Alla känner ni säkert till Harry Martinssons kända diktepos om Aniara från 1956. Aniara var en rymdfarkost som skulle föra mänskligheten bort från en förödd värld här på Jorden (eventuellt radiaksmittat efter ett kärnvapenkrig). Men Aniara kom ur kurs och tappade styrförmågan. Färden fortsatte därför mot Lyrans stjärnbild, ut i ”dödrymden” tills allt bränsle och livsuppehållande förmåga uttömts ombord.
Ibland tycks mänskligheten fatta aniarabeslut, skapa aniarahändelser, för vår fortsatta verksamhet här på Jorden. En av de tydligaste aniarafrågorna på senare år är den fasta övertygelsen hos politisk och medial elit att Jorden är utsatt för ett katastrofalt hot via våra utsläpp av koldioxid. Inga som helst bevis för den hypotesens riktighet har kunnat presenteras, trots 25 års intensiva försök.
Många alarmister förespråkar, i sin skräck för det okända, en omställning till ett redan känt skräckvälde. De vill se en centralplanerad global totalitär regim. Uppgivenheten för den enskilda människans möjligheter att stoppa de befarade klimatförändringarna gör dem desperata. Ett införande av kommunistisk terror tror de befriar dem från deras enskilda ansvar och vedermödor i kampen mot klimatkatastrofen.
Avsikten kan måhända tyckas god, men i verkligheten skulle en sådan åtgärd bokstavligen kasta oss ur askan, i elden. Det är med mina ord ett aniarabeslut, som kommer att skapa en troligen oåterkallelig aniarahändelse där demokrati och frihet aldrig mer kan återskapas på Jorden.
Aniarahändelser är alltså goda avsikter som kommit ur kurs. Ofta inträffar dessa när många individer abdikerar från eget tänkande och överlåter makt och ansvar till kollektiv. En annan aniarahändelse kan beskrivas med orden, ”aldrig mer!” Det var den konsensus som sköljde över åtminstone västvärlden efter andra världskriget. Uttrycket aldrig mer kom att åstadkomma ett tankeförbud kring frågor om ras, diskriminering, nation, utveckling, fred, frihet med mera. Under tiden som tankeförbudet verkat i västvärlden har extremistiska rörelser runt om i världen mångfaldigats, de våldsamma konflikterna har tilltagit och spritt sig över hela planeten. Troligen har aldrig tidigare i planetens historia så många människor varit på flykt, allt på grund av det kollektiva aniarabeslutet att inte nämna verkliga problem vid deras rätta namn.
Det var en god tanke att försöka samarbeta fredligt i Europa efter kriget. Men det demokratiska underskottet, centralisering av makt och klåfingrighet i detaljer som kommit att bli EUs signum, har utvecklats till ett aniaraprojekt.
Sveriges perverterade version av det folkhemstal Per Albin Hansson höll i riksdagen 1928 har också blivit ett aniaraprojekt. Numera skadar det mer än det hjälper, boten är värre än soten. Den goda viljan, medborgarnas överlämnande av allehanda sorters personligt ansvar till ett annonymt kollektiv har blivit kontraproduktivt för såväl välstånd som frihet.
Hur bryter man mänsklighetens förkärlek att hoppa i galen tunna, av okunnighet, av lättja, av missriktat engagemang, av tusen olika skäl? Hur förhindrar man kollektiv galenskap?
RSS – inlägg
SD växer och är nu Sveriges största parti i senaste opinionsmätningen.
Det är egentligen inte så konstigt. Sjuklövern har givit sig tusan på att vägra lyssna in sig på vad deras väljare faktiskt tycker och tänker, vad de anser vara viktigt och inte. I stället har de obstinat stått fast vid något som väljarna sedan länge uppfattat vara ren galenskapspolitik. Först under våren började några partier ta några tafatta grepp om situationen. Men – det är för sent, för lite, för PK-skrajset. Tåget har gått med Åkesson i första klass och de sju övriga partiledarna står förvirrade kvar på perrongen.
Med tanke på hur illa regeringen skött inte bara migrationspolitik, utan all politik och med tanke på att Alliansen minst sagt kissnödigt underdånat sig regeringens galna nycker medelst Decemberöverenskommelsen, har SD fått enorm draghjälp till detta resultat av övriga partier. Jag förstår fortfarande inte hur Alliansen resonerade när de accepterade DÖ. Det var som om att kissa på sig när det är kallt ute; det blir varmt ett litet tag – men sedan blir det i stället förbaskat kallt
SD vågar ifrågasätta en del tabun, men i övrigt är de ett sorgligt vänsterparti med de tabun som följer av det.
”Opinionsundersökningen” är ett skämt. Med självrekryterad panel kan man ju få vilka resultat som helst.
Men Mats frågeställning är viktig. Det är en angelägen folkbildningsuppgift att skapa någon sorts tankestruktur som kan hjälpa människor få bättre översikt av tillvaron och demokratin. Åsikts- och nyhetsflödet är för fragmentiserat, det är svårt att urskilja vad som verkligen är viktigt. Kan man tänka sig en sorts ”kanon” på en 10-20 texter som alla kan enas om och som alla beslutsfattare och samhällsengagerade människor faktiskt bör läsa? T.ex. om hur maktspelet fungerar och om det politiska systemets inbyggda mekanismer som leder fram till dåliga beslut, konstitutionsfrågor etc. En sorts tankekarta över demokratin…
Till alla som vill bilda sig, men inte riktigt vet hur eller vad, rekommenderar jag alltid Idéhistoria. Kanske skulle vara valbarhetskriterium för politiker?
Det var väl efter Första kriget som man sade: Aldrig mer krig….!
Och blev tvingade att fortsätta då det låg ”surdegar” kvar i politiken…
Samma gäller väl idag?!
Surdegar från 1945 som ”alla” hoppas inte börjar jäsa….
Balkankrigen för tjugo år sedan var väl en sådan surdeg…
Vad har vi för ”Surdegar” som kan jäsa över idag?
(Jag ser ett antal men det är knappast lönt att diskutera det för det är just politiska ”Surdegar” som bara löses med våld…)
Jo, det sas säkert efter erfarenheterna från det stora krigets skyttegravsfasor. de drabbade dock ”endast” soldater. Nazismens rasism och de avslutande atombomberna drabbade en massa civila människor. Tror att det var det som gjorde ”aldrig mer” till en catch-frase för att beskriva allt man aldrig ville återuppleva från andra världskriget.
Du har helt rätt i att det bland annat är ett antal surdegar som är med och leder till dessa aniarabeslut.
Om man ska generalisera lite så finns det två typer av tankesätt, en del tänker med känslor först och har ofta svårt för logiska sammanhang. I den här kategorin hittar man så kallade ”kreativa människor”, alltså musiker, konstnärer, journalister osv.
De andra är de som i första hand tänker praktiskt och kan föra ett logiskt resonemang och överblicka en helhet. De kan se konsekvenserna av ett handlande innan man handlat, de andra ser kanske först konsekvensen efter att de utfört handlingen. För att ytterligare generalisera så kan dessa två grupper indelas i vänster- och höger-politik.
Idag är det de känslosamma som hörs mest, syns mest och påverkar mest. De kommer inte att fatta något av vad som håller på att hända i världen eftersom de inte kan se vad som händer, det är utanför deras tankeförmåga. Tyvärr känns det idag som att den känslostyrda gruppen har fått mer makt inom det mesta, borta är idag de gamla förståndiga farbröderna som fanns inom de flesta befattningarna i samhället.