Så här i surströmmingstider noterar jag att strömmingen är god, mandelpotatisens är god, tunnbrödet är gott, smöret är gott, ölen är god och snapsen är god. Man sitter där och äter och önskar att man kunde fortsätta äta och dricka för evigt.
Men gör man det med surströmming blir man till slut illamående. Var och en måste sålunda lära sig sin gräns för när det är dags att av egen kraft och fri vilja bryta taffeln.
På det viset liknar ett surströmmingskalas det kategoriska imperativet, som ju tvingar den som har fullständig kunskap att av fri vilja göra det rätta. Helt enkelt för att det är det rätta.