Idag ska jag vara lite filosofisk och nördig. Mannamäle är mitt sätt att efterlikna isländskans uttryck för eftermäle om någon. Det kan bli aktuellt på flera sätt och i närtid för ett antal personer, och så småningom även för mig själv.
Just nu eftermäls det mycket om Hamas högste ledare, Yahya Sinwar, som IDF tydligen lyckats mörda i en drönarattack. Hans eftermäle kommer att skifta väldigt mycket beroende på vem som uttrycker det.
I krig dör många människor, ibland även ledarna, som Gustaf II Adolf och Karl XII, våra så kallade hjältekonungar. Bland fotfolket dör många fler. Även dessa kan få ett vida spritt eftermäle, som den fiktiva figuren Sven Dufva, vars eftermäle lånats även till levande personer.
Joe Biden ska snart sluta som president i USA. Han kommer naturligtvis att få ett eftermäle om sin presidentgärning och troligen ganska snart om hela sin livsgärning. Min gissning är att eftermälet kommer vara blandat.
Om det lyckats att mörda Donald Trump, vilket fortfarande kan ske, kommer han att få ett omtvistat eftermäle. Men som mördad av en lönnmördare eller i en komplott kommer det att bli bättre än om han avlidit i sin säng. Att dö på sin post eller i sin gärning anses vara mer hedervärt. Man dör med stövlarna på.
När en vanlig svensk bonde dör med stövlarna på, är det dock inte många som anstränger sig att skalda ett ode till hans minne.
Man måste också betänka, vilket eftermäle är det vi har i åtanke när vi läser Eyvind Skaldaspillirs strof ur Hávamál? Är det vad som tänks eller yttras i sorg eller vredesmod vid kistan eller färska graven? Det eftermälet kan vara helt annorlunda än det som diktas efter uppläsningen av den dödes testamente, eller det som formas tio eller tjugo år efter döden. När man klart kan urskilja vilka återverkningar den dödes gärningar haft på omvärld och omgivning.
Den dom som uttalas om den döde kan också ses som en dom man utfärdar över sin egen förmåga att se och hylla storhet hos andra, liksom hur stor den egna förmågan att förlåta andra är. Har du en gång fällt en dom över en död medmänniska kvarstår din dom så länge du själv lever.
Här återger jag dels originalet, dels tre översättningar, eller snarare tolkningar på svenska. Kommateringen i originalet tror jag är ett sentida påfund.
Deyr fé,
deyja frændr,
deyr sjalfr it sama,
ek veit einn,
at aldrei deyr:
dómr um dauðan hvern.
Björn Collinder översatte sålunda:
Fänaden dör,
fränder dö,
själv dör du likaledes;
ett vet jag
som aldrig dör:
domen som fälls om den döde.
Ytterligare en översättning av en för mig okänd penna:
Bort dör din hjord,
bort dör dina fränder,
själv dör du även
men ett vet jag som aldrig dör,
domen över död man
Min egen översättning lyder:
Fä dör
frände dör
skepp gå i kvav
blott ett aldrig dör
dom över död mans grav
Jag kunde ha ersatt ”skepp gå i kvav” med ” själv dör du även” för att vara mer ordagrannt översatt. Men jag ville efterlikna originalets alliterationer med rim. Vikingarna traderade mycket muntligt, rytm, rim och alliterationer var då viktiga hjälpmedel för både recitatör och åhörare. Dels ville jag efterlikna och framhäva den ordkarghet som vanligen präglar de fornnordiska texterna. Dels tyckte jag att jag, liksom Eyvind, ville gå från i sammanhanget små sorger till allt större dito, även illustrerat med allt längre rader. Att vi alla ska dö framgår ändå tydligt av slutraden.
Som ung förstod jag inte hur sann och träffsäker denna iakttagelse är. Om man varit en kontroversiell kändis kan det ta lång tid innan de skiftande åsikterna resulterar i en enda allmän slutsats, men den kan ju förstås ändå vara fel och senare tillrättalagd. Har man varit inåtvänd men ändå en välgörare under sitt liv, kanske detta senare uppmärksammas, eller glöms bort helt.
Var Karl XII en hjältekonung eller en krigsgalen vettvilling? Det enda man kan konstatera långt efteråt är om vederbörandes gärningar varit till nytta för de efterlevande eller inte. Gustat Ii Adolf ville skapa ”lättförsvarade gränser” för nationen Sverige, vilket han lyckades med, men som har ignorerats av de nutida svenska ledare som till ingen nytta har gjort oss till medlemmar i EU och skrivit på avtalet om gränsfrihet, alltså totalt omedvetna om de historiska målsättningarna. Vilket blir dessas eftermäle, om de nu överhuvudtaget kommer att minnas av någon?
Likaväl som att en hjältestatus gärna bevaras och vårdas, borde motsatsen också framhållas med emfas när domen över död person skrivs, helt enkelt för att framtida generationer ska slippa en återuppreping.
”Dom över död man” blir nog ändå inget annat än en senkommen men ytterligare diskutabel åsikt om en bortgången kontroversiell kändis under sin tid. Är det fråga om en nationell ledare i krigstid, kommer väl aldrig åsiktslämnarna att enas om ett gemensamt omdöme. Det enda positiva är väl i så fall att vederbörande aldrig glöms bort. Men det är möjligt att det är det som vanligt är det vackrast framförda som minns bäst, oavsett om det är sant eller inte.
Kanske man borde skriva sitt eget eftermäle? Det är ju ändå du själv som bäst minns alla detaljer, och för att undvika att ett missförstånd kommer att finns kvar under lång tid så borde man nog bättre förklara för eventuellt intresserade efterevande vilka alternativ som fanns när det begav sig.
Karl XII en hjältekonung eller en krigsgalen vettvilling? Ja, han var en hjältekonung. Det folk i gemen inte förstår är att han inte var ute på äventyr i bland annat Ryssland för att han gillade att kriga.
Sverige stod inför hot från flera länder och hade det inte varit för Karl XII hade Sverige kanske inte existerat idag utan varit delar av andra länder.
Ryssland erbjöd Gustav II Adolf att bli Tsar av Ryssland, men han tackade nej.Gjorde Gustav II Adolf rätt eller fel till att inte blir Rysslands regent?
Pingback: Mannamäle | ulsansblogg
Den dom som uttalas över den döde ligger fast och ändras inte?
Inom socialismen och bland deras anhängare är väl REVISIONISMEN den outtalade plågan.