Feministerna försvarar sin kamp med att de slåss mot patriarkatet. Men då förvanskar de både historien och språket. Om man lyssnar noga till vad de säger, visar det sig att det egentligen är auktoritära hierarkier de ogillar.
Det finns det gott om män som också ogillar. Men för feministerna blir motståndaren mycket tydligare och argumentationen mycket enklare om man kan hänvisa till patriarkatet som ju är namngivet med hänvisning till männen. Därmed kan man dela upp världen i två lättdefinierade motsatser, onda och goda, män och kvinnor. Att sanningen inte ser sådan ut, det bortser man gladeligen från för att vinna propagandastrategiska fördelar. Att de få matriarkat som funnits knappast varit mindre auktoritära är inte heller något som bekymrar feministen. Att utpekandet av män som grupp i sin helhet som motståndaren omöjliggör ett avgörande och något slags samsyn eller överenskommelse på demokratiska och humanistiska grunder är bara en fördel för feministen. Det garanterar nämligen att kampen kommer att vara i evighet och feministen är därmed tillförsäkrad försörjning och en statusfylld position i sin egen hierarki. Feminist, det blir jag aldrig. Lika lite som jag någonsin kommer att bli chauvinist. Humanist har jag alltid varit och kommer så att förbli.