Varje samhälle där man inte respekterat äganderätten har gått under. Det kvittar om äganderätten varit definierad i grundlag eller endast muntligt och kulturellt överenskommen. Om en suverän usurperat äganderätten, eller någon elit av adel, militär, kyrka eller affärsidkare genom våld eller svindel tillskansat sig andras egendom, så har det samhället när förfallet gått tillräckligt långt, gått under i våld när folket återtar marken under sina fötter.
Det finns ingen garanti för att sådana revolutioner leder till varaktig rättvisa. Garantin gäller den orättfärdiga maktens fall. Jag vågar påstå allt detta trots att det inte finns något samhälle som kontinuerligt lyckats hålla äganderätten i helgd. Jag har alltså inget bevis för att respekterad äganderätt håller ett civiliserat samhälle i evig välmåga.
Mitt bevis är det således det omvända. De samhällen som inte respekterar äganderätten faller, obönhörligen. Det kan ta en tid, mer än en generation. Men jag kan inte på rak arm påminna mig något fall i modern tid där det tagit mer än århundradet.
Jo, i detta resonemang använder jag samma teknik med obevisad motsatsvis tolkning som jag ofta anklagat meningsmotståndare för att använda. Jag har i vart fall modet och uppriktigheten att erkänna det. Men har jag fel?
Så länge övriga medborgare i kollektivet gives rätt att parasitera på andras egendom har Du obestridligt rätt!
Det är just nu högaktuellt i Amerika när Obama:
1. Åsidosätter konstitution.
2. Stjäl egendom och rättigheter från övriga Amerikanska medborgare genom att låta ca 5 miljoner illegala invandrare som under två års tid får amnesti för att därefter bli kriminella brottslingar!
Prez Obama håller på att samla på sig så mycket missbruk av sin makt att ett riksrättsåtal verkar oundvikligt. Frågan är dock om det blir av. För om han fälls väntar en vicepresident som förefaller komplett inkompetent på att upphöjas till president. Vill man verkligen det?
I ett samhälle med alldeles för mycket folk så kommer äganderätten att ifrågasättas…
Gång på gång.
Din huvudtes stämmer kanske – om ett sekel som gräns för hur länge ett lands befolkning tolererar politiskt förtryck, rättslig anarki och demokratiskt sönderfall. Med risk, dock, att Sverige kan bli ett av de första undantagen.
Dels därför att våra makthavare är duktigare är andra när det gäller att dölja hoten mot de gamla frihetsidealen. Men också därför att vi har en press och en intelligentia som i högre grad än den amerikanska eller engelska har kapitulerat inför statens ökade allmakt och förlusten av individuell frihet (inte all, men en alltför stor del). Det finns motståndsfickor, men frågan är om det räcker för att inom sekelgränsen sätta punkt för vår numera blocköverskridande socialistiska modell – den som tog kommandot under det galna 1970-talet.
Din kritik mot Obama tycks mig dock vara en smula överdriven. Allt är relativt och nog är hans försyndelser, t ex sjukvårdsreformen eller den nu aktuella legaliseringen av vissa illegala invandrare, en västanfläkt jämfört med vad våra egna borgerliga partier svalt med hull och hår. Många svenska riksrättsåtal skulle det bli om man tar USA som måttstock.
Som du själv så tydligt och ofta visat, ger den amerikanska författningens maktfördelningsprincip och rättighetskatalog ett överlägset bättre skydd mot maktmissbruk än den svenska grundlag som infördes i början av 70-talet. Ungefär samtidigt som rättsstatens förfall tog fart på allvar. En ren tillfällighet eller ett förebud, kan man undra så här i efterhand.
Jo, ja fruktar också att seklet kommer att överskridas just i Sverige. Det är därför jag larmar om det.
Sedan kan man klyva hår i frågan om Obamas brott är värre än de svenska politikernas därför att gränserna för vad han får och inte får, är tydligare än för våra svenska dilettanter.
Jag såg det som ett förebud redan när det hände på 70-talet. Men jag hade ju genomskådat Olof Palme medan jag ännu var barn/ungdom och han var kommunikationsminister.
Uppriktigt grattis till dina tidiga insikter om Palmes avsikter. Men denne var förstås inte ensam om förstörelseverket. Folkpartiets ledargarnityr har varit lojala supporters. Minns de förlorade ”borgerliga” åren 76-82, ett kvarts sekel av hög inflation, devalveringfiaskot 92 i Ann Wibbles regi (fast med Ingvar Carlssons förarbete), EU-inträdet, framtidsimperialismen, klimatpolitiken mm.
Bertil Ohlin var ännu tidigare ute i den liberala svikarsvängen, när han redan på 50-talet – och givetvis mot bättre vetande – satte stopp för Tage Erlanders beslut att avveckla den hyresreglering som införts under kriget.
Genom den övertaktiske professorns fadäs har denna priskontroll förvandlats till ett permanent politiskt tabu, nu även med nymoderat uppbackning samt i förskönande och förblindande syfte omdöpt till ”bruksvärdesprincipen”. Ett mer förödande och fattigdomsskapande systemfel än löntagarfonderna och andra socialistiska dumheter sammantagna.
Vi är säkert överens om att frihetens vänner har anledning att rikta sin kritik mot hela den svenska nomenklaturan, inte bara mot de partier som själva kallar sig socialister. Och att med lika stor kraft gissla möjligggörarna, samhällsekonomins, äganderättens och demokratins dödgrävare, våra selektivt tigande samhällsvetare; alla dessa maktlojala hovnarrar förklädda till professsorer, riksbankschefer eller s k seniorekonomer i någon av storbankerna.
Jag hade nog bara tur som råkade vara en oförstörd gosse när jag upptäckte att kejsaren var naken!
Vad otäckt har inte de frisinnade ställt till med genom åren. Något mer ryggradslöst än våra svenska folkpartister får man leta efter.
Ska man tro att möjliggörarna bara är tysta medlöpare, nyttiga idioter, eller rent av aktiva subjekt i bedrägeriet? Kanske lite olika från person till person.
Jo visst kan graden av medlöperi variera, men just i de grupper jag nämnde är så gott som alla medskyldiga i någon grad. Inom ekonom- och statsvetarkåren skulle jag våga påstå att ingen enda professor, docent eller bankekonom får godkänt i ett forskaretiskt test (jo kanske en eller två om jag rannsakar mitt minne ett varv till). Så illa är det, så omfattande är de statsavlönades brott mot ämbetsplikten och sannningskravet.
Inte ens ekonomnestorn Assar Lindbeck är så fläckfri som hans många positiva insatser får många att tro. Just dubbelheten, att för det mesta leverera ärliga och rent av modiga analyser, men sen ibland springa någons ärenden, gör det svårare upptäcka falsarierna. Konkret handlar Lindbecks försyndelser bl a om att han inför folkomröstningen om kärnkraft uttalade sig till stöd för linje 1 utan att själv ha någon sakkunskap på detta speciella ämnesområde.
Han förlorade också en mångårig träta med en ”amatör” (sociologen Walter Korpi) om orsakerna till Sveriges s k eftersläpning jämfört med resten av Europa. En pinsam historia som förblivit okänd utanför de invigdas krets tack vare skråkamraternas generade och diskreta tystnad. Eftersom de flesta syndar på liknande sätt, blir visselblåseriet sällsynt och sveket mot uppdragsgivarna, skattebetalarna, mer regel än undantag.
Gör lite reklam för en text som jag skrev för några månader sedan:
http://www.lantbruk.com/debatt/staten-inte-langre-garant-svenska-aganderatten
Gör gärna det. Tror att vi är många inom det frihetliga debattområdet som noterat att du tagit fram ett annat nothäfte än det LRF vanligtvis spelar efter.