Det förefaller som om pojkar har som en del i sin inlärningsprocess att driva något tills det gör för ont att fortsätta. Då lär man sig något av det, dels direkt för den aktuella situationen, men även indirekt om sin smärttröskel, uthållighet med mera. Hos den civiliserade mannen fostrar det gentlemannen, medan det hos den ociviliserade skapar en brutal best.
Flickor däremot verkar tvärtom noggrant undvika allt som kan ge smärta. Pojkarna går på grund och lär av det och flickorna navigerar förbi grunden och lär av det. Lite förenklat uttryckt. Ibland verkar det dessutom som om de lyckas förmedla kunskap mellan varandra och ur varandras erfarenheter.
När pojkarna i den offentliga omsorgen och skolan, i all välmening, hindras från att göra smärtsamma erfarenheter på eget initiativ, skulle det kunna leda till en sämre förståelse och empati för vad som gör ont hos andra, till exempel hos flickor. Om empatin ytterligare avtrubbas genom virtuella våldsspel som aldrig ger några smärtförnimmelser, ökar risken att den östrogenstinna offentliga uppfostran producerar män som inte förstår vad de ställer till med när de misshandlar kvinnor. Betalt och kvitterat på det mest gruvliga vis.