Jag har läst Mark Brolins bok med samma titel som rubriken ovan. Brolin är en svensk ekonom och omvärldsanalytiker som varit bosatt länge i England. Naturligt nog är hans tankar och resonemang präglade av brexit, men där finns många goda poänger att hämta för svenskar och andra EU-medborgare.
Boken har 17 kapitel utformade som argument för ett mindre EU och/eller utträde ur unionen. Sist kommer dessutom ett faktakapitel som i korthet beskriver unionens historia. När man läser denna bok blir man både ledsen och arg för hur våra politiker till synes aktivt bedragit oss och våra MSM passivt underlåtit att säga sanningen. Boken är trots allt läsvärd, om än skrämmande. I sak är det bara hålla med.
Här är ett citat från inledningen av Argument 14, Det stycke som kanske bäst sammanfattar Brolins kritik av EU.
Många håller redan med om att EU har överexpanderat. Är då inte den mest naturliga slutsatsen att satsa på nedbantningsreform snarare än på utträde? Utträde är väl ändå onödigt drastiskt? Om bara ett antal förnuftiga människor sätter sig ner och resonerar med varandra så måste det väl gå att enas om nedskalning till en form som är mer i linje med såväl ursprungsintentionen som det demokratiska mandatet? Detta tankespår är, på grund av sin åtminstone teoretiska enkelhet, frestande att hålla fast vid. Problemet är att detta ideala sätt att åstadkomma nedbantning är omöjligt att realisera i den praktiska verkligheten. Varför?
Ett huvudskäl är att byråkratier alltid tenderar att leva ett eget tillväxtliv. Alla chefer och mellanchefer kräver så gott som alltid större anslag samt ett utvidgat mandat. Så är det normalt i alla organisationer eftersom det i en mening tillhör den egna uppgiften att satsa på eget område. I den privata sektorn finns alltid motkrafter högst upp i organisationen, ägare som är väl medvetna om att dessa personligen förlorar pengar vid resursslöseri. I den offentliga sektorn tillhör pengarna som krävs för att realisera önskningarna anonyma skattebetalare. Få eller inga chefer i statlig sektor resonerar att ”nu ska jag minsann spara pengar åt dessa anonyma skattebetalare genom att i år inte kräva högre anslag”. Tvärtom tenderar det att heta att just den egna verksamheten behöver prioriteras.
Brolins framställning hade vunnit mycket på en så enkel sak som korrekturläsning med rättning av framför allt syftningsfel och ofullständiga meningar. På flera ställen redovisar han ett tänkt resonemang hos EU-centralisterna, de han kallar federalisterna. Allt för ofta är det otydligt markerat när han lämnar sin egen ståndpunkt för att framställa en tänkt motståndares. Här får man alltså som läsare se upp.
Ännu svårare blir det när Brolin sätter sin egen tolkning av vad olika begrepp betyder. Låt mig ge exempel.
Nationalism, använder han inte som beteckning på viljan att behålla nationalstaterna, men i öppet samarbete över gränserna. Istället verkar han ha accepterat globalisternas syn på nationalism som synonymt med isolationism.
Internationalism, används av Brolin i stort sett synonymt med Federalism och kan liknas med vad många debattörer idag betecknar som globalism. Det är synd på minst två sätt. För internationalism betyder ordagrant mellanstatlighet och förutsätter för att vara en relevant beteckning att nationalstaterna finns kvar och har en suveränitet som grund för sina överenskommelser med andra stater. Federalism är i sin grundläggande betydelse liknande. Den federala nivån är en överstatlig nivå där de suveräna nationalstaterna frivilligt lämnat ifrån sig begränsad beslutsrätt. Den federala nivån har inte rätt att på egen hand ta beslutsmakt från nationalstaterna. Nationalstaterna förutsätts också kunna återkalla beslutsrätt om den federala nivån missbrukar sitt mandat.
Globalism, använder han inte en enda gång i boken. Synd!
Mark Brolins beskrivning av ”eget tillväxtliv” stämmer med det jag lite vårdslöst brukar kalla en ”självgående cirkus”.
Cirkusens föreställning ter sig allt mer absurd och påminner mig om gökens sätt att låta andra fåglar nära sin avkomma.
Om många människor har ett gemensamt problem eller intresse så är det smart att lyfta det till en gemensam funktion. Men med tiden förändras det mesta. Och enskilda människor får unika önskemål som det i en demokrati är mycket viktigt att beakta så långt möjligt är. Därför måste alla gemensamma funktioner vara flexibla till den gräns där de inte behövs längre, eftersom det gemensamma intresset inte finns kvar längre. Med fasa upptäcker man då att det är de små människorna (vars intresse det nu blivit att ha en annan gemensam funktion, eller ingen alls) som skall anpassa sig till den gamla etablerade varianten som egentligen ingen vill ha längre men som det är mycket svårt att ändra på. Den som protesterar tystas! På detta sätt kommer samhället att brytas ner till sona beståndsdelar, de enskilda individerna, och det samhälle vi känner finns inte kvar längre. Några enstaka kommer att tjäna på det, men den stora massan förlora stort. Feodalsamhället är tillbaka.
”Om många människor har ett gemensamt problem eller intresse så är det smart att lyfta det till en gemensam funktion.”
Jag måste säga emot. Det är inte smart att lyfta det till en gemensam funktion. Anledningen till det är att det inte går att veta om denna gemensamma funktion blev smart. Den gemensamma funktionen har inge konkurrens och kommer inte att utvecklas.
Bättre att låta flera gemensamma funktioner skapas. Olika idéer utvecklas. Vi kan välja vilken gemensam funktion vi vill utnyttja.
Jan Andersson! Ser när jag skrev mitt inlägg att du nödvändigtvis inte behövde syfta på en enda funktion utan en funktion som sådan, dvs. att de kan vara flera. Lite språkligt klurigt att lista ut om det är en eller kan vara flera.
smart var kanske fel ord, borde ha varit praktiskt eller produktivt.
Socialisterna i Sverige har sörjt för att svenskarna avsagt sig rätten till att sig själva beskatta.
”I den offentliga sektorn tillhör pengarna som krävs för att realisera önskningarna anonyma skattebetalare. Få eller inga chefer i statlig sektor resonerar att ”nu ska jag minsann spara pengar åt dessa anonyma skattebetalare genom att i år inte kräva högre anslag”. Tvärtom tenderar det att heta att just den egna verksamheten behöver prioriteras”.
Behöver det sägas, inte ens ett ”folkinitiativ” kan socialisterna erkänna ännu mindre rätten till LIV och EGENDOM. Sverige har landat som ”PERVERSIEN”.
Akademisk argumentationskonst har överlevt sig själv, nu är det helt vanlig överlevnadskonst som gäller. Med relation till Löfvens senast offentliga framträdande verkar det troligast att han och socialisterna förbereder en makaber sorti, plågat svenska folket ända sedan 1932. Otroligt!!!!
Som jag skrivit flera gånger tidigare: EU är ett monster, ett Perversien, som Samuel föredrar att kalla vår parasitära fattigdomsunion. Och som Brolin skriver: den är omöjlig att reformera. Därför är Swexit den enda fungerande lösningen. Englands förnuftiga väljarkår har tagit det första eget, det blir enklare för efterföljarna. Att Brolin enligt Mats är lite slarvig med definitionerna, t ex av begreppet nationalism, är sekundärt, hans slutsats går inte att ifrågasätta.