Vi är helt ense om att det inträffade i Norge är helt förkastligt (Anders Breiviks illdåd). Man kan använda många andra och starkare ord, men det får duga som sammanfattning för mitt vidare resonemang.
Jag tänkte ge lite perspektiv på vilka åtgärder man kan vidta för att förhindra liknande händelser. I dessa exempel ingår inte avsiktligt dödande, tror jag, poängen är att man gjort omfattande ansträngningar för att få ner antalet dödade av misstag! Man har försökt höja säkerheten och minska misstagen.
I trafiken omkommer numera cirka 400 människor per år. Årligen vänder och vrider man på alla åtgärder man kan komma att tänka på. Läkarkontroll, synundersökning, alkohol, hastighet, ABS mm. mm. Men till noll kommer man aldrig och det vet man om och har accepterat.
I vården dör cirka 1500 personer varje år av misstag i diagnostik, felaktig användning av apparatur, felaktig behandling, felaktig medicinering, mm. mm. Här finns en skyldighet att rapportera sig själv vid misstanke om fel. Kraven för att bli läkare och sköterska är höga och utbildningen lång. Varje år anmäler 4500 människor själva att de blivit utsatta för felaktig behandling. Ändå är det nästan ingen som blir dömd, blir av med jobbet eller ens får en uppsträckning för att de gjort fel. En förklaring är att vårdkedjan är så komplicerad att man har svårt att peka ut någon enskild som ansvarig. Men även företaget, arbetsgivaren, vanligen landstinget, slipper undan ansvar. Finns här en kollegial korruption, ett systemfel eller något fel i rättsordningen? Eller är ytterligare ansträngningar för ökad säkerhet verkningslösa?
I arbetslivet förlorar varje år ett hundratal personer livet på jobbet. Trots att vi har säkerhetsföreskrifter, säkerhetsutrustning, säkerhetsutbildning, skyddsombud och skyddsingenjörer. Vi utvecklar produkter och processer med tanke på ökad säkerhet. Ändå blir det ibland fel. Det blir fel så ofta att det motsvarar 2-3 Utöyaskjutningar per år. Men ytterst få döms till ansvar.
Inte i något av ovanstående fall ställer sig folket upp och kräver att vi ska införa så långtgående övervakning och restriktioner att vardagslivet blir hart när omöjligt att uthärda. Men efter en sådan här händelse finns det folk som kräver just det. Varför?
Varför vill man kräva åtgärder som inte straffar gärningsmannen utan istället träffar alla oss andra, inklusive förslagsställarna själva? Vilket skydd mot udda händelser, så udda att de inte ens går att beräkna statistiskt, tror man sig få?