Ja, du Maria-Pia, ditt svar till Pär Ström på Brännpunkt i SvD 26/1 är det mest positiva jag hört dig säga om män på 30-40 år. Du förklarar att du inte är den sortens feminist som hatar män. Att feminister kan finnas av många olika skepnader och schatteringar. Men det är ungefär lika upplysande som att höra kommunister eller fascister förklara att just de tillhör den goda sortens kommunister/fascister, som inte vill något ont. Trots att just den goda viljan kanske är det som ställt till med mest elände här i världen.
Rent etymologiskt måste man dock konstatera att ordet feminist betyder någon som tar ställning för kvinnor mot det/dem som inte är kvinnor, vanligen mot män. Att vara feminist betyder ordagrant att särskilja på män och kvinnor på ett diskriminerande sätt, till kvinnors fördel.
Tillika har feministerna infört ordet jämställdhet för att låta påskina att de är för något slags jämlikhet mellan könen. Men det är en eufemism, en nyspråklig konstruktion, alltså en lögn om vad ordet egentligen betyder. Jämställdhet är lika mycket jämlikhet som Tage Danielssons sannolikhet är sanning. Det är diskriminering under falsk flagg. Som diskriminering naturligtvis plägar vara.
Vid högtidliga tillfällen brukar vi kalla den varelse som kan skapa liv, för Gud. Till vardags kallas hon kvinna. Det är kvinnan som sätter dagordningen för all social samvaro mellan könen. Vill hon ha utstofferade partners får hon påfågelhannar. Vill hon ha kraftfulla brutala typer får hon björnhannar. Hur de sinsemellan konkurrerar eller umgås bryr henne sällan. Förmodligen får hon vad hon önskat och därmed vad hon förtjänat. Men ännu 150 år efter Charles Darwins avslöjanden om det naturliga urvalet så förnekar feminister i allmänhet biologins betydelse lika ihärdigt som någonsin de religiösa dogmatikerna.
Som du påpekar så är rapporterat våld mellan män 5-6 gånger vanligare än mäns våld mot kvinnor. Men statistiken är ofullständig. Kvinnors våld mot såväl män, som mot andra kvinnor redovisas aldrig. Är det ett sätt att maskera kvinnors överordning, att deras våld inte får ifrågasättas? Jag kan personligen vittna om att jag i vuxen ålder tagit emot betydligt fler knytnävsslag mot kropp och huvud från kvinnor, än vad jag fått från män. Det gäller i både sociala umgängen och i arbetslivet. Jag har aldrig slagit tillbaks och aldrig slagit första slaget. Men visst, jag har ibland varit verbalt provokativ.
Kanske har jag varit genusblind. Tänkt att kvinnors slag inte räknas. Men ju mer jag reflekterat över saken desto tydligare inser jag att det är kvinnor som slår, ostraffat, i kraft av sin överordning.
Jag har aldrig anmält saken och tror inte heller att andra män i liknande situation gjort det. Men många kvinnor tror uppenbarligen att man får slå män. Kanske för att de anser att vi ska tåla sådant, eller för att vi genom att vara män har förtjänat stryk. Eller för att kvinnor är det överordnade könet, i kraft av moderskapsprivilegiet.
Feminister brukar ofta hänvisa till seriefiguren Bamse och säga att när man är så stark måste man också vara snäll. Speciellt stora och starka pojkar får ofta höra detta. Men hur ofta är det någon som säger att kvinnor, som har en sådan enastående styrkeposition i det sexuella (och därmed sociala) förhållandet mellan kvinnor och män, måste vara extra snälla?
Det finns inte utrymme för särskilt mycket socialt samspel mellan könen om kvinnorna utvecklas till Svarta Änkor. Som jag ser det, är det männen som lever i en romantisk fantasivärld och drömmer om ett lyckligt och jämlikt förhållande med en kvinna. Flickrosa och pynt är egentligen den verkliga maktens kamoflagefärg.
De flesta människor jag mött, både kvinnor och män, har varit bra att ha att göra med. Men enfaldig, dogmatisk retorik, generaliseringar och regelrunkande underlättar inte en gemytlig samvaro. Det kan tyckas att jag själv faller in i den kategorin. Sådan är inte jag. Vad jag gör är att hålla upp den stora (skratt)spegeln för att om möjligt få feministerna att inse hur snett de hamnat.