Sverige är ett klassamhälle. Antingen är du under fackligt avtal och vänstersidans, eller så är du företagare och högersidans. Du får inte välja själv. Skråväsendet och partiväsendet har redan delat upp själarna mellan sig. Därför växer ständigt missnöjet och nya partier kommer fram som vill kombinera bra saker från höger och vänster med varandra och med nya idéer. Framgången är naturligtvis begränsad i och med att de gamlas makt är så cementerad.
I alla kulturländer med något så när sekulärt styre, undervisas i skolan om individens livsprojekt. Om individens förhållande till sig själv, till andra individer, till olika kollektiv och till historien. Det görs i sådana skolämnen som litteratur, språk, konst, samhällskunskap, historia, psykologi och naturligtvis filosofi. I Sverige undervisas endast i hur medborgaren ska förverkliga den socialsitiska undersåtestaten. Hur trygghet, hälsa och självförverkligande kommer ur självutplåning.
Feodalsamhället finns här. Det har bara nya herrar, ombudsmännen, byråkraterna, de ansiktslösa allsmäktiga beslutsfattarna. Här är höger lika glad som vänster så länge medborgarna kan styras som en fårskock. Att avunden är en kronisk sjukdom bland de på egenvärde utarmade medborgarna, är inget att förundras över.
Svenskarna kan i allmänhet inte resonera om frihet. Svensken har inte de teoretiska verktygen och inte de praktisk upplevda refernserna. De verkar tro att frihet inte är något som kommer dem själva till del. Att det är något som de inte har någon någon användning för, inte har möjlighet att nyttja.
När man diskuterar frihet med svenskar verkar de hysa tron att frihet finns i ett begränsat absolut mått. Om det då inte finns någon myndighet som pytsar ut friheten på ett rättvist sätt så kommer andra att ta så mycket frihet att de själva blir utan. Därför föredrar de en känd ofrihet istället för det hemska okända med frihet för alla.