SVT:s Uppdrag Granskning har gjort en serie webprogram som tar upp vad man kallar för näthatet, i synnerhet näthatet mot kvinnor. Låt mig vara tydlig redan från start. Hot om våld, rent av mord eller ens vulgära tillmälen hör inte hemma i en sansad allmän debatt. Men det är vad en del publikt tillgängliga personer fått utstå.
Särskilt i inslaget om det så kallade näthatet mot kvinnor, finns ett problem. UG skriver ”De är 12 kvinnor som syns och hörs i samhällsdebatten. Och de har alla tagit emot hot och hat för att de vågat ta plats. ”Men de deltar inte i samhällsdebatten. De är samtliga utom en, journalister och programledare som driver en politisk propaganda. De tar inget politiskt ansvar i samhällsdebatten. Försöker man debattera med dem backar de in bakom sin journalistiska barrikad och hävdar imunitet, ”man får inte skjuta på budbäraren”. Men när budbäraren gjort sig själv till budskapet, utan att vi kan välja dem eller välja bort dem, hur ska man då resonera med dem, hur ska man få dem att lyssna, att omvärdera sin position?
Nej, man ska inte hota dem. Men hoten, det upplevda hatet är knappast så mycket något personligt som det är något riktat mot ett systemfel. Det är desperationen över en mediasituation, en offentlig debatt, som tappat legitimitet därför att den kidnappats av budbärarna. En av dem som uttalar sin fatwa mot näthatet är Åsa Linderborg, redaktör och kommunist. Hon använder sin yrkesplattform för att uttala sitt hat mot borgerlighet och män. Sedan påstår hon att hon oförskyllt möts av hat. Det är samma taktik som man lärt av Olof Palme, var hatisk och smäda dina motståndare, angrip dem sedan för att vara hatets kolportörer. Det är en feministisk- och vänsterorienterad navelskådande propaganda som går hem i mediehusen. Den är kort sagt världsfrånvänd och går inte hem i verkligheten och verkligheten tillåts inte få tillträde, för då faller illusionerna.
Om det är någon man ska ge sig på, verbalt och med goda argument, eller genom att inte ge dem pengar, så är det dessa kvinnors chefer. De chefer som valt ut dessa kvinnor och låter dem spela nyttiga idioter för att föra fram ett budskap avsett att styra samhället i chefernas önskade riktning. De har mycket medvetet valt att ställa dessa, ofta unga, vackra, vältaliga kvinnor i skyltfönstret för att sälja sin propaganda. De har hela tiden varit medvetna om att protester mot det framförda budskapet, felaktigt riktat mot budbärarna, kan anklagas för misogyni. Detta är deras cyniska baktanke, för då kan protesten avfärdas som hat och obildning. Alla som inte gillar budskapet kan därmed buntas ihop till samma sorts pöbel vilken därigenom eliminerar sig själv från den politiska diskursen i samhället.
Men i längden kan de inte vinna över nätet. Även på nätet kommer den vardagliga städade samtalstonen att uppfostra de misströstande okvädingarna. Då kommer nätet att sätta dagordningen och media får antingen finna sig i detta eller förtvina.
Uppdrag Granskning och liknande program granskar gärna privata företag, allra helst om de exporterar vapen eller handlar med diktaturer. De ställer alltid styrelsen och ägarna till svars. Vi kan bara anta att det är på samma sätt i mediabranschen, ägarna och styrelserna vill ha de här kvinnorna vid mikrofonerna till att sprida deras evangelium. Vilka är det som äger och styr SVT/SR, TV4 och TV3?
Hörde den tragiska Katarina Mazetti idag på morgon i P1. Inte särskilt upplyftande.
Styrelser och dem närstående i all ära, hur många finns det runt om dessa som har rena propaganda uppdrag att påtvinga oss deras socialistiska värdegrund?