I SvD 031105, säger Yakin Ertürk, FN:s specialrapportör, att ”mäns våld mot kvinnor för att kontrollera deras sexualitet måste lyftas ut ur den privata familjesfären och upp till en internationell rättsnivå”. Hon vill också ställa män till ett kollektivt ansvar för brott mot kvinnor.
Kan kvinnors nonchalanta förakt mot män för att kontrollera deras sexualitet lyftas ur den privata sfären? Att diskutera kollektiv bestraffning är att ta många steg bakåt i utvecklingen. Kan föraktet för män och deras mänskliga rättigheter uttryckas tydligare?
Vi vet från beteendevetenskapliga studier av djurvärlden att det väldigt ofta är dominerande honor som styr flockens eller revirets fortplantning vilket kan sägas motsvara sexualliv. Det kan se lite olika ut mellan olika arter. Bland katter och elefanter tycks den dominerande honan avgöra vilka honor som ska få avkomma. Hos vargen är det alfahonan som är allenarådande inom reviret. Detta hindrar inte att en del honor och även hannar försöker para sig utan tillstånd. Ibland med resultatet att den dominerande honan dödar deras ungar. Hierarkier är alltså ingalunda enbart en patriarkal företeelse. Hos vissa arter förekommer även något som kan liknas vid våldtäkt.
Allt detta förefaller vara ett utslag av ett slags naturens egoism, att varje individ, inom den egna populationen försöker säkra bästa möjliga överlevnad och status för sin egen avkomma. Då menar jag verkligen deras egen avkomma, de egna generna. En eventuell gemensam partners avkomma är inte alls lika intressant om det inte finns ett starkt skäl att tro att det också är den egna avkomman.
Kvinnor och honor tycks vara mer morsor än vad män och hannar är fäder. Inför barn är kvinnor aldrig objektiva, det är antingen de egna eller andras. Medan barn för män ofta är barn som en av livets principer om sin egen förnyelse.
Kvinnor är cykliska och män konstanta, någorlunda korrekt påstått om deras hormonella tillstånd. Det är jättesvårt att utifrån ett ständigt växlande perspektiv beskriva en fast punkt. Till det krävs en Galilei eller en Kopernicus. Från männens fasta observationspunkt är det något lättare att beskriva kvinnans cykliska orbitation. Män lär sig med tiden förstå kvinnor ganska bra. Men nidbilden av män som sitter på krogen och berättar för bartendern att, ”min hustru förstår mig inte” innehåller alldeles för mycket sanning för att vara rolig. Kvinnor tycks trots all kontakt med män, all debatt om könsroller, betrakta män som en främmande art. De myter och vanföreställningar som kvinnor har om män odlas omsorgsfullt för att inte sanningen ska uppdagas.