Staten Israel är inget annat än ett kolonialt uttryck för den kristna världens dåliga samvete över hur man behandlat judarna, i kombination med en önskan att slippa konfronteras med detta samvete på hemmaplan och en total avsaknad av samvete för de människor som med denna statsbildning gick miste om sitt land.
Judarna har en 2500 år gammal bok Toran, motsvarande gamla testamentet i Bibeln, där de skryter om hur dåliga de varit på att samsas med sina grannar. Dessa människor kastar man efter andra världskriget ut ur Europa, fullföljande det förlorande nazitysklands intentioner. De placeras i en omgivning där de garanterat kommer att hamna konflikt med grannarna. Om inte det är cynism på högsta nivå så vet jag inte vad som skulle kunna vara det.
Om judarna ska anses ha något slags folkrättslig grund för att med hjälp av utomstående krafter återfå ett landområde som de sedan länge förlorat kontrollen över och dessutom ha det som en suverän stat. Då sätter det oöverskådliga prejudikat för longobarder, skyter, fenicier, basker, samer, walesare, skottar, flamländare, korsikaner, katalaner, snapphanar, bayrare, kurder, perser, tuareger och snart nog även neandertalare och pitebor med flera.
Min kritik gäller i betydligt högre grad de kristna än judarna. Men den gäller framför allt alla som vill återuppväcka marginaliserade eller utmönstrade grupper ur historiens gömmor. Det går inte. Historiens ångvält rullar på. Att ständigt försöka återskapa dem (det) som historien lämnat efter sig försämrar bara villkoren för framtiden.