När jag växte upp, strax efter andra världskriget, fanns ingen enda människa i Europa som ville ha krig. Alla hade antingen själva haft erfarenhet av kriget; som frivilliga soldater i Finland, som medhjälpare till motståndsrörelsen i Norge eller Danmark, som inkallade soldater för att bevaka Sveriges gränser, som statlig personal som tvingats bistå Tyskland med trupptransporter, som sjömän i civil fart som blivit beskjutna till havs; eller så hade man besvärats av ransonering och andra obekvämligheter orsakade av kriget; man hade mött flyktingar, hört de skrämmande nyheterna på radion.
Efter kriget talades det länge om detsamma, minst 15-20 år efteråt var det ett allmänt samtalsämne. Koreakriget, Suezkrisen, Kubakrisen och Vietnamkriget gjorde att krigets baksidor blev belysta i media om inte varje dag, så åtminstone varje vecka.
De som själva var vuxna nog att delta i andra världskriget är med ytterst få undantag avlidna idag. De som var barn och ungdomar och med egna autentiska minnen från hur kriget påverkade dem är idag gamla. Men frestas säga mycket gamla. I princip har ingen av dem längre något politiskt uppdrag någonstans i hela världen. Någon enstaka sitter kanske kvar i någon bolagsstyrelse. Vi som föddes under tioårsperioden efter andra världskrigets slut är alla 70 år eller äldre. De flesta är pensionärer och styr inget här i världen.
Med tiden har erfarenhet, kunskap och insikt om kriget bleknat och mer eller mindre försvunnit. Hollywood har dock fortsatt romantisera krig. Videospel har utvecklats till att bli allt mer naturtrogna i sina överdrivet romantiska krigsnostalgier. Krigsspelen fungerar som inlärningsmaterial, för krig och avtrubbande inför dödandet.
Unga människor idag, säg under femtio år har inte samma levande berättelse om kriget och dess fasor inom sig. Väldigt många är tvärtom skolade och indoktrinerade att romantisera krig. I den polariserade värld vi idag upplever kan inget förlåtas, allt hatas och önskan att mörda den som tycker eller vill annorlunda ligger alldeles under den tunnaste av civilisationens fernissa, och ibland inte ens så dolt.
Förmågan att överföra tidigare generationers erfarenhet är det som skiljer oss från djuren, sägs det. När vi förlorar den förmågan, vad blir det då av mänskligheten, odjur?
Pingback: Erfarenhetens betydelse | ulsansblogg
Pengar och makt styr krigsivern det står väl klart? Och de värsta krigsmånglarna har inga som helst planer på att åka och kriga själva utan nöjer sig med att driva på och vara skrivbordskrigare. Försvaret som för 20 år sedan betraktades som ett särintresse åker numera i gräddfil i fulmedia med uppmuntrande reportage dagligen? Man skönmålar slakten av ukrainska soldater med att visa upp de få patriotiska och engagerade krigare Ukraina har kvar i sina fake-reportage. Skulle man visa upp den fasansfulla verkligheten skulle krigsivern snabbt avta bland allmänheten…
Håller med föregående talare om 2 till antalet . Krig i dag talas det om som om det vore en hemvärnsövning . Och med dagens soldater tränade i och av ? De blir ju sjukskrivna av lite hårda ord ? Min släkt på mors sida kom hit efter kriget från Holland och Amsterdam och det var inte tal om att få leka indian o cowboy med gevär , helt uteslutet ! Revolver med hölster som John Wayne och pilbåge gick bra men gevär icke . Gick en serie mitten på 60 – talet om Churchill på tv av Vilnius/Häger , den fick jag titta på själv . För många minnen helt enkelt . Min morbror sa alltid till mig : bättre 4 år med tysk ockupation än 1 år av amerikansk ockupation och mormor orkade inte ens höra tyska språket hon hade 2 krig att minnas . Men med en generation levandes i en dockusåpa dagligen så kanske för dem är krig lite kittlande ? Se och hör Pål Jonsson , det riktigt lyser om honom när han pratar Ukraina och vedervärdigheterna där . Och många kan ju stoltsera med ett besök i Auschwitz och kulisserna där .
Mvh Sjöström
Tror jag berättat detta tidigare.
När jag var elva år, tror jag, kom det en holländsk familj med typiskt holländskt efternamn till vårt lugna villaområde. Sonen var i vår ålder och en trevlig men försiktig kille. Han talade svenska utan brytning men var nog född i Holland. Han hade hela Tintin seriens alla böcker när vi på svenska ännu bara hade tre. Så vi läste Tintin på holländska och tyckte det vara spännande.
Vi tältade på allmänningen mellan villorna, om det var försommarhelg eller sommarlov minns jag inte, men vi skulle få sova i tältet. Den holländske killen vågade dock inte, eller fick kanske inte.
Så vi beslöt att skoja med honom, vi visste att han sov i källaren med fönstret på glänt. Mitt i natten smög vi dit, sköt med våra knallpulverpistoler och skanderade blodet droppar, blodet droppar!
Ingen reaktion. Det var dödstyst i huset. Besvikna gick vi tillbaks till tältet och somnade. Vi såg inte till holländaren på nära en vecka.
Då kom han förbi med allvarlig uppsyn och berättade att de inte sovit sedan vi var där och skojade. Hans far hade suttit i tyskt läger och nu hade han fått en paranoid reaktion och vågade inte sova. Familjen hade vakat hela nätterna hos honom, för när han somnade vaknade han av mardrömmar. En form av PTSD skulle vi kanske kalla det idag.
Detta är bara en av de lärdomar jag tillägnat mig om krig utan själv ha deltagit i något. Jag hoppas slippa, liksom jag hoppas att alla slipper.
Före ryska revolutionen 1917 ansågs det nog att Ryssland var en del av Europa, men efteråt och i synnerhet efter andra världskriget blev Sovjetunionen en egen världsdel, som fortfarande till stor del var europeisk men i praktiken dess fiende #1. Murens fall har inte ändrat på den uppfattningen; de forna sovjetstaterna är inte europeiska hur gärna de än vill.
Och det är det Ukrainakriget handlar om: att en före detta rysk delstat vill tillhöra NATO, västsidans efter andra världskrigets slut bevakningssystem mot att det opålitliga östblocket skulle hitta på något igen.
Ryssland ser det inte som ett fullt utvecklat storkrig, mera som ett ”specialuppdrag”. Men för Ukraina, och stora delar av de Västeuropa är det ”vinna eller försvinna”. Hur kan man inbilla sig att man skulle kunna vinna över Ryssland, hur mycket pengar man än skänker till vapen och ammunition? Och alla länder som skänker dessa krigsmateriel för att ska bli fred? Det verkar som totalt hjärnsläpp, men det är värre än så: att leverera all denna krigsmateriel ger klirr i kassan… Mammon står och flinar i bakgrunden…
Bildade ryssar vill gärna dela kultur med övriga Europa. De har också bidragit med litteratur och musik, som inte har någon annan hemort än något slags europeisk kontext.
I Norrland är kulturen inte heller olik den ryska landsortskulturen.
Den stora stötestenen för att kunna umgås mer otvunget anser jag vara det kyrilliska alfabetet. Många ord är snarlika, har samma ursprung eller så. Det är svårt att se i text. Det är nog samma för ryssar, från deras sida sett med det latinska alfabetet.
Krig är dumt på så många sätt, allra dummast är det nog när det inleds och förlängs helt utan anledning.
Just det: språken i Europa är dramatiskt olika, varför? Ryska är ett germanskt språk och egentligen lätt att förstå om man bara lär sig deras alfabet. Om man nu kan hitta sanningar i Pravda (Sanningen).
Jag hade en kollega som gärna ville se så mycket som möjligt av främmade kulturer med egna ögon. Han hängde gärna med på en affärsresa till en liten industristad strax före Uralbergen. På kvällen tog han en promenad för att titta på stan. Då blev han misshandlad och sparkad i ansiktet och rånarna stal han gamla iPhone med sprucket glas. Han fick hjälp till hotellet som kontaktade polisen som kom som en blixt och hämtade min vän till polisstationen där han fick sitta hela kvällen och natten för att identifiera misstänka som polisen drog dit för att han skulle identifiera dem. Inte förrän fem på morgonen kom de med de rätta personerna, som släpades vidare till häktet av nöjda poliser, som konstaterade: ”Minst 10 års fängelse”.
En dam på vår gata var avdelningschef på Arbetsförmedlingen och åkte frivilligt på ett specialuppdrag till Ryssland tillsammans med en annan motsvarande dam från en annan filial någonstans i Sverige. Detta hände någon gång under det tidiga nittiotalet när alla trodde att Ryssland skulle bli ett modernt västland och snabbt förse sig med samma officiella funktioner som t.ex. Sverige hade. Resan varade i veckor och månader, och de besökte otaliga småstäder, inte någon större metropol. Föredragen hölls på engelska, och det slog aldrig fel; ryssarna var myckt tacksamma efteråt och ville överlämna en liten gåva som tack: en varsin liter vodka. Samma överallt de kom. Flaskorna skänktes till hotellen. Frågan växte sig snart stor: hur kunde ryssarna inbilla sig att en liter vodka var något en västerländsk dam önskade sig mest av allt? Tycker ryska kvinnor det? Eller har de hört propaganda att västerländska damer är synnerligen törstiga? Eller var det en tillfällighet, eller det enda som fanns tillgängligt, alltså en nödlösning?
Tack för berättelsen om den holländska familjen . Min mor som var född 1930 hade mardrömmar hela livet sedan kriget . När hon besökte oss och våra tre barn ville hon inte sova intill deras rum då hon skrek i drömmarna . Så jag förstår din holländske vän och hans familj .
Mvh Sjöström
Nu ska krigskassan fyllas på med 300 miljarder samtidigt som barnfamiljer får lita på att skolan förser barnen med mat då pengarna inte räcker till när energipriser, boendekostnader skenar och mat blivit hiskligt dyrt. Antalet fattigpensionärer ökar och det är hård konkurrens om pantflaskor och burkar på kvällarna när pensionärerna oftast stryker omkring och letar. Sjukvården får också stryka på foten där antalet vårdplatser minskas, sjukhus läggs ner och det är nästan omöjligt att få adekvat vård längre. En sektor som dock aldrig tycks sakna pengar är till invandring, nya lyxfängelser och resurser på kriminella, något av en helig ko i dagens Sverige?