Jag har spanat in en oroande trend i samhället. Varje motvilja mot ett fenomen vilket som helst, tenderar gyrera mot extremism. En paranoid hets mot hatobjekten växer fram i media, hos politiker, kring köksborden och på arbetsplatserna.
Bilister ses som fartgalna idioter och jordklotsförgiftare med massmord som bakomliggande avsikt. Varje sexuell handling betraktas som en våldtäkt utförd i en patriarkal struktur av perverterade män med bestialiska lustar. Att äta kött, använda skinn eller päls anses som en depraverad nykolonial hedonistisk mördarkultur. Eftersom även växter visats ha neurologiska reaktioner innebär allt mänskligt liv att man med berått mod utsätter annat liv för tortyr och mord. Alla sjuka eller förtidspensionerade är simulanter, fuskare och skattetjuvar som lever gott på de stackars friska skattebetalarnas bekostnad.
Med jantelagens logik ska allt som någon enda människa kan hysa minsta motvilja eller tvivel inför, utnämnas till en fara för såväl mänskligheten som dess moral.
Men det slutar inte där. Nervösa, osjälvständiga politiker på jakt efter marginalröster för att säkra sitt mandat, bifaller genast vilka stolligheter som helst. De litar blint på att deras kärnväljare ändå snällt röstar på dem. Dessa svaga politiker tänker att det är bättre att de tar hand om tokrösterna på marginalen än att deras politiska motståndare gör det.
Där tänker de dock grovt fel, för då upptäcker de vanliga väljarna plötsligt att de inte längre har någon som företräder dem. Därpå tvingas normalväjaren att försöka hitta en fråga eller politiker som har en marginalfråga som hon åtminstone kan hysa viss sympati med. När politikern får besked om att det är hans engagemang i marginalfrågan som gett de extra sympatierna gör han genast denna fråga till sin huvudfråga.
Därmed har det politiska chickenracet utplånat såväl förnuft som moral och rimlighet från dagordningen. Det demokratiska samhällets sammanbrott banar vägen för religiösa extremismer eller fanatiska dogmer om übermänniskans plikt att leda till varje pris.
Det som smärtar mest är nog när liberala partier och politiker inte orkar stå emot, utan faller in i trallen med paranoiajante.