Auschwitz – Birkenau, Dantes inferno förbleknar

Dagens gästskribent är Christer Nilsson

   Den 20 januari 1942 i Wannsee, 17 kilometer sydväst om Berlin, höll 15 ledande antisemitiska nazister under ordförandeskap av Gestapochefen Reinhard Heydrich en konferens om judeproblemet. Här lades planen fram för hur beslutet om den ”slutgiltiga lösningen” av den judiska frågan praktiskt skulle genomföras. Det av Tyskland kontrollerade Europa skulle ”rensas” på judar från väster till öster. Syftet var att helt förinta judenheten. Ett beslut med oerhörda konsekvenser.

Antisemitismen var en grundläggande beståndsdel i Hitlers program. Antisemitism hette den magiska formel, varmed han förklarade alla missförhållanden i det tyska samhället och drog de politiskt förvirrade massorna över på sin sida. Antisemitismen var det redskap varmed han krossade rättssamhället, upprättade diktaturen och drog in det tyska folket i sina förbrytelser.

En stor del av Hitlers framgång berodde på att hans motståndare underskattade honom. Ledningen för det lilla parti han gick med i 1919 underskattade hans förmåga att få folket och makten på sin sida. De tyska politikerna underskattade på ett bedrövligt sätt hans politiska begåvning, och sedan han kommit till makten förlöjligade många människor över hela världen hans talanger som potentiell europeisk statsman. Ändå visade han sig vara en oroväckande effektiv statsman och en oroväckande framgångsrik strateg.

Från att ha varit en provinsiell demagog höjde han sig till en formidabelt respekterad ledare för en stor nation, till att slutligen stå i spetsen för världens största krigsmaskin. Men sommaren 1941 gjorde Hitler sitt mest katastrofala misstag – anfallet mot Sovjetunionen – då Führern ledde sitt folk rakt ner i avgrunden mot ett fasansfullt Götterdämmerung för Europas och världens länder och folk.

Åren har gått. När jag nu en solig försommardag står vid Birkenaus (ursprungligen 300 stycken) långa träbaracker, det som också kallades Auschwitz II, som rymde 200 000 dödsdömda och var fyllda ända upp till taket av mänsklig nöd och obeskrivlig fasa, så vet jag att där magasinerades människor i väntan på att fösas in i gassalarna, lokaler där 2 000 samtidigt kunde pressas in och dödas med cyanväte.

Borta i skogen ligger resterna av de fyra krematorierna. Ett sprängdes av det ”Sonderkommando” som gjorde uppror på kvällen den 7 oktober 1944. Nu är allt sprängt. Ruinresterna lutar mot varandra, buskarna och sommarblommorna växer över gassalarnas spräckta murar.

Men perrongen är kvar. Och SS-männens vakttorn. Slutstationen. Helvetet. Det var hit tågen från hela Europa anlände. Järnvägsspåren svinner bort kilometervis. Här på perrongen stod den ökände lägerläkaren Josef Mengele och sorterade de ankommande människorna till vänster eller höger. De arbetsföra till arbetsslavar i högst tre månader, de övriga till gaskammaren direkt. Mengele flydde efter kriget och har aldrig påträffats.

Allt var mycket kliniskt och praktiskt organiserat. Storskaligt. Med tysk grundlighet. En industriell modernitet. Det löpande bandet. Auschwitz I (Oswiecim, är namnet på den polska stad där lägret är beläget cirka 60 kilometer väster om Kraków) var således byggt för politiska fångar. Auschwitz III var arbetsläger som försåg tyska industrier, framförallt Krupp och IG-Farbern, med tvångsarbetskraft. I slutet av 1941 anlades Auschwitz II, Birkenau

(polska Brzezinka) för att fungera som förintelseläger. Omkring 1 300 000 personer deporterades till Auschwitz. Av dessa avlivades sedan 1 100 000 systematiskt i dessa gassalar. Nittio procent av dem var judar. De övriga var polacker, romer, sovjetiska krigsfångar och personer av andra nationaliteter. Enligt FN: s officiella siffra förintades sex miljoner judar i de stora lägren och gettona runtom i Centraleuropa. Enbart i Polen 3 000 000. Utöver judarna mördades 4-5 miljoner romer, politiska fångar, krigsfångar, homosexuella, invalider och förståndshandikappade.

Undersökningar av de överlevande från Auschwitz visar att de värsta minnena dessa har är grymheter mot andra – inte grymheter de själva var offer för. Men den viktigaste orsaken till att vissa kunde klara sig utan att bli knäckta, var att de snabbt fann en grupp, en gemensamhet.

Det avgörande var de första dagarna, ibland de första timmarna. Berövandet, bortsopandet av all mänsklig värdighet var så fullständigt effektivt att de flesta var förlorade. Ingen frågade efter härkomst, namn eller titel – den lilla självklarhet vi alla bär med oss. För uträkningen var just att direkt kalla folk as och löss, spotta på dem, lugga dem, sparka på dem, slå dem med läderpiskor eller batonger, klä dem i fångkläder och ställa dem i räta led.

Denna utplåning av personligheten var det grundläggande i utraderingen av människoliv i koncentrationslägret. Den psykologiska beräkningen var skoningslöst grym: människor kan krossas på ett par minuter med hugg och slag.

Sexuallivet dog ut i lägret mycket snabbt. Upplevelsen att se det motsatta könet förnedrat i lumpor och smuts eller att se nakna människor fösas omkring blev en chock för alla. Könsdriften försvann med den systematiska undernäringen. Hungern var den allt dominerande driften. Sexuella övergrepp från vaktpersonalen mot kvinnor var praktiskt taget okända. En vacker naken judekvinna var ju bara ett värdelöst lågt stående djur – något absolut förbjudet i vakternas av rasideologi fullproppade hjärnor.

Rudolf Vrba

En som har lämnat en skakande ögonvittnesskildring inifrån Auschwitz är den slovakiske juden Rudolf Vrba som mirakulöst tillsammans med en kamrat lyckades fly från dödslägret.

Klockan sex på kvällen den 7 april 1944 började sirenerna tjuta i Auschwitz. Rudolf Vrba och Alfréd Wetzler hade flytt. De gömde sig först i en timmerkonstruktion mellan lägrets yttre och inre stängsel. Där låg de stilla i flera dagar medan efterforskningarna pågick med maximal intensitet. För att hålla SS-hundarna på avstånd hade de smort in sig med dålig tobak som dränkts i fotogen. Historikern Martin Gilbert har i sin bok, ”Auschwitz and the Allies”, (New York 1981), beskrivit de utomordentliga ansträngningarna som SS gjorde för att få dem fast. Gestapohögkvarteret i Berlin larmade alla säkerhetsenheter och gränsstationer. Himmler hölls informerad. Först när man antog att flyktingarna kommit undan och inställt jakten i själva lägret, tog sig de två slovakiska ungdomarna ut och begav sig till sitt hemland, vilket de nådde efter långa farofyllda nattliga fotvandringar, utan identitetshandlingar, utan kompass och karta, utan vapen och utan pengar. Flykten fick historisk betydelse eftersom den resulterade i den första autentiska ögonvittnesrapporten från det största förintelselägret. Historieböckerna kallar den rätt och slätt ”The Auschwitz Report” som beskrev hur nazisternas dödsfabriker fungerade och där det varnades för massavrättningar av judarna. Rapporten smugglades till Schweiz, nådde USA: s utrikesdepartement, Vatikanen och brittiska ambassaden i Bern men reaktionerna på protokollen dröjde. Långt om länge reagerade Roosevelt, Churchill, påven Pius XII, Gustaf V i Sverige och The Free World Press. Raoul Wallenberg skickades som attaché till svenska legationen i Budapest och började förse judar med skyddspass för transport till Sverige.

Med facit i hand kan historiker i dag fråga sig varför de allierade underlät att bomba krematorierna i Auschwitz eller järnvägarna som ledde dit, trots att de hade någorlunda klart för sig vad som försiggick. De sannolika skälen är att de allierade i början var osäkra på informationens sanningshalt och att man inte hade förstått den gigantiska vidden i mördandet. Detta blev således inte högprioriterat utan i stället valde man att kraftsamla inför invasionen i Normadie den 6 juni 1944. Under tiden och till Vrbas förtvivlan fortsatte deportationerna och massavrättningarna. 400 000 ungerska judar blev då rånade på alla tillhörigheter och sända till gaskamrarna. Men troligen räddades 200 000 judar tack vare Vrbas rapport.

När jag, en svensk historiker i Jerusalem, vandrade omkring i Yad Vashems enorma dokumentationscenter fick jag det slutgiltigt bekräftat att de absurda värderingar som rasbiologerna förfäktade under 1930-talet utan svårighet kunde rättfärdigas i Tyskland. Detta i ett politiskt klimat där det var allmänt accepterat att nationens arvsmassa måste rensas från ”judiska gener”, som av Führern utdömts som ”nationens cancer”. Härifrån ledde vägen spikrakt till de massmord som gick under den förskönande omskrivningen ”den slutliga lösningen”. Lögnen växte parallellt med mördandet. Bakom denna dimridå fördelades uppgifterna inom det kriminella ledarskapet. Himmlers uppgift var att döda, Görings att röva bort värdefullt gods, medan Goebbels svarade för alla officiella lögner. Hela den nazistiska förintelsepolitiken hade grundats på lögner, vilseledande rykten och infernaliskt uttänkta fällor. De judiska ledarna lurades att medverka till att sprida lugnande, förvillande uppgifter i stället för att tala klarspråk, att varna, att organisera ett desperat uppror. Det skulle kanske ha blivit en självmordsaktion, lika stor eller större än den i Warszawas ghetto. Många skulle ha dött men antagligen färre än i gaskamrarna och de skulle ha dött med värdigheten i behåll.

Rudolf Vrba som genom ett under lyckades fly från Auschwitz studerade efter kriget kemi i Prag och avslutade sin karriär som professor i neurofarmakologi i Vancouver i Kanada.

Som fånge i lägret hade han haft unika möjligheter att studera hur det hela var organiserat.

Många forskare har i dag försökt förklara orsakerna till mördandet. Att det skulle vara de tyska antropologerna, humangenetikerna och psykiatrikerna som hade lagt den ideologiska grunden till de nazistiska massmorden, att de var Förintelsens arkitekter, inte bara passiva medlöpare. Men utan att för den skull varken mentalsjukhusens ”eutanasiprogram” eller de vedervärdiga människoexperimenten och nyttjandet av det ”värdefulla vetenskapliga materialet” från Auschwitz kunde tillskrivas en minoritet av galningar, opportunister eller charlataner. Tvärtom, de hade utförts av helt vanliga och i vissa fall framstående läkare och forskare.

Rudolf Vrba trodde inte på den teorin. Den rasbiologiska ideologin kunde visserligen ha spelat roll, menade han, men den kunde inte förklara varför så många till synes helt vanliga människor medverkade i mördandet utan några tecken på samvetskval. Och hur det kunde ske med en sådan effektivitet. Vrba trodde att andra faktorer var långt viktigare. Han hade i fångenskapen arbetat vid en lägeravdelning i Auschwitz som hette ”Kanada”. Det var lägrets ”kommersiella centrum”. En sort jättevaruhus där hundratals fångar arbetade med att sortera, och förpacka kläder, matvaror, värdesaker och allt annat gods som beslagtagits från fångarna på väg till gaskamrarna. Och det var mycket eftersom judarna ofta ville ta med sin värdefullaste egendom i förhoppning om att det kunde bli till hjälp längre fram – det talades ju hela tiden om ”Umsiedlung”, en omflyttning.

”Kanada” var en stor fyrkantig gård, omgiven av elektrisk taggtråd och med flera enorma lagerlokaler. I en särskild avdelning samlades valuta, guld, smycken och ädelstenar. Hela berg byggdes av väskor, filtar, barnkläder, pälsar, barnvagnar och kvinnohår i väntan på distribution och bearbetning. I en rapport som skickades till Himmler den 6 februari 1943 meddelades att man till dags dato från Auschwitz till das Reich sänt 845 lastvagnar som innehöll 97 000 kostymer, 76 000 klänningar, 132 000 skjortor, 155 000 kappor och – tre ton kvinnohår. Vidare hade man samlat ihop ofantliga mängder barnkläder, 50 000 US dollar och guld till ett värde av 116 420 dollar (Nürnbergrättegången, dokument 061).

Rudolf Vrbas erfarenheter från ”Kanada” gjorde honom benägen att spåra ekonomiska motiv bakom massmorden. ”Varför”, säger han, ”började mördandet 1941 och inte 1939 samtidigt med krigsutbrottet? Det kunde ha ett samband med krigssituationen hösten 1941”, menade han. ”Ledande Wehrmachtgeneraler började inse att Hitlers blixtkrig mot Sovjet höll på att köra fast och att man måste räkna med ett långt utdraget krig på östfronten. Detta skulle lämna Tysklands västliga försvar så gott som utan resurser. Stora tyska armékontingenter hölls bundna i de ockuperade länderna – det var en stor belastning. Man ville i ökande utsträckning förlita sig på lokala quislingar. De inhemska nazisterna var självklara kandidater, men deras tjänster kostade pengar. De kunde inte betalas med den krigssvaga tyska valutan. Hårdvaluta, guld och juveler fanns hos judarna i Europa. Men det skulle inte ha räckt med att ta det från judarna. Man måste också försäkra quislingarna om att judarna aldrig skulle komma tillbaka.”

Vrba såg girighet, vinningslystnad och strävan efter ett bekvämt liv som den vanligaste drivfjädern inom nazistorganisationen. Ingen var tvungen att arbeta i lägret mot sin vilja. Anhållan om förflyttning beviljades alltid, även om det då oftast blev fronttjänst. ”Och den tyska borgerligheten har en tendens att gå bärsärkagång när den kan tillfredsställa sin girighet”, menade Vrba.

I väntan på döden

   ”Knappa femton minuter efter att människorna jagats ur tågens boskapsvagnar i Birkenau började skorstenen spy ut tjocka, svarta, sötaktigt luktande rökmoln som tungt lade sig över lägret. En ljus eldtunga sköt upp två meter. Snart blev stanken av bränt fett och hår outhärdlig. Och hela tiden körde lastbilarna förbi. Vi räknade till sextio bilar under natten. Snart kom de första bilarna tillbaka, lastade med de dödas bagage och kläder som fördes till depån ”Kanada”. På försommaren 1944 anlände upp till sex tåg dagligen och de dödsdömda fick ofta vänta utanför gassalen en hel dag, tills det var deras tur. Det ”Sonderkommando” som måste tömma gassalarna utökades till att omfatta 800 man. Ytterligare 700 fångar sattes att sortera de gasades bagage.”

Citatet ovan är från Ella Lingens-Reiner en icke-judisk läkare – efter kriget biträdande hälsovårdsminister i Wien – som hamnat i Birkenau efter att ha gömt en jude i sitt hus.

Som icke-judisk fånge hade hon en privilegierad ställning och respekterades även av SS-kvinnorna. En dag stod hon med en SS-kvinna, vars man också tjänstgjorde i Auschwitz, och såg på när en lång rad barn, kvinnor, gamla och icke arbetsföra män köade framför ingången till gaskammaren. Hon frågade SS-kvinnan:

– Tycker ni om att arbeta här?
– Nej, Frau Doktor, det gör jag faktiskt inte.
– Men varför ber ni inte om förflyttning?
– Jo, det är så här: min man och jag kommer från mycket enkla familjer. Vi är arbetsamma människor och har i många år strävat efter att få bo i ett bättre område. Vi vill ha trevliga och respektabla grannar och vänner. Först nu har vi lyckats köpa en villa i en vacker förort. Huset är nästan färdiginrett men köket är långt ifrån klart. Om vi bara arbetar här sex månader till, kan vi göra det klart och bjuda hem våra grannar. Då tänker vi sluta här.
Nej, hon tyckte inte om jobbet, men köket var viktigare

Och hur ska man förklara att så många läkare stannade kvar och mördade i Auschwitz under så lång tid och med en sådan självklarhet? SS-läkarens, professor Paul Kremers, dagbok, ett av dokumenten vid Nürnbergrättegångarna, är särskilt upplysande i detta sammanhang. Kremer började sin tjänstgöring när han redan var femtionio år. Han stannade där endast ett par månader men hann ändå med att bestämma över och aktivt delta i avlivningen av 10 717 människor mellan den 2 september och den 8 november 1942. Han var gastroenterolog till yrket och egentligen en misslyckad forskare med tvivelaktiga teorier som inte funnit gehör i den tyska akademiska världen. Nu var han frustrerad och bitter. Men han älskade att äta gott, njuta av en god konjak och konversera med bildade vänner. Allt detta fann han i Auschwitz. I sin med stor omsorg förda dagbok berättar han ofta om livets små glädjeämnen och det trevliga sällskapet i SS Fürerheim invid koncentrationslägret. Endast i förbifarten talar han om de ”Sonderaktionen” – det officiella täcknamnet för avrättningarna – i vilka han deltog. ”Dantes inferno är ingenting i jämförelse med detta”, skriver han på ett ställe. I en annan anteckning kallar han Auschwitz för världens ändtarm. ”Sonderaktion” mot så kallade ”musulmaner”, det vill säga helt utmärglade fångar, betecknar han som ”das schrecklichste der Schrecken”. Men han tillägger att SS-männen gärna deltar i dessa aktioner eftersom de får en stor extra tilldelning av snaps, cigaretter och korv.

Dessa fasaväckande exempel speglar väl den skrämmande verkligheten. Den ohyggliga mardrömmen är inte att patologiska galningar som Hitler, Himmler eller Mengele fick gå lösa. Mänsklighetens stora tragedi är att det är de högst vanliga Pinnebergarna som har verkställt alla utrotningarna. Dessa goda och konformistiska medborgare vilkas verksamhet hade sanktionerats av systemet och vilkas samvete var gott eftersom de utförde ett ”patriotiskt arbete” som belönades med inkomster och befordran. Det var inte grymheten eller omänskligheten som var det stora problemet. Problemet var konformismen.

Men även vi är vår egen tids barn. För oss är det lovvärt och fint och bra att fördöma grymheter och mord. Men är inte också vi konformister inom vår egen tidsanda? Vad är det som säger att vi hade uppfört oss annorlunda om vi hade levat där och då?

Måste vi inte först lämna bevis på att vi kan gå mot strömmen, följa vårt eget samvete, även om det medför ekonomiska nackdelar, hindrar vår karriär, fördöms av våra närmaste – eller kan medföra hot om bestraffning? Hur kan vår moraliska indignation i frånvaro av sådana bevis anses trovärdig?

Förhoppningen om att förintelsen skulle ha vaccinerat oss mot hatet och antisemitismen krossades redan åren efter andra världskriget. Förföljelserna fortsatte i Sovjetunionen. I Polen utbröt rena judeutrensningar efter Israels sexdagarskrig 1967. Så sent som 1999 visste 90 procent av den polska befolkningen inte att det var polska judar som dödades i Birkenau. De trodde att nazisterna dödade polska katoliker. Enligt nya uppgifter har det framkommit att åtskilliga polacker var nazisterna behjälpliga i mördandet av judar.

Christer Nilsson
historiker, författare

      

Källor och litteratur:

Adler, H.G. / Langbein, Herman/Lingens-Reiner, Ella (1962): Auschwitz. Zeugnisse und Berichte. Verlag: Europ
Gilbert, Martin (1981): Auschwitz and the Allies. New York: Holt
Gilbert, Martin (1985): The Holocaust. New York: Holt
Klein, Georg (1989): Pietà. Stockholm: Bonniers
Nilsson, Christer: Hämtade detaljuppgifter och gjorda minnesanteckningar från Yad Vashem i Jerusalem (centret över Förintelsen) och Auschwitz – Birkenau i Polen.
Vrba, Rudolf & Wetzler, Alfréd (Slovakien, 25 april 1944): Vrba – Wetzler Report
Vrba, Rudolf (2002): I escaped from Auschwitz. Barricad Books Först utgiven (1963): som Escape from Auschwitz: I Cannot forgive. Grove Press
Vrba, Rudolf & Bestic, Alan (1989): 44070. The Conspiracy of the Twentieth Century. Star & Cross Publishing House, Inc.
The Nuremberg Trials Collection: The International Military Tribunal for Germany.
Se de särskilda dokumentsamlingarna i The Avalon Project (Yale Law School)

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

21 svar på Auschwitz – Birkenau, Dantes inferno förbleknar

  1. Göran skriver:

    Var det inte så att en orsak till att det var brist på mat i lägren var att de allierade bombade järnvägarna?

    • Benny skriver:

      Det var väl brist på det mesta i Tyskland från 1941 och framåt! Men även om det funnits gott om mat är det väl tveksamt om fångarna i lägren fått så mycket mer att äta. Det var väl meningen att folk skulle jobba ihjäl sig och dö av umbäranden? En politik som i mycket var kontraproduktiv då man hela tiden fick utmärglade fångar som presterade dåligt och det var många tyska företagsledare som beklagade sig för att bristen på mat och dåliga levnadsförhållanden gjorde att produktiviteten var låg. Sen kan man ju konstatera att dödstalen i Auschwitz reviderats nedåt åtskilliga gånger. Den slutliga sanningen lär väl aldrig redovisas av politiska skäl…

  2. Thomas skriver:

    Kärnan, slutsatsen, i detta inlägg tycker jag vara att man inte kan peka ut någon enskild som djävulen själv utan måste inse att syndabocken är en social reaktion.
    Att tyskarna sedan 1945 fått stå som syndabockar och djävulens avkomma i särskilt officiell propaganda och som därmed städat undan alla andra historiska snedsteg som gett samma resultat är tyvärr enligt skrönan om Görings uttalande, ”Att segraren skriver historien..”

    Att allt kommer att upprepas ligger också i slutsatsen.. och förmodligen i nivåer som överträffar det som hände i mitten av 1900-talet. Inget har man lärt utom att använda ett nytt språk för att kunna motivera samma aktiviteter..

    Att beskriva eländets höjdpunkter motverkar inte en upprepning för det måste man göra med beskrivningar av det händelseförlopp som föregick utbrotten av krig och elände!
    Men det sker inte idag utan syndabocken är utsedd och därmed är en upprepning av detta onda en självklarhet. På något sätt. Det gäller bara att se vad som sker…

    • Göran skriver:

      Nu ska man inte gradera helvetet, men kommunisterna gjorde två saker efter andra världskriget. Dels lyfte man fram Tysklands förbrytelser och tonade ner sina egna, dels flyttade man nationalsocialismen från socialismen till något högerextremt.

      De allierade lät massor med tyska krigsfångar svälta ihjäl och i många läger med ännu sämre förhållanden än som var i t.ex. Auschwitz.

      Frågan är om man kan säga att någon ideologi är värst eller om man helt enkelt bara kan säga att regeringar vilka de än är är dåliga och är fullt kapabla idag att göra som man gjorde under 1900-talet.

      Om någon orkar kan man försöka sätta sig in i det så kallade infrastrukturpaketet som Joe Biden och demokraterna vill sjösätta. Förkortat går det ut på att förtrycka vita amerikaner. Globalisterna piskar upp ett hat mot vita människor på alla nivåer och fronter.

      • Thomas skriver:

        Ja, det var väl din sista fundering jag också var inne på…
        Att vara utsedd till syndabock och inte försvara sig har vi tyvärr facit till…

      • Dandersan skriver:

        Tyskland under och efter Ryska revolutionen var tydligen utsatt för en konflikt mellan kommunister och Nazister.
        Det var en blodig konflikt.
        Därtill var landet inne i en period med massarbetslöshet och superinflation.
        Kanske kan detta vara en förklaring till Nazismens genomslag med kommunister som huvudfiender.
        Förklaring men inget försvar!

        • Thomas skriver:

          Eftersom den ryska revolutionen i mycket var en statskupp av judiska grupper, enligt vissa med mycket utländskt stöd till Lenin, så blev tydligen tyskar som upplevde detta på plats klara antisemiter och förde med sig sina funderingar om detta till Tyskland och man menar att det var dessa krafter som drev på antisemitismen i Tyskland, då Hitler inte själv hade dessa funderingar från början…

          Förövrigt så gifte sig inte Hitler förrän allt var över och bunkern var sista platsen..
          Orsaken var att han var en kvinnornas politiker, oerhört socialt kompetent och därmed ett hot mot alla möjliga demokratiska krafter… Vilket vi ser även idag.
          Beskrivningen av den tyska kvinnliga lägervakten är inget undantag utan liknande fenomen kan man finna överallt i världen, dock anpassat till lokala förutsättningar…
          Det är dock ett problem med detta sociala och politiska fenomen idag – därför att det får inte diskuteras, men studerar man vardagens politiska och sociala situation så finner man ständigt dessa problem och yttringar i vardagen…

  3. Jan Andersson skriver:

    Sverige försåg tyskarna med järnmalm, stål och komponenter i en strid ström för att de skulle låta bli oss. Engelsmännen visste och vi var tvungna att leverera till dem också. Gissningsvis förlängde vi andra världskriget med två år, under vilken tid det stupade två miljoner soldater och civila. Hur många judar som hade överlevt om kriget hade upphört 1943 är det extra jobbigt att tänka på.

    Hur som helst visar oss historien att varken dagens valda eller självutnämnda ledare är mycket att lita på. Idag har vi oändligt mycket bättre möjligheter att informera oss själva, men klimatdebatten med mera visar med all önskvärd tydlighet att vi ändå inte fattar ett skit och fortfarande låter ledarna bestämma agendan.

  4. En annan Göran skriver:

    Man hör inte mycket om dom 7-8 miljoner tyskar som dog i olika koncentrationsläger
    1945-55 många med judiska lägerkommendanter.

    https://www.eaec-se.org/articles/Adelskogh/Vae-Victis-Om-Forintelsen-Av-Tyskland.htm

    • Göran skriver:

      När jag gick i skolan som liten då upphörde historien efter 1945. Vad som hände sedan var det helt tyst om. Inte ett ord om hur många som de allierade dödade eller kommunisterna eller alla övergrepp som de goda stod för.

  5. Göran skriver:

    Att judar sponsrade Adolf Hitler med finansiella tillgångar innan andra världskriget, var det ett misstag eller medvetet med tanke på kommande agenda?

    • Jan Andersson skriver:

      Tyskarna förlorade andra världskriget när det blev allt svårare för krigsmaken att fylla på förråden av bränsle och många andra förnödenheter. De tyska judarna var ofta affärsmän med egna kontakter, men också goda tyska patrioter och skulle om de inte hade eliminerats sannolikt inte haft några svårigheter att upprätthålla leveranserna till tyska folket och den tyska krigsmakten.

  6. Samuel af Ugglas skriver:

    Har frågat Katerina Janouch om hur hon uppfattar och stoppar in i ett lite större sammanhang varför svenska vita kvinnor är offer för monstruösa våldtäkter utförda av främlingar.
    Personligen ser jag paralleller till kommunisternas härjningar vid erövringen av Berlin.
    Kanske rent av en förövningarna till en Hr. Klaus Schwabs erövring av världens befolkning som en form av hämnd. Ett ”kinesvirus” ni vet, som 98% av de drabbade överlever. Hav tröst.

    • Göran skriver:

      Det är svårt att veta om Katerina Janouch tycker det hon säger eller om hon deltar i någon form desinformation, av typen om du gillar något då talar du emot det.

      Stefan Löfven, som exempel, har talat om det starka samhället i sju år, men alla hans åtgärder har varit tvärtemot. Socialdemokraterna har så länge jag kan blicka bakåt sysslat med att förstöra kittet mellan oss vanliga människor.

    • Benny skriver:

      Det har ju framkommit att de västallierade inte var så mycket bättre än sovjeterna när det gällde våldtäkter! Sen ska man ju komma ihåg att sovjeterna hade den tyska militärens brutala framfart i Sovjet i färskt minne så det kanske inte var så konstigt att hämnden blev brutal. Ett av krigets värsta övergrepp gjordes mot tyska fångar efter kriget när man lät tiotusentals fångar svälta ihjäl i inhägnade läger utan tak, mat och vatten. Man lämnade helt enkelt fångarna att dö på fälten under bar himmel. Jodå, historien skrivs av segrarna som alltid och detta dåd har hemlighållits länge. Hur många offer, och det märk väl, efter att kriget var slut vet väl ingen, men måste väl ändå anses som ett riktigt bottennapp vilka som nu än beslutade om detta massmord. Ingen vill självfallet ta på sig skulden!

      • Thomas skriver:

        För snart trettio år sedan var jag med på en resa till ekologiska gårdar i Tyskland..
        Vi kom till en bio-dynamisk gård som hade varit i bruk sedan 1800-talet då Steiner stod på sin topp…
        Chefen visade oss runt och han var en ganska självsäker person.
        Så allt han sade hade sina poänger…
        Förutom en del självklara ekologiska poänger, som han kunde bevisa genom att visa resultatet för oss i fält, så berättade han litet om den första tiden efter krigsslutet.
        Den amerikanska militärledningen visste hur den tyska folksjälen var och beordrade fram soldater med motorsågar som skulle fälla alla träd i hela Tyskland – därför att förutom lägren så ville man krossa folksjälen som hade skogen som bas, så var tanken att göra Tyskland till ett u-land – mitt i Europa.
        Så bytte man militär ledning och hela politiken ändrades över en natt..
        Att utplåna Tyskland var kanske inte riktigt taktiskt när Sovjet blivit den nya fienden och ”marshallhjälpen” blev motorn..
        Så därmed blev det EU istället, men frågan är ändå om Europa – och Tyskland – ändå inte är förlorat..?? Ty den hybris som uppstod i Europa vid förra sekelskiftet och dess politiska kostnader har nog ändå inte ännu helt blivit betalda…

        • Göran skriver:

          Marshallhjälpen var en bromsande faktor när det gäller återhämtningen av Europa. Britterna fick mest hjälp och återhämtade sig långsammast, medan Spanien som fick minst hjälp återhämtade sig snabbast.

  7. Göran skriver:

    Om man tittar på den kursiverade texten som artikeln inleds med, så har jag en fråga. Var finns det ett dokument som säger att alla judar skulle avlivas?

  8. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    DARK EAGLE HAS LANDED
    US to arm nuclear unit in Germany with 4,000mph ‘Dark Eagle’ hypersonic missiles to ‘blitz Moscow in 21 MINS’

    https://www.thesun.ie/news/7893408/us-nuclear-germany-eagle-hypersonic-missiles-moscow/

    Mvh,

    • Thomas skriver:

      Jo, då är militär invasion omöjlig utan det måste ske med folkvandring istället…

      • Göran skriver:

        Man kanske kan tala om kortsiktiga mål och långsiktiga. Krig verkar vara för kortsiktiga mål, men även för att stoppa långsiktiga.

        Kriget i Irak kan vara ett kortsiktigt mål för att stoppa ett långsiktigt mål att inte handla olja i dollar.

Kommentarer är stängda.