Tilliten till samhällskontraktet

De som talar om demokrati som en social-liberal konstruktion, menar egentligen en socialistisk diktatur med liberaler som etisk gisslan. Intressant fenomen det där, att demokrati inte längre har en gemensam definition för alla människor. Var och en tycks nu ha en demokratisk rättighet att ha sin egen och trycka den på andra.

Om man tittar på gamla westernfilmer ser man att dåtidens människor litade på, förutsatte, att lagen skulle följas. Brottslingar skyddes av allmänheten och de bistod polis/sheriff, som de också litade på, i kampen mot brottslingar. Skjutvapen var med som en markering av potential och användes inte förrän absolut nödvändigt.

Nej, det var troligen mer en beskrivning av USA 1945-60 eller 1965, än en beskrivning av USA på 1870-talet. Lika fullt känns det som ärliga försök att beskriva ett i stort sett laglydigt samhälle där den enskildes moral spelade en avgörande roll.

Men något hände efter Kennedymordet. Allmänheten blev mer desillusionerad, vilket släppte in en osund acceptans av brott, eller kanske en uppgivenhet. Polisen, ja hela rättsväsendet framstod som mer korrumperat än vad man tidigare föreställt sig. Detta porträtteras i såväl westerns som i kriminaldramer från det sena 60-talet och hela vägen in i vår tid.

Om westerns från 50-talet beskrev någon slags allmängiltig sanning om sin tid, vad säger då dagens kriminaldramer om vår tid? Är det vita duken och den digitala skärmen som bestämmer tidsandan, eller de bara en spegling av den? Vad krävs för en återgång till ett samhälle där lagarna är lätt begripliga för allmänheten och den av god moral följer lagen så gott det går? Vad krävs för en allmän tillit till rättsväsendet? Är det politikens uppgift att ordna detta? Finns det politiker som är vuxna den uppgiften?

Nu har verkligheten sprungit ifrån Hollywood, inte bara amerikansk polis, utan all myndighetspersonal kräver att få vara beväpnad och ha rätt skjuta medborgare, utan efterräkning. I Sverige har den gamla brottsrubriceringen ”missfirmelse av tjänsteman” utökats till att även gälla förolämpning av mildaste grad.

Misstron och splittringen i samhället ökar, men inte mellan höger och vänster, jo, den finns kvar. Istället ökar misstron i raketfart mellan makten och medborgarna, mellan politiker, myndigheter och media å ena sidan och de medborgare de är satta att skydda och serva å den andra. Varför det? Vem har makt och intresse av att skapa en sådan brist på tillit?

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Tilliten till samhällskontraktet

  1. Jan Andersson skriver:

    Det är svårt att tänka sig ett läge där inte USA finns kvar som en sista utväg eller hjälpare i nöden. Vi vill nog hellre vara amerikaner än ryssar…

    Men hur skulle USA fungera utan ett fungerande Europa? Är det sådant som Donald Trump tänker på när han säger att invandringen även till Europa måste stoppas – nu.

    Annars har USA ett verkligt smörläge när det gäller utvecklingen i Mellan- och Sydamerika. Alla är katoliker – alltså inga religionsmotsättningar. Alla talar samma språk: spanska. Utom Brasilien, men deras portugisiska innebär inga större språkbarrärer (enligt två högre tjänstemän från Brasilien, nu med jobb i Spanien).

    • Benny skriver:

      USA hjälper bara sig själva och utnyttjar sina vasaller så det är bara en inbillning att det skulle vara att föredra! Sverige som fritt land med egen stark krigsmakt som vi hade förr var en mycket bättre lösning än flummet med Nato och EU som bara ökar riskerna och kostnaderna för oss och knappt får vi något tillbaka. Den dag vi här i Norden inser detta kan man skapa en nordisk försvarsallians som mer än väl räcker särskilt om man utvecklar ett antal kärnvapen och snor/köper lite teknik för hypersoniska missiler från Ryssland eller Kina.

      • Jan Andersson skriver:

        Du glömmer att Sverige bara en en fis i rymden med 10 miljoner invånare; Rysslamd är 15 gånger större och USA är 33 gånger större. Om vi försvann från världskartan skulle ingen sakna oss, utom möjligen någon bananrepublik i Afrika som lever på SIDA-bidrag sedan femtiotalet…

        • Benny skriver:

          Om du missade det så skrev jag det borde varit hela Norden som samarbetade! De flesta ute i den stora världen vet vilken som är den största skurkstaten som är USA och nu har Urusla von Löjen sett till att EU:s industri flyttas dit med de höjda tullarna och framförallt bilindustrin men den vill Bryssel ändå ha bort så med sin bilfientliga politik! Sverige och Norden hade kunnat klara sig själva alldeles utmärkt.

          • Jan Andersson skriver:

            Riktigt så naiva tror jag inte att US Army är…
            men du har helt rätt i sak om en nordisk union, kallad Scandinavia, med Sverige, Danmark, Norge och gärna Finland, och för att göra Norska havet skandinaviskt gärna Island, Grönland och Färöarna också som medlemmar i unionen.

            Då blir vi 20 mijoner, och eftersom Scandinavia är ett inarbetat namn över hela världen så vet att alla vilka vi är.

            Med tanke på att oljan för Norge är den enda anledningen till deras välstånd, bör man nog både från norskt och danskt håll vara betydligt försiktigare med sina planer. Finns olja även vid Grönland (prospektering har gjort med okänt resultat) så kan den höja välståndet i Danmark också.

            Tyvärr tänker Norge lämna Svalbard, och Danmark Grönland. Inte så genomtänkt just nu när Ryssland är på hugget. Vill vill inte ständigt se ryska örlogsfartyg på väg till ”sina” öar och spaningsutposter. Vad har totalt 50000 grönländare att sätta emot? Nada.

            Unionen Scandinavia skulle fungera så som EU var tänkt en gång innan det blev en diktatur som ägnar sig åt vad som helst som gynnar deras intressen.

            Vi har faktiskt redan en union: passfriheten, skapad av Nordiska Rådet.

            En norsk politiker tog faktiskt upp frågan så sent som förra veckan men fick omedelbart mothugg: ”Norge klarar sig bra ensamt”. Visst, så längre gasen och oljan räcker. Sedan är det bara fiskodling, valfångst och brun ost som gäller…

        • Göran skriver:

          Och du tror att USA skulle skydda Sverige. USA har bara ammunition för en vecka av en större konflikt.

          Sverige köper pattriotsystem utan en tanke att USA inte kan leverera nödvändigt antal missiler till det. USA kan inte ens leverera produktionsmässigt vad de själva behöver.

          Israel kommer få vad de behöver i första hand. Sveriges behov bryr sig inte USA ett skit om.

          • Jan Andersson skriver:

            USA följer strikt regel nr 1 inom allt militärt: håll tyst och tala inte om vad du har och kan. Låt fienden gissa, gärna i media, men håll ändå tyst om vad du vet och låt inte fienden locka dig till avslöjanden. Är dina förråd magra, så låt inte lede fi få veta det.

            Det är inte den verkliga arsenalen som håller krig tillbaka (maktbalansen) utan vad fi tror att man har och kan…

            Det fanns (finns) en amerikansk spaningsstatiom i Stockholms skärgård, med direkt rak obruten uppsyn över Kaliningrad, där eventuellt nya tysta stealth-ubåtar kunde byggas. Se den halvdokumentära fimen ”Jakten på Röd Oktober” med Sean Connery i huvudrollen. Spaningsstationen kom dit en kort tid före Olof Palmes avrättning på öppen gata i Stockholm. Frågan är om han visste något om detta, övertygad kommunist som han var? Att vi numera känner till denna spaningsstation beror på att amerikanerna fick hjälp att frakta ut materielet av en svensk båt med svensk kapten. Han är skyldig att föra loggbok, och när han avled och båten skrotades blev loggboken offentlig handling…det är 39 år sedan…

            Vitsen med att lyssna efter ubåtar i farvattnen utanför Kaliningrad var att även stealth-ubåtar låter något litet, och om man kunde identifera detta ljud vid någon annan kust så visste man exakt vad som pågick – ryska ubåtar kan medföra kärnvapenmissiler…

            Nu har jag själv brutit mot regel nr 1, men jag tröstar mig med att spaningsstationen förmodligen är nedlagd för länge sedan…

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Vidhåller fortfarande att om Sverige kämpar för att vi skall vara ett DEMOKRATISKT land att;
    Medborgarna skall ha rätt att sparka KORRUPTA POLITIKER I ALLMÄNNA VAL.

    Den rätten har fråntagits oss 1998 enligt dem som vet.
    Det finns de som hävdar att förrädaren Reinfeldts enda mål med sin statsminister position var att störta SOCIALISTERNAS s k ”välfärdsprogram” i grus och aska.
    DÖM SJÄLVA. Utplundrade medborgare kan inte leva på bidrag när de inte finns.
    Med över 1,5 miljoner OFFENTLIGT anställda och kanske ännu fler främmande BIDRAGS parasiter så kan vem som som helst förstå att alla dessa individer måste försvara sig mot oliktänkande till varje pris.
    Det tog spanjorerna 781 år att befria sig från ”MORER”

    • Jan Andersson skriver:

      Visst. Men sossar och kommunister har inte så lätt att fylla sina positioner om man inte tillsätter de egna och redan frälsta.
      I Ryssland hyllar man nu Stalin igen, mannen som en gång hävdade: ”Det är väl ingen konst att röja ett minfält – det är ju bara att skicka en brigad igenom…”.

  3. Jan Andersson skriver:

    Vi svenskar har sedan det andra världskriget inte behövt bekymra oss särskilt mycket. En del kanske har tyckt att det varit tråkigt att leva utan utmaningar men har lugnat ner sig efterhand och anpassat sig. Det innebär tyvärr att vi också blivit invaggade i någon sorts trygghet (från vaggan till graven) och blivit politisukt omedvetna; ibland har någon tagit upp en ny reform för diskussion, men sista meningen som avslutar det hela är oftast ”ja de’ verkar ju konstigt, men de vet nog vad de gör”.

    Nu vet vi att de ganska ofta inte vet vad de gör, men frågan/förslaget har baxats omkring länge och måste få en lösning. Sedan får de väl se på utfallet om de måste ändra något, men om det ändå blir självfinansierande – varför då?

    Den demokrati som vi (folket) värnar om finns det inte mycket kvar av idag. Vi saknar nästan helt politiker som är försiktiga med pengar och samtidigt kan förklara för den stora massan varför de tänker som de tänker. Det finns mycket som borde ändras direkt men som inte ens finns på agendan trots åratals problem.

    Varför är det så stor skillnad på vanligt folks åsikter och politikernas åsikter? Vilka är då de vrånga, ohörsamma och i många stycken – korkade?

    Den absolut viktigaste frågan nu är: ”Var kan vi hitta rätt sorts politiker med fackkunskap inom sitt kompetensområde, och som lyssnar och förklarar sina välgrundade åsikter?”

    Det går nog inte om vi inte besöker dem som besitter sådana egenskaper och försöker övertala dem att jobba ett par år för samhället… och kanske kan få en gata uppkallad efter sig om de lyckas bra…

Kommentarer är stängda.