Svårigheten med att stoppa storbrorssamhället verkar vara att de goda människorna är så naiva att de tror att den information som övervakningen samlar in är heltäckande, korrekt, relevant och sann. Den som vill begå brott kan naturligtvis manipulera den information han lämnar ifrån sig.
Men det är värre än så. Det är mycket sannolikt att delar av den information som de ärliga lämnar ifrån sig inte är heltäckande, korrekt, relevant eller sann i förhållande till det man anklagas för. Då sitter man rejält i klistret om informationens värde inte ifrågasätts. Eller ännu värre, om den inte får ifrågasättas.
Det är också oroväckande att så många misstror sina medmänniskor i betydligt högre grad än de misstror myndigheterna, övervakarna. På många olika vägar har jag genom åren kunnat konstatera att det endast är ett fåtal av de personer som jobbar inom politiken eller är anställda i offentlig förvaltning som är så neutrala och objektiva i sin yrkesutövning, som medborgarna förutsätter.
I praktiken blir medborgarna lurade av såväl banditerna som rättsskiparna, ofta av olika skäl och med skilda metoder. Ibland är metoderna oskiljaktiga.
Förmodligen är det den gamla dödssynden lättja, som spelar in. Medborgarna vill leva ett lättjefullt liv utan att ta det nödvändiga ansvaret, varken för sig själva eller samhället i stort. Man nöjer sig med att inbilla sig att det fungerar nästan bra. När myndigheter erbjuder försäkring om extra trygghet för nästan ingen extra premie alls, så köper man det direkt utan att syna erbjudandet närmare.