Problemformuleringsinitiativet

Mao lär ha sagt något i stil med, ”När man beskrivit ett problem så har man också angett lösningen.” Detta påstående är dock en förfalskning av verkligheten. Vad det handlar om är en av propagandaapparatens viktigaste instrument. Ett verktyg för härskarteknik. Det är känt som problemformuleringsinitiativet.
I klartext betyder det att den som först lyckas formulera ett problem eller en problemställning så att det framstår som trovärdigt och reellt, har ett försteg framför andra när det gäller att föreslå lösningarna. Man har initiativet i frågan.
Man kan driva tekniken ytterligare ett steg. Man kan rent av börja med att bestämma sig för vad man vill åstadkomma, vad man vill få folk att tro. Sedan formulerar man ett problem, verkligt eller imaginärt, på så sätt att frågan leder mot ett och endast ett korrekt svar. Det man själv vill ha, det man själv erbjuder folket. Mycket effektivare än så kan knappast propaganda bedrivas.

Hysterin kring klimathotet har problemformulerats nära nog så perfekt som möjligt inom denna propagandaart. Man har skapat en yttre, men ändå inre fiende – klimatet, som vi själva påstås förstöra. För att rädda klimatet, planeten och oss själva måste vi gå med på vad som helst som de som har problemformuleringsinitiativet föreslår. Även om det innebär vår undergång.
Få medborgare har kunskapen och modet att ifrågasätta ”vetenskapliga” påståenden om klimatet. Lika illa är det med politikerna. Hur ska de våga ifrågasätta en stark opinion om de vill bli omvalda, även om de känner att det är fel? Här blir både medborgare och politiker fångna i en fälla gillrad av teknokrater och byråkrater i skön förening. Att hela beslutsprocessen tjuvkopplar sig förbi demokratisk insyn och demokratisk beslutsgång stör dem inte.

Abraham Lincoln sade att, ”man kan lura alla människor någon gång och man kan lura några människor varje gång. Men man kan inte lura alla människor hela tiden.”
Mer vardagligt uttryckt, ” Om det verkar för bra för att vara sant, kanske det är just det.” Alltså osant. När ”alla” forskare påstås vara ense om såväl problem som svar, kanske det är för bra för att vara sant. Så är det också. Många forskare har redan från början ifrågasatt såväl teorier som forskningsresultat. Men de har blivit ignorerade och förlöjligade. Men sanningen är alltså att det råder delade meningar.
Vidare har det visat sig att ledande figurer har konspirerat om att manipulera resultat och utsagor. Rysslands miljömyndighet har sedan den skandalösa e-postväxlingen mellan fuskarna blivit känd, upptäckt att 40% av ryska mätdata inte tagits med i beräkningarna. Man har frågat IPCC varför, men inte fått något svar. Ryssarna har också konstaterat att de flesta av dessa mätpunkter visar på kallare klimat än vad IPCC angett. I Nya Zeeland har man upptäkt att hela mätserier manipulerats och att det är svårt eller omöjligt att få fram originalen så att man kan se hur mycket fel det är. Även Finlands mätserier har befunnits manipulerade. Hur mycket har de fuskat egentligen? Det låter som en berättigad fråga.
Deras alamistiska prognoser visar sig inte kunna förutspå något om framtiden. De är statistiska modeller, en lek med siffror utan värde som prognosverktyg. Det kan ha visst värde som tankexperiment när man ska förbereda forskning. Men de har inget värde som underlag för politiska beslut. Det är stor skillnad på dessa saker.
Al Gore har slutat ge sina prisbelönta föreläsningar för människor och journalister som kan tänkas ställa besvärande frågor. Jo, han har också tagits med byxorna nere i climategate. Han fortsätter dock att resa runt och lobba för sin sak.

Hur mycket auktoritetstro tål demokratin? Måste vi inte ha ett visst mått av tvivel, fri och saklig debatt för att det ska vara någon mening med demokratin? Ja, ställt på sin spets, är inte frihet och frivillighet en första förutsättning för att det ska kunna kallas demokrati?
Klimatalarmisterna har tagit det av dem själva påhittade klimathotet som intäkt för att legitimera förslag om tvingande åtgärder som inte får underkastas demokratisk granskning och debatt. Det är ytterst allvarligt och oroande. Vissa gröna konstellationer bör rätteligen klassas som terrorister istället för att betraktas som goda, med viss civil olydnad som vapen. De försöker med sabotage och hot om sabotage tvinga myndigheterna att göra som terroristerna vill.

This entry was posted in Klimatbluffen and tagged , , , . Bookmark the permalink.