Dagens gästskribent är Åke Sundström
Boris Johnsons robusta seger i gårdagens val öppnar optimistiska scenarios. Brexit är nu ett faktum, sent omsider, och det betyder början till slutet för det feltänkta EU-projektet. Vi kan nu se fram mot återupprättandet av ett nationernas Europa, ett återvändande till den lyckosamma epok som tog ett så plötsligt slut hösten 1914.
Med sann frihandel, inte bara tullfri intern EU-handel med mer begränsade fördelar, kan en lång och plågsam stagnationsperiod undvikas, nu när Europa blivit världens sjukaste kusin och står inför utmaningar som ingen tycks se några lösningar på, allra minns låtsasparlamentet i Bryssel. Goda nyheter också för Sverige, som har mer än de flesta länder att vinna på att tullbarriärer rivs över hela världen, inte bara i Europa.
Vi befrias samtidigt från den tunga börda som EU:s planekonomiska dårskaper inneburit för Europas löntagare. Ett långt viktigare framsteg än våra svenska politiker velat medge och som även politiserande ekonomiprofessorer tigit om. Det handlar nog rent av om en historisk vändpunkt för Europa och världen av nästan samma dignitet som Sovjetunionens sammanbrott 1989.
Så ett stort grattis till yrvädret i London! Det är en stolt tradition han fullföljer genom att i Churchills efterföljd rädda Europa från de nya tyrannerna i Bryssel, Bonn och Paris, förhoppningsvis återigen i ett fördjupat samarbete med den demokratiska stormakten längre västerut. Det USA som tillika är världsfredens just nu enda garant, innan vi med säkerhet vet om Ryssland på allvar tagit farväl av sitt sovjetiska förflutna.
Bra och väl skrivet! Nu gäller det bara att hitta svenska politiker som har ett frö till intresse för att driva nationen Sverige tillbaka till världskartan som ett framgångsrikt och ledande industriland, med en liten men effektiv offentlig sektor rensad från allt flum, och med en skola som förmedlar kunskaper i stället för politiska åsikter.
De politikerna existerar inte som kan driva nationen Sverige tillbaka till ett ingenjörsland.
Det spelar ingen roll om vi ska driva ut socialismen ur Sverige så länge som invandringsfrågan inte är löst. Delvis är invandrare även lika med socialism.
Överdrivet pessimistiskt, Göran. Vi är faktiskt fortfarande ett ingenjörsland, med en industrisektor i världsklass, så ropa inte varg i onödan.
Problemet är förstås den ofantliga offentliga sektorn och alla de felsatsningar som görs när politiker styr i stället för medborgarna i frivillig samverkan, d v s i en marknadsekonomi (som ju Sverige påstås vara). I en sann sådan finns inga gratisfiler för varken invandrare eller korrupta politiker.
För visst är dagens migrationspolitik inte bara uppenbar galenskap, utan också ett uttryck för parasitär socialism, låt vara med ett inslag av maktpolitik, i form av moderaternas avtal med MP 2010. Gösta Bohmans arv har förspillts av de senare decenniernas tondöva moderata bunkergäng med Bildt och Reinfeldt i spetsen. Delvis med stöd av ett än mer osannolikt skurkgäng: Svenskt Näringsliv, som gladligen sålt sin själ för motsvarigheten till böndernas 5 öre mer för mjölken: 25 öre lägre eltaxor (för industrin, inte för andra elkunder).
Instämmer att de politiker som måste utföra upprensningen i det svenska träsket inte finns på valbar plats inom dagens riksdagspartier. Någon enstaka sd-are möjligen undantagen.
Får ”AB Sverige” behålla goda handelsförbindelser med GB efter att de kastat av sig bojan EU.
Eller kommer Sverige att tvingas in i ett ljumt sätt att handla med britterna?
EU kommer framgent att stipulera England som ett ”land non grata”, bara för att j-vlas.
Ingen risk, Stefan. Englands tydliga mål är ju global frihandel, inte bara partiell sådan inom Europa. En ren vinst för ett land som Sverige, med stor utrikeshandel, inte någon tvekan om den saken.
Och EU har varken anledning eller möjlighet att i efterhand ”djävlas”. De får nog nöja sig med att försöka tvinga England att betala ett överpris för själva utträdet. Ren och skamlös hästhandel, om du frågar mig. Men för Boris är principen viktigare än pengarna, så kanske nöjer han sig en rejäl prutning av utpressningsnotan.
Den stora och avgörande frågan blir om svenska folket kan tillåtas att strypa penningflödet till PARASITERNA och återupprätta någon form av välstånd, vi ligger nu näst sist i tillväxtligan i Europa. Låt oss hoppas och tro att Boris Johnson kan leda vägen, de socialistiska stöldligorna måste hejdas innan det blir för sent.
USA som startat och drivit otaliga krig med eller utan ombud är väl knappast en garant för världsfred. Putin däremot som USA, trots upprepade ansträngningar, inte lyckats provocera till några överilade åtgärder är väl värd utmärkelsen. Demoniseringen av Putin som västmakterna inklusive media ihärdigt ägnar sig åt torde vara det dummaste och farligaste man kan hitta på. Nåja Trump inger visst hopp om förändring om han får fortsätta.
Delvis sant om USA, men man gör landet orätt om man tänker bort hotet om kommunistisk världshegemoni efter WW2. Den hotbilden är nu överspelat och nya krigsförklaringar i form av sept 2001 hoppas vi slippa. USA:s misstag har ofta varit av rent diplomatisk karaktär och lär, som du skriver, inte upprepas av dagens president. Och denne har ju inte heller ägnat sig åt någon demonisering av Ryssland.
Men ingen kan ännu vara riktigt säker på var Putin och Ryssland står, så fram till dess behövs nog NATO-samarbetet. Däremot inte rysk planekonomi i form av EU. Det initialt värdefulla frihandelsprojektet har stegvis förvandlats till en fattigdomsunion, en kopia av Stalins planhushållningsdepartement, Gosplan. Högsta prioritet bör vara att skrota detta – dessutom odemokratiska – monster. Eller likt England snarast överge det sjunkande skeppet. Det tror jag att vi är eniga om.
Instämmer! Trump är i grunden en krämare. Han vill göra affärer utan att ha det militärindutriella komplexets kanonrör petandes i nacken. Det är de som utgör risken i den amerikanska politiken.
Putin är konservativ och det räcker för att skrämma alla vänsterblivna politiker och media i väst tillräckligt för att de ska göra i byxan.
Det som hände under världskrigen och även kalla kriget kan vi glömma bort i stort sett. För den tidens agerande personage är nästan alla borta och Kina har ändrat spelplanen.
Krämare eller ej – Trump har agerat skickligt och är älskad av sina väljare. Hur många svenska kollegor kan skryta med ett sådant betyg? Vad kanonrören beträffar, så har de numera förlorat det mesta av sin tidigare potens och utgör därmed knappast den största risken i amerikansk politik.
Tror också att du underskattar historiens betydelse. Europa lever fortfarande med det amerikanska atomvapenparaplyet som den helt avgörande fredsgaranten. Vad Kina anbelangar är det väl främst på den kommersiella scenen som hotet är en pressande realitet. Kineserna krossar andra länders industrier på löpande band, utan att avlossa några missiler och är en maktfaktor framför allt i Afrika.
Putins konservatism i inrikespolitiken bekymrar måhända ideologiska fränder i den svenska vänstern, men för alla andra är det nog fortfarande oklarheten om Rysslands mer definitiva vägval som är den främsta oroskällan, med Ukraina som ett öppet sår utan några lösningar i sikte.
Då har du nog inte hängt med riktigt. Trump har en pågående och tilltagande konflikt med den egna militären. De vill diktera eller vara autonoma i utrikespolitiken.
Kina utövar allt mer politisk utpressning. Som med Gui Minhai och andra aktuella fall där media inte problematiserar utan bara oförstående rapporterar.
Putin och Ukraina kan du jämföra med Hitler och sudet-tyskarna. Där har man precis häromdagen skrivit ett nytt avtal om fred och att Ukraina inte ska förtrycka ryssarna i östra Ukraina och att Ryssland inte ska ge väpnat stöd till dessa ryssar.
Tack för instämmandet, Jan, och för dina två exempel på vad som krävs för en bättre framtid: en hårdbantad offentlig sektor – inte bara rensad från flum, utan halverad i storlek, hoppas jag att du menar – och en skola som gör skäl för namnet, inklusive fria i stället för statsstyrda universitet.
Nu lär det förstås bli svårt att hitta det ”frö av intresse” som du efterlyser, eftersom inget av 7-klöverpartierna parti visat sig vara överdrivet roade av att prioritera nationella och frihetliga intressen framför globala eller regionala samarbeten, typ FN eller EU. Och partiernas egna program, inget nämnt och ingen glömt, är hopplöst otillräckliga för att möta den djupa, men nedtystade, strukturella kris vi står inför, när dagens nödlösningar (nollräntor mm) visat sig vara nya återvändsgränder på väg mot avgrunden.
Så det krävs förmodligen ett eller flera helt nya partier för att genomföra de radikala reformer som krävs för att vi skall kunna ett återuppliva den frihetstid som tog slut 1914 kräver. Såvida nu inte ett plötsligt uppvaknande i dagens förment liberalkonservativa partier skulle göra sådana obehövliga. Vem vågar tro på sådana mirakel? Jo, kanske om MED och Mats´ eget libertarianska parti nästa gång klarar det man i fjol misslyckades med: att göra sig relevanta genom att förena sina reformistiska krafter i en valkartell, med KD, eller i värsta fall t o m med SD som ankare, i syfte att helt eliminera risken för att misslyckas igen p g a bortkastade röster.