Vad kan man säga om Anders Breivik?
Utan att ha studerat hans tydligen ganska omfattande dokumentation av sina känslor och åsikter, så framkommer genom media några hållpunkter.
Han är stolt över sitt vikingaarv men lyfter fram en kristen riddarromantik som ideal för att värna detta vikingaarv. Paradoxalt eftersom det var kristnandet som blev slutet för vikingatiden, deras gudar, tro och värdesystem. En logisk kullerbytta i hans resonemang.
Han framhåller det kristna budskapet. I protestantiska länder framhålls Jesu budskap från NT som mycket viktigare än det gammaltestamentliga idégodset. Särskilt Bergspredikan är en avgörande skillnad mellan GT och NT. Alltså att vända andra kinden till, istället för att kräva öga för öga. För en icke kristen känns det som om det måste vara mycket viktigare med det som står i NT och synnerhet det som påstås vara Kristi ord, för att definiera och särskilja sin tro från den judiska som i huvudsak sammanfaller med GT. Hämnd och våld går emot allt det som Jesus predikar. Ytterligare en logisk saltomortal.
Han tycks ha anfäktats av Hamlet-lika tvivel. Minns ”Att vara eller icke vara-” monologen från första akten, där han grubblar över hur han ska hantera den orätt han känner sig utsatt för. Han beklagar sig i slutet av samma akt. ”Ur led är tiden-” och det oblida ödet att han utvalts att ställa allt till rätta. I andra akten återfinns monologen som börjar ”Å vilken skurk och usel slav jag är!” Då han upprepar kvalen men tycks besluta sig för handling. Slutet är som alla vet, blodigt.
Detta är vanmakt. Finns det någon som blivit mobbad eller felaktigt behandlad av lärare eller chef som inte hyst något av dessa tankar? Likt Hamlet är han utan far. Okänt vilken inverkan det kan ha haft. Flera tyckare och även yrkesverksamma inom psykolgi påstår att han känt makt genom ett sjukligt vapenintresse. Jag ser en stor vanmakt, där han i flera år förhandlat med sig själv, engagerat sig i fremskrittspartiet, med mera. Men inte lyckats nå en fredlig lösning. Nu känner han sig kallad av ödet att ställa ett samhälleligt missförhållande till rätta, eftersom den mjuka vägen inte fungerat. Detta är alltså vanmakt som övergått i tvångstankar.
Något har hänt i hans liv som har fått honom att förlora sitt mentala fotfäste. Eftersom han kämpat i flera år för att återfå fotfästet, så ligger detta trauma långt tillbaks i tiden. Men han har kämpat i mental kvicksand. Där har han funnit att socialismen är roten till det onda. Socialismen som är villig att inkludera alla, ja rent av tvångsansluta även dem som inte vill vara med. Norges främsta symbol för socialismen är Arbeiderpartiet. Därmed hade han funnit sin fiende.
Nu görs allt i svenska media för att hamra in budskapet att han var en högerextremist. I förlängningen pekas alla som är det minsta kritiska till socialismen eller socialdemokratin ut som högerextremister. Socialismen ska befästas som det normala, som norm. Breiviks agerande har alltså blivit fullständigt kontraproduktivt, som så ofta när desperata åtgärder sätts i verket.