Med tanke på vad jag de senaste dagarna skrivit om obamacare kan det vara på sin plats att säga några ord om kostnaderna för vår svenska vård. Svensk vård är nästan gratis, i direktavgift. Det mesta betalas via skatten. Men hur mycket betalar vi och ser vi hela kostnaden? Enligt EU betalar vi cirka 10% av BNP. Jag skrev till registrator@riksrevisionen.se och ställde frågorna den 6 oktober, men har ännu inte fått något svar. Inte ens att någon handläggare utsetts.
I svensk trafik dör lite drygt 300 personer varje år. Det är högt räknat, för där ingår självmord, och sådant som egentligen inte är trafikolyckor utan snarare olyckor med fordon. I svensk vård dör cirka 1500 personer varje år, på grund av brister i vården. Denna siffra är förmodligen ännu svårare att mäta. Men eftersom vården själv uppger den så är den förmodligen inte i överkant. Varför är upprördheten över detta tillkortakommande i stort sett obefintlig?
Ännu svårare är det att få fram siffror på hur många som får svåra skador på grund av misstag i vården, Lex Maria (som funnits sedan 1936) till trots. Viljan att anmäla egna misstag är mycket låg. Möjligheten att få rätt mot vården när man drabbats av undermålig behandling är nästan noll. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) har sett till att fönstret för klagan är så snävt att man knappt hinner hem efter en behandling innan klagandetiden går ut. Att kraven för att lyckas bevisa att vården varit undermålig inte är i patientens favör, inses lätt.
Till detta kommer bristen på konkurrens och verkligt fria och privata alternativ. Vad kostar den brist på effektiviserande konkurrens som vårt skattefinansierade vårdsystem har? Vad kostar det lidande som en centraldirigerad utbudsbrist resulterar i? Vad kostar frånvaron av leverantör – kundperspektiv i vården?
Det finns ett antal partier i Sverige som envist hävdar att privat vård och vinst i vården inte ska få förekomma. De har mycket kvar att bevisa om de vill göra trovärdigt att det centralplanerade alternativet är det bästa.
De bokförda kostnaderna för vården borde kunna räknas ihop via boksluten för kommuner, landsting och staten. Men det säger, som jag visat ovan, inte allt om vad vården verkligen kostar. Jag har inte de kontakter som krävs för att få fram siffror på dessa kostnader, men jag kan i vart fall ställa frågorna.
Jag har ringt till Riksrevisionen och sökt någon som kan svara på dessa frågor, men de har inte funnit någon att koppla mig till.
Elisabet Höglund skrev förra veckan en artikel med titeln ”Offerjournalisitiken får mig att se rött”. Det är bara att hålla med (hon var dessutom välgörande klar om klimatbluffen). Men, när vården faktisk gör offer av folk, när personal inom vården, oavsett de är läkare, sköterskor, städare eller administratörer, glömmer Hippokrates första bud, gör ingen skada, är det inte rimligt att den drabbade har rätt till något slags kompensation då? Det hade patienterna i Grekland för 2500 år sedan, men det är nästan okänt i Sverige idag. Hur civiliserat är det?
PS. För den som orkar och är bra på engelska, finns det en initierad artikel om utmaningarna i amerikansk vård här.
hej bra du har koll
fråga: antalet ”offer” inom vården, vad vet du om siffror inom privat jämfört allmänvård
Nja, nu har jag ju inte koll på alla siffror i detta. Men jag skulle gärna få reda på mer.
Om skillnaden mellan offentligt och privat, vet jag från andra branscher att där kundnöjdheten är avgörande för den egna lönen, blir servicen bättre. Jag misstänker starkt att det är likadant inom vården.
Jag har omfattande egen erfarenhet av svensk vård och vet att engagemang och kvalitet varierar avsevärt.
Vem bryr sig, det är ju någon annan som betalar? Det är bland annat därför som det svenska skattesystemet är ren stöld och inget annat!
En svensk riksdagsman som väljer att hoppa av vid 50 års ålder med passande anciennitet betalar medborgarna i utplundrade skatter ca 7,2 miljoner fram till den dagen han lyfter sin ordinarie riksdagsmanna pension. Häftigt?