Rysslands roll

Det är många i dag som funderar över Rysslands roll i världspolitiken. Några drar slutsatsen att eftersom Ryssland har lite undermåliga meriter att uppvisa i mänskliga rättigheter och dessutom invaderat Krim, så kan de jämställas med Islamiska Staten.

Det är att göra det mycket enkelt för sig, dessutom förmodligen så käpprätt fel det kan bli. Ryssland och Putin är rädd om Ryssland. Det är troligen inte det gamla Sovjet Putin vill ha, men precis som på den tiden vill han ha en buffertzon runt Ryssland. Oroligheter och risker hanteras bäst utanför den egna gränsen. Man vill ha goda relationer med Europa, men inte domineras därifrån.

Putin och Ryssland kommer inte heller att släppa vare sig IS eller muslimsk jihadism över gränsen. På det viset är Ryssland Europas bästa bundsförvant när det gäller att förhindra IS från att göra en kringående rörelse och falla Europa i ryggen. Jag tror Putin faktiskt är lite besviken över att de europeiska ledarna inte inser detta, eller vart fall inte gör minsta antydan om att de uppskattar det lås Ryssland på det viset utgör för Europas säkerhet.

 

P.S. Sent idag skrev Niklas Wiklund en kolumn i SvD, där han tycks vilja återskapa det kalla kriget. Han påstår att Ryssland skapat denna situation helt på egen hand. Jag anser att taffligt Europeiskt agerande starkt har bidragit. D.S.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

14 svar på Rysslands roll

  1. Jan Suhr skriver:

    När jag gick på gymnasiet i slutet av 70-talet hade vi en mycket bra lärare i historia och samhällskunskap. Han var av estniskt ursprung och hade flytt hit under krigets dagar och var aktiv i föreningar för stöd till Baltikum. Han älskade att berätta om hur livet var i Sovjet för den vanliga människan. Men han sa också att ryssar är av naturen paranoida över att bli invaderade, det är det värsta som skulle kunna hända dom. Ingen har lyckats inta Moskva, flera har försökt men inte nått ända fram.

    Som min lärare berättade så är det en invasion som de fruktar allra mest och gör allt vad de kan för att förhindra och stopp detta. Tänker man på det så kan man också förstå deras politik. Sovjet var ju egentligen en konstruktion med buffertstater runt själva Ryssland, Sverige och Finland ingick även i den buffertzonen.

    • mats skriver:

      Jo, den ryska (sovjetiska) buffertzonspolitiken var ju allmänt känd under 70-talet, men dagens politiker och debattörer verkar ha glömt bort den. Eller så kanske de tror att det endast var ett kommunistiskt fenomen som försvann när muren föll. Jag tror som din lärare att det är en svårutrotad del av rysk mentalitet.
      Kan vi komma till goda relationer med en demokratisk rysk rättsstat finns inte heller någon anledning att klaga. En större och bättre buffertzon än Ryssland, som skydd för Europa, är svårt att tänka sig.

    • Göran skriver:

      Timothy Snyder skrev i DN om att det också handlade om val av samhällssystem.

      http://www.dn.se/kultur-noje/det-ryska-kriget-som-ska-skilja-ukraina-fran-europa-1/

      • mats skriver:

        Intressant, men skrivet med ett anglosaxiskt perspektiv. Sett med ryska ögon håller Europa och EU på att islamiseras. När det sitter islamiska fundamentalister vid spakarna i svenska JAS-plan eller i våra stridsledningscentraler, vad gör Ryssland då?

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    För den som inte förstår Rysslands roll rekomederas en resa till St. Petersburg och besök i något eller några av Romanovpalatsen och andra förkommunistiska byggnader, dem finns det många av. Före och under andra världskriget gjorde kommunisterna allt för att sopa igen alla spår efter tsardömet, så även kyrkor och katedraler. Som Mats påpekar, Putin försvarar Ryssland och det ryska folket vilket man knappast kan påstå om landsförrädarna och kuppmakarna Löfven/Reinfeldt.
    Finns det något som Putin och ryssarna idag vårdar så ömt som historien före det kommunistiska skräckväldet så berätta det gärna för oss andra.
    Socialister och kommunister i Sverige försöker att upprätthålla ideologier som Putin sedan länge förpassat till de träskmarker och gruvschakt varifrån dom kom.

  3. Gunnar Littmarck skriver:

    Visst är det tragiskt att svensk utrikespolitik fördärvar landet så fort?

    Till det vill jag att du Mats ser det inslag jag länkade till i mitt sista inlägg, jag har inte brytt mig så mycket men då jag hörde detta i morse såg jag hur djupt demokratin är kortsluten i Sverige.

    Se det och skriv ett eget inlägg om du anser det är ett starkt bevis på hur dagens makthavare allt mer desperat kämpar om kontrollen av väljarkåren.

    Glad Påsk för övrigt inkl, Åke ekonom som aldrig vill lära sig reaktorteknik, kärnfysik eller ens en bygga upp en djup teknisk förståelse, Yes jag menar allvar, Glad Påsk Åke!

    • mats skriver:

      Jag slutade titta på ”Skvalan” för länge sedan, eftersom jag tyckte att han i alla sammanhang, oavsett vilka gäster han har, promotar nordisk socialdemokrati. Jag såg dock programmet med Åkesson, helt enkelt för jag ville se hur han skulle sköta det.
      Som väntat trixade de så mycket de kunde för att svartmåla och förödmjuka Åkesson och ändå hålla sig inom de ramar GRN satt upp. I mina ögon var det Skvalan och hans redaktion som skämde ut sig. En simplare, mjukryggad, mobbande, rövslickare får man leta efter!

      Naturligtvis tillönskas alla läsare en Glad Påsk!

      • Gunnar Littmarck skriver:

        Men det som kommer fram i den länk jag såg är att SVT även flög in publik som buade ut Åkesson i studion men det klipptes bort och byttes mot applåder. det var det som gjorde mig intresserad, själva ”intervjun” såg jag ej liksom inte heller någon annan av dessa skattefinansierade lobbyister.

        Offra en halvtimme simultant med resursskapande verksamhet:

        http://gunnarlittmarck.blogspot.no/2015/04/skavlan-serien-visar-hur-demokratin.html

        Jag anser att detta understryker det maktövertagande du beskrev så fint och öppnade mina ögon för.

        Har jag fel, blir ingen gladare än jag.

        • mats skriver:

          Jo, jag har hört Granskning Sveriges inslag. Det är upprörande hur genomkorrumperat Sverige är. Tyvärr, och det är ett stort tyvärr, blev jag inte förvånad!

          • Gunnar Littmarck skriver:

            Jag sympatiserar inte med Sd då jag inte anser att den som råkat födas i ett land ska skyddas från den globala konkurrens som de allt färre kämpar i för att skapa större resurser för vissa än de själva skapar, men jag hatar att systemet gör att väljarkåren finansierar åsiktspåverkan mot folkviljan och ser att just det lär bli slutet på denna ”högkultur”

            Glad Påsk Mats nu ska jag umgås med nära och kära och sluta irritera dem med att byta tankar i molnet (fattar att det ärt ohyfsat, fattar du Åkeekonom det?)

            Det är givetvis förolämpande att ge mer uppmärksamhet till globala uppkopplingar än nära, fundera på det ni som läser denna kommentar.

    • Åke Sundström skriver:

      Tack för påskhälsningen, GL. Men allvarligt menad?? I så fall skulle du väl inte i ett senare inlägg komma med en obegriplig släng som om jag hade något med dina samtal i molnet att skaffa. Lika förvirrad som vanligt, med andra ord – och kanske extra irriterad över att du blev så svarslös i vårt senaste meningsutbyte. Än i dag har du tydligen inte fattat att vad som möjligen blir lönsamt i Indien eller Kina kan vara ett felaktigt vägval i ett litet land som Sverige med gott om vattenkraft och bioenergi, i synnerhet räknat per capita. Djup teknisk förståelse räcker inte alltid så långt, som Concorde-debaclet, Nuonfiaskot, Sveriges supergalna vindkraftsutbyggnad och nu senaste konkursen i Northland Resourses vittnar om. Liksom efterkrigstidens allra största svenska felinvestering: 12-reaktorsprogrammet.

  4. Åke Sundström skriver:

    Din Rysslandsanalys, Mats, var säkert en överraskning för många som spontant hatar alla former av diktatur.

    Men en god regel att inte kasta sten i glashus och med vårt folkstyre i djupt sönderfall förvandlas pekpinnar lätt till bumeranger – låt vara att politiska mord på öppen gata inte är vardagsmat i vår mindre blodiga enpartistat.

    Samtidigt kan denna beskedligare och till synes mer godhjärtade diktaturvariant innebära väl så stora risker, just därför att väljarna har svårare att genomskåda bedragarna – eller landsförädarna, som i Samuels mer brutala klartext. Våra väljare har varit mer än lovligt aningslösa och inbillat sig trott att Reinfeldt skulle ta över det positiva arvet efter Gösta Bohman. Eller att Stefan Löfven fullföljer den goda demokratiska traditionen från socialdemokratins genombrottstid.

    Nej, spelplanen är nu helt ny och SD blir tydligen tredje största parti om tre år, en revolt i klass med Le Pens segertåg i Frankrike eller UKIP:s framgångar i England. Ett uppvaknande är också väg när det gäller EU:s och den europeiska centralbankens djupt destruktiva roller.

    Fortfarande kan vi hoppas på det gamla talesättet att ”sanningen sparkar”. Det tar sin rundliga tid i en hårt indokrinerad nation som den svenska. Den s. k triggern blir nog att vårt i dag genomkorrumperade forskarsamhälle till sist inser vad som står på spel (det som tyska kollegor blundade för på 30-talet) och återuppstår i sin gamla glansroll som demokratins viktiga vakthund. I bästa fall sätter även pressen och etermedia relatvt snart punkt för en pinsam epok och slutar att fungera som maktens, framför allt vänsterns, lydiga megafoner.

    • Åke Sundström skriver:

      PS. Redan nu är SD tredje största parti, men när man 2018 närmar sig 20 procent blir det helt omöjligt för sjuklövern att negligera denna ovälkomna inträngling. Då tar den politiska lekstugan slut, både för Alliansen och för vänstern. DS

    • mats skriver:

      Ryssland är ett slags diktatur, Saudi Arabien är av ett annat slag. Men det går tydligen ann att tala med Saudi igen. EU har försökt ställa diktat till den ryska diktaturen, med ungefär samma framgång som Margot Wallström ställt diktat till Saudi. Diktaturer svarar inte bra på sådan kommunikation.
      Det finns många diktaturer i vår värld. På något sätt måste vi kommunicera med dem och på sikt få dem att ta reson. Det är diplomatisk balansakt att rusta för fred och får diktaturer att förstå logiken. Likväl måste man försöka.

      Om forskarkåren finns det förmodligen fortfarande hopp. Om journalistkåren som helhet gör jag mig inga sådana illusioner. Några goda undantag finns, men jag ser inte hur de ska kunna rädda vår massmedia när folket flyr till internet för att informera sig.

Kommentarer är stängda.