Frihetsportalen

Denna text publicerades först på Fri Debatt.

Jag har läst Malena Ernmans Scener ur Hjärtat, som hon enligt omslaget  och text inne i boken skrivit tillsammans med maken Svante Thunberg samt döttrarna Greta och Beata. Omslaget pryds av ett lätt underexponerat porträttfoto ”en face” av Malena stint stirrande in i betraktarens ögon. Den är hela tiden skriven i första person, jagform.

Malena är alldeles uppenbart en uppmärksamhetssökande person. När man lagt igen boken efter att läst igenom den väcks tanken, har jag någonsin sett ett tydligare utslag av Münchausen by proxy i svensk offentlighet?
En sådan person, som utövar Münchausen, antingen som eget sjukdomstillstånd eller genom ombud (proxy, där andra görs sjuka eller påstås vara sjuka och behöva münchausen-personens hjälp), har ett stört ego och mycket stort uppmärksamhetsbehov.

Malenas döttrar anges i boken ha ett stort antal psykiatriska diagnoser staplade på varandra och till synes är det endast Malena och maken Svante som finns till hands för att hjälpa dem. Att säga att de curlar sina barn når inte full beskrivning av situationen i denna familj.

Hon försöker balansera den häftiga och genom hela boken återkommande kritiken mot BUP och offentligt (under-)finansierad psykvård med att smöra för de anställda inom professionen. Mycket tyckande, men inga fakta.

Nu är jag bara amatör och knappt det i psykologins många sjukdomar, symptom och terminologier. Jag kan ha grovt fel, men Münchausen by proxy är vad jag tolkar utifrån bokens text.

Udd mot klimathotet

Boken har inte blivit uppmärksammad för något av detta, vad jag vet. Ingen annan har föreslagit Münchausen by proxy. Det är istället Malenas och familjen Ernman Thunbergs furiösa attack mot klimathotet och att inget görs för att rädda oss undan katastrofen som fått uppmärksamhet. Främst för Gretas framträdanden världen över.

Inte heller i de delar som behandlar klimatet finns några fakta, bara tyckande och ångest. Namedroppandet är sanslöst, Malena tycks känna och umgås på vardaglig basis med alla kändisar. I en del fall är det säkert så, hon är ju själv en kändis. Men ju mer man läser, desto mer verkar klagolåten komma från en mycket trång ekokammare på Kungsholmen i Stockholm, någonstans i närheten av Fleminggatan.

Hon har endast läst det mest alarmistiska och lögnaktiga som finns om klimatet. Det blir tydligt när hon nämner sina källor, som James Hansen och the Guardian. Från dessa källor nämner hon, när det alls kommer några siffror, de mest överdrivna som dessa alarmistiska och lögnaktiga källor producerat.

Fantasifull okunnighet

Redan i bokens öppning får vi veta hur framstående operasångerska och allmänt omhändertagande person Malena är. På sidan 43 kommer det som verkar ha varit avgörande för hela familjens klimatkris.

Greta tillhörde det lilla fåtal som kunde se våra koldioxider med blotta ögat. Hon såg hur växthusgaserna strömmade ut från våra skorstenar, svävade uppåt med vindarna och förvandlade atmosfären till en gigantisk osynlig soptipp.

Det mest belysande exemplet på hur fascinerande lite hon vet om naturvetenskap får man på slutet. På flera ställen i boken beskriver hon hopp till att ny teknik ska kunna ta koldioxid ur luften och gömma den från dess farliga klimatpåverkan. På sidan 212 slår det dock alla rekord i fantasier om en frälst framtid.

Kanske har man uppfunnit en dammsugare för haven också; en magisk maskin som kan rena våra oceaner på all den koldioxid som absorberats där. Det lär behövas, eftersom 40% av våra koldioxidutsläpp tas upp av haven och orsakar en försurning som många anser vara ett betydligt större hot än den växthuseffekt som äger rum i luftlagren ovanför ytan.

Typiskt för Münchausenpatienter är att de innerst inne vet att de far med osanning. När de inte litar på att deras symptom par préférence gör susen så producerar de andra. Lite som Groucho Marx moraliska principer. Om inte den globala uppvärmningen dödar oss så gör havsförsurningen det.

Hon slänger i boken även ur sig att hon ser machoströmningar i samhället som ett hot och #metoo och feminism som den enda räddningen. Allt kryddat med onödiga svordomar för extra folklighet.

I efterorden tackar hon ett stort antal personer. Där någon är specialist på att skriva vilsen klimathotspropaganda i dagspressen, någon annan är känd för att ständigt larma om klimatet och en tredje är känd för att producera meningslöst dravel på TV, osv.

Är världen bedragen?

Till slut börjar man undra, är hela klimathotscirkusen driven av psykiskt sjuka människor (Münchausens syndrom eller by proxy) inom IPCC mfl. som genom att göra oss sjuka av ångest föder och göder sin egen upplevda godhet?