Signaturen Bim har haft vänligheten att översätta Nigel Lawsons förstamajtal från i år, som han höll på Institute for Sustainable Energy and the Environment at the University of Bath. Talet har rönt viss uppmärksamhet i politiska och klimatalarmistiska kretsar i GB. Nigel Lawson var finansminister och energiminster (inte samtidigt) i Margaret Thatchers regeringar på 80-talet. Lite vid sidan om kan nämnas att han är pappa till TV-kocken Nigella Lawson. Talet finns även att läsa i sin helhet på engelska här. Här följer ett sammandrag (fullängd är det 10 A4-sidor). Efter artikeln finns en retorisk fråga från Frihetsportalen.se, ställd till den svenska debatten.
Nigel Lawson; Cool it!
Det är något konstigt med debatten om den globala uppvärmningen, eller klimatförändringen, som vi numera förväntas kalla den eftersom uppvärmningen för ögonblicket har avstannat.
Jag har aldrig varit rädd för att ta debatten eller bekymrat mig för att bli impopulär, t ex när jag var minister. Men jag har aldrig tidigare i hela mitt liv varit med om så många påhopp, skymfligheter och så mycket förtal som jag varit utsatt för på grund av mina åsikter om den globala uppvärmningen och den därmed förknippade politiken.
I grund och botten rör det sig inte om en vetenskaplig fråga. Det handlar inte om klimatförändring utan om klimatförändringsalarmism och den ytterst skadliga politik som förespråkas och i vissa fall, med hjälp av alarmism, redan har införts. Människor kan bete sig alarmistiskt, vilket man ser inom ekonomernas, historikernas, sociologernas, psykologernas och, måste jag säga, politikernas verksamhetsområden – men – det hör inte hemma i den fysiska värld som klimatforskarna studerar.
Problemet för politiker och även för klimatforskare som hyser en annan åsikt än den rådande, och de är många, ser ut så här: Har de en avvikande mening kan det allvarligt hota deras karriär. Min ålder gör att jag har karriären bakom mig. Inget mer kan hota den.
För att återvända till ämnet: Klimatet ändrar sig hela tiden på olika och oförutsägbara (i synnerhet oförutsägbara) vis. Och ofta på skiftande vis i olika delar av världen. Det har det alltid gjort och kommer utan tvivel alltid att göra.
Klimatalarmismen är ett trossystem och bör betraktas som ett sådant. Det finns dock en accepterad vetenskaplig teori som jag inte har några invändningar mot och som alarmisterna hävdar rättfärdigar deras tro och alarm. Det är den så kallade växthuseffekten, det faktum att jordens atmosfär innehåller vad man kallar växthusgaser (av vilka vattenånga är den viktigaste och allra rikligast förekommande och koldioxid är en annan). Dessa gaser binder en del av värmen vi får från solen och förhindrar att den studsar ut i rymden igen. Utan växthuseffekten skulle jorden vara så kall att den skulle vara obeboelig. Men genom att vi använder fossila bränslen som kol, olja och gas ökas mängden koldioxid i atmosfären, och om alla andra variabler är konstanta, stiger då jordens temperatur, det är teorin.
Fyra frågor uppkommer omedelbart och kräver ett svar, kallt och rationellt.
För det första: Om allt annat är lika, hur mycket kan då en ökad mängd koldioxid i atmosfären förväntas värma jorden? (Bland forskare känt som klimatkänslighet eller, ibland, klimatets känslighet för kol.) Svaret blir i allra högsta grad osäkert, inte minst för att molnen har en viktig roll att spela och kunskaperna är otillräckliga när det gäller molnens inverkan. Ända tills nyligen har åsikten bland majoriteten av klimatforskarna varit att molnen kraftigt förstärker den normala växthuseffekten. Men det finns en betydande minoritet bland dem, däribland några av de allra mest framstående klimatforskarna, som tror att molnen har en rakt motsatt effekt.
För det andra: Är verkligen alla andra variabler lika? Vi vet att jordens temperatur har varierat en hel del genom årtusendena, långt innan vi fick fossila bränslen. Ta t ex de senaste tusen åren. För tusen år sedan gynnade oss den så kallade medeltida värmeperioden, då temperaturen anses ha varit åtminstone lika hög som idag eller högre. Under Lilla Istiden däremot (1300-talet t o m 1880 ca) led vi svårt av kylan.
För det tredje: Även om jorden blev varmare, är det verkligen skäl till alarm? Skulle det inte vara underligt ifall jorden hade en ”optimal temperatur” från vilken varje liten förändring i endera riktningen vore en stor katastrof? Faktum är att vi vet att, om det skulle bli någon framtida uppvärmning finns det både fördelar och vad ekonomerna kallar nackdelar.
För det fjärde: Om det verkligen föreligger ett problem, vad ska vi då göra åt det, lugnt och rationellt?
Det är förmodligen bäst att vi tar de två första frågorna tillsammans.
Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC (en organisation som lämnar mycket i övrigt att önska och vars ordförande alls inte är någon vetenskapsman utan en hängiven klimatalarmist) räknar med att den globala uppvärmningen på senare tid har uppgått till 0,05 oC per decennium, plus eller minus 0,1 o. Det är deras siffror, inte mina. Med andra ord ligger den observerade uppvärmningen inom felmarginalen, och hur osannolikt liten är inte den.
Lärdomen vi kan dra från den oförutsedda uppvärmningspausen är uppenbar. Med all sannolikhet [har] modellerna helt fel, de modeller som klimatforskarna använder för att förutsäga den globala temperaturökning som förväntas ske under de kommande 100 åren.
Kort sagt, koldioxidens effekt på jordens temperatur är förmodligen mindre än vad man tidigare trott, och annat, som naturlig variation och solens påverkan, har mycket större betydelse än vad man hittills antagit. Men låt oss säga att den globala uppvärmningspausen plötsligt skulle upphöra och en liten uppvärmning komma tillbaka. Vad skulle det få för betydelse?
Svaret måste bli: mycket lite. Det finns helt enkelt både fördelar och nackdelar med en varmare temperatur och det kommer att variera från region till region. Och det är i detta sammanhang bra att veta att klimatforskarna tror, att den globala uppvärmning de säger ska komma på grund av en ökad koldioxidhalt, kommer att bli störst i de kalla polarområdena och minst i de varma tropiska regionerna. Den kommer att bli större på natten än på dagen och större på vintern än på sommaren. Det må vara som det vill med den saken, men studier har tydligt visat, att det är troligare att den uppvärmning som klimatmodellerna nu förutspår för hela detta århundrade kommer att göra mer nytta än skada.
I synnerhet är det sant när det gäller mänsklig hälsa, en ganska viktig dimension av välmående. Om man ser på migration av klimatskäl i världen idag, är det lättare att finna människor som väljer att flytta till ett varmare klimat än sådana som flyttar till ett kallare, det är ingen tillfällighet. Och det är mycket väl dokumenterat att stark kyla orsakar långt mer sjukdom och död runt om i världen än vad stark värme gör.
Om hälsa konstaterar den senaste rapporten lamt, att ”den belastning jorden runt som ohälsa orsakar på grund av klimatförändringar är relativt liten jämfört med belastningen av andra stressorer, och den är svår att beräkna”. Uppenbarligen misslyckas IPCC att rätt hantera den allra viktigaste dimensionen av hälsoaspekten: Den största hälsorisken i världen idag är fattigdom, särskilt i utvecklingsländerna.
Vi använder inte fossila bränslen för att vi älskar dem eller för att vi är slavar åt de multinationella oljebolagen, utan rätt och slätt för att dessa bränslen förser oss med den utan tvivel billigaste källan till storskalig energi och kommer att fortsätta göra så. Inte för alltid, men för en överskådlig framtid. Och att vi använder den billigaste energikällan innebär att vi fortast möjligt når ekonomisk utveckling och sålunda på snabbaste sätt eliminerar fattigdomen i utvecklingsländerna. I ett nötskal: Global uppvärmning är på det hela taget till stor välsignelse för oss.
IPCC gör sitt bästa för att bestrida detta och hävdar att uppvärmning är skadligt för livsmedelsproduktionen. Med deras egna ord: ”Klimatförändringarna har fått fler negativa än positiva följder för skördarna.” Men de inte bara underlåter att erkänna att de verkligt negativa konsekvenserna för skördarna inte har berott på klimatförändringar utan på klimatförändringspolitiken, eftersom jordbruksmark i rask takt har omvandlats till odling för biogasframställning i stället för till livsmedelsproduktion.
Koldioxidens gynnsamma effekter borde inte komma som en överraskning. Biologerna har alltid vetat att koldioxid är nödvändigt för att jorden ska grönska och självfallet skulle det utan koldioxid inte finnas något djurliv eller några människor på vår planet. Klimatalarmisterna har gjort sitt yttersta för att dölja denna grundläggande sanning genom att envetet beskriva koldioxidutsläpp som ”föroreningar”, vilket, oavsett om det värmer upp vår planet eller ej, det absolut inte är. Och alarmisterna har avsiktligt felaktigt kallat energiformer som skapar dessa utsläpp för ”smutsiga”.
Som den senaste IPCC-rapporten klargör har noggranna studier visat att det alltid har förekommit olika extrema väderlekshändelser såsom översvämningar, torka och tropiska stormar, men man har inte kunnat se att de blivit vanligare eller allvarligare. Det kan givetvis bero på att det så här långt inte har förekommit särskilt mycket uppvärmning. IPCC:s farhågor gäller de förmodade konsekvenser som de spår ligger framför oss. Men till och med inom klimatforskningen måste orsak komma före verkan. Det är alltså omöjligt för en framtida uppvärmning att ha inflytande på livet redan idag.
Fakta återstår. Ytterst omsorgsfulla empiriska studier visar, så här långt i alla fall, att det globalt inte har skett någon märkbar ökning av antalet extrema väderlekshändelser och inte heller har de varit allvarligare än tidigare.
Jag har varit kritisk mot IPCC:s senaste rapport, men låt mig tillägga att den i flera avseenden är en förbättring jämfört med deras tidigare rapporter. Den erkänner t ex oförblommerat att ”små klimatförändringar kan vara gynnsamma” – och små klimatförändringar är allt man kan förvänta sig under resten av århundradet. Och, säger rapporten, ”den sammanlagda ekonomiska effekten av klimatförändringarna blir relativt små, och för de flesta ekonomiska sektorer kommer effekten av klimatförändringarna att bli obetydliga jämfört med annat som påverkar ekonomin.”
Så var det med det globala existentiella hotet!
Rapporten underlåter på ett iögonfallande sätt att göra en utvärdering av den uppenbarligen skadliga inverkan på ekonomin som IPCC:s politik för att minska koldioxidutsläppen har, och som IPCC fortsätter att förespråka. Om denna politik konsekvent genomförs kommer den att få en långt större effekt på ekonomin än växthuseffekten.
Den nya rapporten tillstår för första gången att det bästa försvaret mot klimatförändringar måste vara vad människan alltid genom årtusendena har använt sig av: intelligent anpassning. Avdelningen ”Följder” har i rapporten klart och tydligt fått titeln ”Följder, anpassning och sårbarhet”.
Detta leder direkt till den sista av mina fyra frågor. Om det skulle föreligga ett problem, vad ska vi då lugnt och rationellt göra åt det?
Svaret lyder eller borde lyda: Vi måste anpassa oss. Jag nämnde tidigare att om vi får en fortsatt uppvärmning skulle det medföra både fördelar och kostnader. Det förnuftigaste är helt enkelt att ta vara på fördelarna och försöka minimera kostnaderna. Och skulle det uppstå kostnader är det inget nytt. Det skulle bara i mindre grad förvärra de problem som alltid har drabbat mänskligheten, t ex vädret, antingen vi talar om regn och översvämningar i England (eller torka för den delen) eller orkaner och tyfoner i tropikerna. Vädret har alltid varierat och kommer alltid att göra. Eftersom detta inte går att undvika är det klokt att vi förbereder och stärker oss, om extrema väderlekshändelser skulle inträffa, oavsett om de skulle bli vanligare och en aning allvarligare eller inte.
Men det finns ett annat problem. Trots en osannolikt intelligent anpassning till en eventuell uppvärmning, något som i vilket fall skulle betyda olika saker i olika delar av världen och inte kräver någon global överenskommelse, så är det ingen mening med att minska koldioxidutsläppen om det inte finns en global överenskommelse. Och det finns inte en chans i världen att ett meningsfullt avtal ska komma till stånd. Det mycket begränsade Kyoto-avtalet från 1997 har upphört att gälla. Det finns en uttalad vilja att man ska sluta ett mycket ambitiösare nytt avtal vid en FN-sponsrad konferens i Paris nästa år, men det är föga sannolikt att något sådant kommer att inträffa.
Anledningen är uppenbar: Utvecklingsländerna prioriterar ekonomisk tillväxt för att förbättra levnadsstandarden för människorna, vilket bl a betyder att de måste kunna använda de billigast möjliga energikällorna, nämligen fossila bränslen.
Det som gör mig mest upprörd är den politik man infört i klimatets namn. Den är i högsta grad omoralisk. I UK har vi gjort den mest flagranta överföring av välstånd från de fattiga till de rika. Och jag är något förvånad över att detta så kraftigt understöds av dem som anser sig själva vara folktribuner och politiskt till vänster. Jag tänker på vårt system, att vi med rikliga subventioner hjälper förmögna godsägare att bygga vindkraftsanläggningar på deras landområden, så att den fattiga befolkningen kan förses med en av de dyraste formerna av elektricitet som människan känner till. Det här skadar naturligtvis den brittiska ekonomin alltmer. Till alls ingen nytta.
Men det som är allra mest omoraliskt handlar om folkmassorna i tredje världen. Det är utmärkt att ekonomin hos tillväxtekonomierna nu växer så att det knakar, eftersom de sent omsider har fått till stånd den sortens ramverk för ekonomin som bringade välmåga till västvärlden en gång. Otvivelaktigt svarar de för lejonparten av koldioxidutsläppen och kommer att fortsätta med det.
Trots deras framsteg finns det fortfarande hundratals miljoner människor i dessa länder som lider av stor fattigdom och plågas av alla de sjukdomar detta medför, sjukdomar som hade gått att förhindra. En för tidig död väntar många av dem. Att be dessa länder överge de billigast tillgängliga energikällorna är att säga åt dem att skjuta upp segern mot undernäringen, att låta sjukdomar som går att bota fortsätta och att öka antalet människor som dör en förtidig död.
Ortodoxin kring global uppvärmning är inte bara irrationell, den är ond och fördärvlig.
Så långt Nigel Lawson. Nu till tiotusenkronorsfrågan inför riksdagsvalet i höst. Vem blir den förste svenska politikern av vikt att offentligt, högt och tydligt, säga det som Lawson sagt?
Tack Mats och Bim för ett oerhört värdefullt bidrag till debatten i vår lilla ankdamm.
Riksfinansierade murvlarna i Sverige kryper ner i sina mullvadshål och drar igen om sig; inget sett, inget hört och inget sagt.
Ni är stjärnor, Mats och Bim.
Att en välkänd engelsk torypolitiker nu upprepar och förtydligar sin klimatkritiska hållning, borde få Fredrik, Jan och Göran att äntligen stanna upp och inse vilken förfärlig dumhet det varit att svälja IPCC:s och miljörörelsens hotbilder (om Centern finns knappast något hopp, när t o m den förmente Stureplansliberalen Federlay ylar med vargarna).
Genom att bejaka Lawsons väl underbyggda budskap, kan Reinfeldt, Björklund och Hägglund i elfte timmen vända valvinden till sin fördel. Det kan inte råda minsta tvivel om att ett sådant utspel skulle vara en valvinnare, i synnerhet om den kombineras med ultimativa krav på en radikal reformering av fattigdomsmaskinen EU. Missar trion sådana öppna mål är en valförlust ett helt rättvist straff. Då sviker de sina egna väljare och öppnar dörren för en ny lång period av stagnation och sjunkande välstånd.
Till det osannolika och tragiska hör att Svenskt Näringslivs styrelse i snöda särintressens namn gjort sig medskyldiga till en klimatpolitisk dårskap av smått ofattbara dimensioner. Urban Bäckström skulle kunna göra landet en ovärderlig tjänst genom att inför sin avgång tala ur skägget och, liksom Lawson, förorda ett förnuftigt omtänkande.
SN-chefen vet förstås, som alla insyltade, att de många 100-tals miljarder som till ingen som helst nytta har försnillats på klimatdoktrinens och vindkraftens altare, var priset för att få Centern med på Allianståget. Dessförinnan uttalade sig Reinfeldt ungefär som Lawson. Så gjorde även SN:s dåvarande chefsekonom, Stefan Fölster, barnbarn till Gunnar Myrdal.
Hög tid, Fredrik Reinfeldt, att återvända till konservativa värden och ersätta maktspelet och spindoktorsinflytandet med större doser av plikt och ansvar. Dagens bleka valupptakt visar hur orealistika sådana förväntningar tycks vara, men det går ett tåg till, i Almedalen.
Jag berörde detta för snart ett år sedan, efter Labors brakförlust i Australien. Men nu brinner det i knutarna för de borgerliga i Sverige.
https://www.frihetsportalen.se/2013/09/reinfeldts-vision/
Pingback: Affären Lennart Bengtsson | Frihetsportalen