Revanschismens bakslag

Inom arbetarrörelsen har man länge hyllat revanschismen, målsättningen att revanschera sig för en enkel bakgrund. Men revanschismen har flera baksidor som man inte talar om.

En är att människor med revansch att utkräva kan bli ganska otrevliga mot sin omgivning, för att hävda sig. Kanske i synnerhet om revanschen uteblir.

En annan är att revanschismen mer eller mindre implicit kräver att det som skulle bevisas måste motbevisas. Alltså för att visa att man blivit något, måste man visa att det man blivit är betydligt bättre än det man kom ifrån. Man måste hävda arbetarbakgrund, men vända den ryggen. En arbetarrörelse som inte vill veta av arbetare, vad är det för arbetarrörelse?

En tredje baksida är att man kan frestas att ta genvägar. Att ge sig själv bonusar ur andras fickor, om tillfälle ges. Att skaffa statustprylar utan att ha den status som krävs för att ha råd med dem. Somliga kanske till och med låter sig köpas. Härvidlag är revanschismen en form av karriärism. Som vanligt med karriärism så är status genom attribut viktigare än arbetsprestation.

I en arbetarrörelse som blivit bekväm med att ständigt ha makten, blir risken större att de goda kamraterna blir svårare att sortera fram framför de dåliga. När det händer har rörelsens förfall inletts. Frågan är vad som, om ens något, kan stoppa förfallet innan allt är slut?

Det här inlägget postades i Karriärismen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Revanschismens bakslag

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Mats Jangdal, vid nästa bästa tillfälle skall jag föreslå Dig att leda Svenska Dagbladets
    nyhetsredaktion. Där vistas för många förvridna stackare som inte har en aning om vad dom skriver om, men så uppbär dom ca 60 miljoner i skattebidrag, snacka om Juholtska syltburkar?

    • mats skriver:

      Tack, det är så man rodnar.
      Jo, det måste vara ett etiskt dilemma för en borgerlig tidning med aversioner mot bidrag.

Kommentarer inaktiverade.