarenhet att som ”förvaltare” av din egen mark ,har man större inflytande som arrendator / hyresgäst än som lagfaren ägare.
    Då detta förhållande är ”bundet i avtal” kan det ej omprövas/ändras lika lätt som lagfarten.
    Låt oss på pappret arrendera våra marker, då finns ett bättre skydd för ditt markinnehav.

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Tvärtom Stefan, min erfarenhet av arrendatorsföreningar och LRF är att vi förlorar inflytande över vår äganderätt när ”ombuden” skall representera oss. Se hur det gick med ”Slussenprjektet” som LRF lät underkasta sig Sveriges Naturskyddsförenings kommunister därför att ombuden uppträdde helt kraftlösa och inte arbetade i markägarens intresse. Staten, i detta fall domstolarna tackade och tog emot lösningen till en bråkdel av den kostnad som skattebetalarna skulle betalat!

      • Stefan Eriksson skriver:

        Jag tänker då närmast på att ett avtal som för överskådlig tid garanterar ”arrendatorn” ett fullt inflytande över marken det beträffar.
        Arrendatorn skulle lämpligtvis vara en närstående till dig som ägare.
        Systemet med lagfart (ägarbevis) är helt urvattnat.
        Lagfarten har endast funktionen som underlag för skatteuppbörd kvar i ograverat skick.
        SNF agerar som ”sanna rödgardister” ,det håller jag helt med dig om.
        Respekt för ägande finns inte på deras karta, månne de tvingas respektera ett juridiskt bindande avtal, hyresgäster som de flesta av dom är ??

        • mats skriver:

          Och hur ”icke-röd” anser du hyresgästföreningen vara?

          • Stefan Eriksson skriver:

            Förmodar att föreningen har någorlunda samma färgton som de medlemmar de företräder.
            Föreningen hävdar sin rätt att ta egendom i besittning
            med kraft av ett avtal.
            Vem som äger fastigheten är av underordnad betydelse
            så länge avtalet stöder syftet med ej behöva ta ansvar för ”ägandet” .

  5. Thomas Gunnarson skriver:

    Hmm…
    I samband med olika ingrepp i bonneriet under åren så har man ju undrat varför det är så bakvänt i Sverige.
    När jag kom i kontakt med la Via Campesina för snart tjugo år sedan öppnandes mina ögon för det egendomliga svenska samhällets kultur, – förhållandet mellan enskilda medborgare och insitutionerna..
    Särskilt då LRF, som jag ser som en del av samhällsapparaten.
    Apropå bönders reaktioner utomlands…
    Där just Via Campesinas, som i Sverige anses vara en vänsterorganisation, men där individen lyfts fram på organisationernas bekostnad…
    Vilket är väldigt tydligt då LRF är den europeiska livsmedelsindustrins lantbruksavdelning, medan via Campesina ständigt diskutera bondens situation..

    I Sverige skulle det aldrig ske!
    Att någon skulle ta till strid så att någon förolyckas…
    Därför att alla människor är underordnade systemet!
    Inte tvärtom!

    Därför talar alltid LRF om ”näringen”… Aldrig bonden.
    Annat är i en sorts bortförklaring av dålig lönsamhet, eller markanvändning…
    Alltså, vid tillfällen då en syndabock behövs…
    Dåliga företagare helt enkelt.

    När många bönder ser LRF som sin ”fackförening” så gör de ett fundamentalt misstag som de bara kommer att upptäcka den dagen då de hänger sig på grund av dåligt samvete för att de ”misslyckats” som företagare..
    De indiska bönder som hänger sig tycks göra det i samhällelig protest.
    Därför uppmärksammas inte svenska bönders förtvivlan..
    Det finns ingen statistik över svenska bönders självmord (som det gör i t.ex. Frankrike)
    Ja, svenskar överhuvudtaget anses vara benägna att ta livet av sig, varför…?
    Jo, därför att vi har en kolltivistisk kultur, där medborgaren är till för systemet..
    I andra delar av världen och Europa är systemet till för medborgaren, människan!
    Vi har en tendens att påstå att detta systemfelet är socialistiskt, (eller miljöaktivistiskt)men det är värre än så…
    Det är gammal nordisk kultur!

    • mats skriver:

      Att allt det där är illa, det är vi ense om, men hur får du det till gammal nordisk kultur?
      När jag läser om den nordiska förkristna perioden var samhället definitivt inte sådant och människorna tycks ha varit mycket självständiga. Så när ändrades detta?

      • Thomas Gunnarson skriver:

        Jaså…
        ”Du läser”….?
        Läser tillrättalagd historia…?
        Nationalromantik från 1800-talet..?

        • B-J Bjurling skriver:

          Den här diskussionen påminner mig om Joacim Perssons mäktiga bloggpost ”För 570 år sedan”.
          http://femtioelfte.blogspot.se/2006/05/fr-570-r-sedan.html

        • mats skriver:

          Nej, jag läser originaltexter från vikingatid och tidig medeltid. Visserligen översatta till svenska från i huvudsak isländska. Särskilt intressant är det när utgivaren haft vänligheten att återge originaltexten sida vid sida med översättningen.
          Jag har säkert läst en del tillrättalagd historia, men än mer har jag läst lätt kontroversiell historietolkning, samt att jag förbehåller mig min egen tolkning.
          Jag har inte ens läst Röde Orm.

          Och ja, jag läser. För jag må vara gammal, men inte tusen år.

          • Thomas Gunnarson skriver:

            Allmogen skriver inte historia…
            Det räcker att läsa t.ex. färingasagan litet kritiskt så finner man att det bara berör bypampar och överhet…

  6. Niklas skriver:

    Kristenheten betonar ju att ge kungen vad kungen tillhör… I takt med att kungamakten/statsmakten successivt växt sig starkare, så har de kunnat ta sig mer rättigheter på undersåtarnas bekostnad.

Kommentarer inaktiverade.