Judith Curry har nyligen publicerat en nykter artikel på WUWT. Curry är klimatforskaren som först var alarmist, men som via resultaten av sin egen och andras forskning kom till insikt om att klimathotet är väsentligt överdrivet. Hon ägnar sig idag åt att granska vad som är fakta och hur dessa ska tolkas med rimlig säkerhet. I denna text ägnar hon sig åt att utifrån ett vetenskapsteoretiskt perspektiv granska rimligheten i IPCCs prognoser för havsnivåhöjning till 2100.
Jag ska här försöka återge lite av hennes resonemang i det utkast hon publicerat för kommentarer innan hon skickar in det till vetenskapliga tidskrifter för publicering. Hon redovisar matematiska exempel som jag med viss möda kan förstå. Men jag kan inte översätta det till svenska, för jag har aldrig sysslat med matte på den nivån. Inte heller finner jag någon översättning av dessa fackuttryck till svenska. Texten innehåller både hennes resonemang och min tolkning därav.
Hon börjar med att redogöra för fel av Typ 1, respektive Typ 2. Typ 1 är detsamma som ett falskt positivt resultat på en undersökning. Typ 2 är ett falskt negativt resultat. Hon beskriver hur IPCCs strikta fokus på klimatpåverkan enbart från människans utsläpp av koldioxid (AGW) och samtidigt bortseende från naturliga påverkansfaktorer som solvariation, jordbävningar, vulkanutbrott etc. riskerar att ge en mängd felaktiga indikationer av såväl Typ 1 som Typ 2. En sådan avgränsning av studieobjektet gör det naturligtvis enklare att finna avvikelser från status quo som man till synes kan förklara med sin hypotes. Men avgränsningen skapar samtidigt en enorm, möjligen oöverblickbar, osäkerhet om värdet av resultaten.
Det är lite som att lära sig gå på lina. AGW-hypotesen är linan. I början faller man ofta av, ibland till vänster, ibland till höger. Alltså ibland Typ 1 och ibland Typ 2. Ibland grenslar man linan i fallet innan man trillar av, det gör ont. Hela tiden riskerar man att inverkan utifrån stör balansen och man trillar av. Att trilla av är i teorier om AGW detsamma som att verkligheten säger ifrån att man inte begripit, inte beskrivit verkligheten korrekt. Det är enklare gå marken nedanför linan. Det är också enklare att beskriva hur man ska gå marken med rimlig säkerhet.
När man inledningsvis bestämmer sig för konsensus om utfallet av mänsklig påverkan har man ytterligare försämrat möjligheterna att finna de verkliga orsakerna till att klimatet uppför sig som det trots allt gör. Risken är stor att siffror som omnämns för utfallet döljer relevanta siffror för (o)sannolikheten av detta utfall. Därigenom ökar sannolikheten för politiska beslut som skadar både samhälle och enskilda individer.
När det gäller havsnivåerna visar historiska data på en långsam och odramatisk höjning det senaste århundradet, ja rent av det senaste årtusendet. En rimlig projektion för innevarande sekel är en höjning med 0,26 till 0,82 meter. Men på senare tid har studier kommit till slutsatsen att havsnivån skulle kunna stiga med 6 meter, om det västantarktiska istäcket helt smälte bort och rann ner i havet. Men man redovisar inte att sannolikheten för att det ska kunna hända är så liten att den sannolikheten inte ens kan beräknas. Men uppgiften lånar sig väl till alarmism.
Självklart måste människan vara beredd på både anpassningar och motåtgärder vid förändringar i klimatet. Men vi vet inte vilka dessa förändringar är och inte heller var de får effekt. En havsnivåhöjning på så mycket som en halv meter under tjugohundratalet kan relativt enkelt hanteras på de flesta håll. På hundra år förnyar och bygger vi om i sådan omfattning att vi helt enkelt hinner med att parera för en sådan höjning. Likadant är det förmodligen för andra eventuella effekter av klimatförändring. De går så långsamt att de investeringar vi gjort på en påverkad plats redan har betalat sig och är avskrivna när det är dags att göra om eller eller göra något annat. Men då får vi inte låta oss luras av fantasifulla domedagsprognoser.
En av de viktiga uppgifterna när man försöker förstå klimatet, i synnerhet för prognostiserande tillförlitlighet är att se upp med de svarta svanarna. Det kallas så för att innan européerna kom till södra halvklotet trodde de att alla svanar var vita. Men på andra sidan jorden kan de alltså vara svarta. Curry nämner två sorters svarta svanar. Den ena är det okänt okända och den andra kända okända (där man vet att det finns något som påverkar, men man vet inte ännu vad).
Inom klimatvetenskapen är det främst två metoder man kan använda för att i bästa mån gardera sig mot svarta svanar. Den ena är statistisk extrapolering bortom kända gränser. Den andra är fysikbaserad spekulation om vilket som skulle kunna vara fysikaliskt möjligt, men högst osannolikt.
Det värsta man kan göra är dock att måla upp en imaginär svart svan och sedan påstå att detta extremt osannolika utfall hör till de förväntade eller absolut säkra och därför något man med nödvändighet måste agera på.
Ett sätt att värdera sannolikheter är att titta på normalfördelningen av kända och tänkbara utfall. Men där finns fällor, fördelningen kan vara av fat-tailed typ, jag hittar inget bra svenskt uttryck för detta, men paretoprincipen är ett exempel på statistik som är fat-tailed. Enkelt uttryckt att de noterade utfallen inte fördelar sig som i klockkurvan, utan istället har en sned fördelning. De är lika fullt kontinuerligt fördelade, men inte liksidigt.
Curry berättar här att Weitzmann, Freeman, Annan och Hargeaves, samt Lewis och Curry i fyra olika analyser av IPCCs AR5 rapport funnit att de ändringar man infört i bedömningen av sannolikheter för olika klimatscenarier gör att allvarliga utfall av klimatförändring framstår som mer sannolika. Detta beror inte på att klimatet förändrats eller kunskapen om klimatet förändrats. Dessa påstådda förändringar av sannolikheter beror endast på att man i de parametrar man satt upp för bedömning av risk har flyttat gränserna så att riskerna verkar större. Fördelningen av tänkbara utfall har fått en fat-tail profil som gör att risken ser större ut. Högst sannolikt är det en medveten manipulation av de matematiska statistiska metoder man vill ska användas av samhället. Alltså motsvarande vad vi när det gäller ordens betydelse brukar kalla orwellsk nyordskonstruktion. Eller bedrägeri rätt och slätt.
Detta är bara inledning och första avdelningen i Currys rapport. Men det fortsätter på flera sidor i samma petnoga utredande av svagheterna i IPCCs narrativ om AGWs inverkan på havsnivåerna. Samma kritiska aspekter kan naturligtivs läggas på övriga scenarios som IPCC målat upp.
