När Amerikas nybyggare ville komma åt mer mark inrättade de reservat för de gamla invånarna, indianerna.
När Svea Rikes byråkrater vill bättra på undersåtefieringen av medborgarna konfiskerar de mark och bildar reservat av den. Ersättningen är symbolisk, den räcker till ett par filtar och lite eldvatten. Reservaten blir lekstuga för byråkraterna, medan de svenska indianerna inte längre får bruka sin fädernejord.
På den mark som blir kvar mellan reservaten gäller en mängd lagar som byråkraterna skapat för att skydda reservaten. Nej, det skydd reservaten i sig åtnjuter räcker inte. Även marken runt omkring måste beläggas med restriktioner, så att inte någon otillbörlig påverkan sipprar in i reservaten.
Glesbygdsindianerna är inget centralmakten behöver räkna med. De är inte i majoritet vid valen, de styr inte media. De får nästan aldrig ens vara med i media. De styr inte de stora företagen. De pengar glesbygdsindianerna skrapar ihop i sina småföretag beskattas av staten som betalar ut statsskatten i lön till byråkrater i storstäderna.
Därför kan byråkraterna lugnt fortsätta att bestämma vad glesbygdsindianerna får odla, vilka träd som ska planteras, vilka stenar de får flytta på och vilka vilda djur de ska mata. Allt för att byråkrater och stadsbor någon enstaka gång ska kunna bege sig ut på landsbygden, till ”vildmarken” för att med lite tur få syn på något vilt. Helst en varg eller en björn. Sedan kan de förundras och eventuellt njuta av hur fint det är i ”vår” svenska natur, som ”vi alla gemensamt äger”. Likaså kan de slå sig för bröstet att den för mänskligheten så livsviktiga ”biologiska mångfalden” med lagens hjälp skyddas från de okunniga indianernas egoistiska och primitiva utnyttjande.
RSS – inlägg
Makalöst bra skrivet!
Jag kan bara instämma i ovanstående kommentarer. Kanonbra!
Dessutom kan jag inflika att ”vår gemensamma” skog och ”vår gemensamma” skog måste vara den samma som den STATLIGT ägda skogen. Möjligtvis kan även den kommunalt ägda skogen räknas hit, fast noga räknat ägs den ju bara av kommuninvånarna och inte resten av av det svenska folket.
Slutligen vill jag slå ett slag för Komet-programmet, som bygger på en betydligt sundare myndighetssyn på markägarna och äganderätten än den traditionella konfiskatoriska naturvården.
Hej Mats
Vad trevligt att du öppnat för kommentarer. Jag har en i alla fall, men det är också en fråga. Du säger att ersättningen är symbolisk och räcker till filtar. Men den information jag fått är att regeringen tog bort toleransavdraget för intrångsersättningen årsskiftet 2009-2010 (dvs det avdrag som man gjorde från marknadsvärdet på 10%), dessutom höjde man värdet på ersättningen med nästan 25%. Här nere i Skåne innebär detta att den ersättning en markägare får faktiskt är högre än marknadsvärdet på skogen. Det har inneburit att betydligt fler markägare är intresserade av att få till reservatsbildning på sin mark (därmed också att arealen mark som blir reservat minskar med samma procentsats). Skiljer sig detta från hur det går till uppe i ditt län. Om det är fallet inser jag din indignation över ersättningsnivån annars blir jag en smula undrande.
Att kommande ägare kan hamna i ekonomiska bryderier över reservatet är en annan sak, men förutsättningarna borde vara relativt klara redan vid försäljning av marken.
Talar du i stället om Skogstyrelsens naturvårdsavtal så är så vitt jag vet den ekonomiska kompensationen inte lika förmånlig (jag erkänner att jag inte är lika insatt i den frågan men det är vad jag hört).
Resonemanget om buffertzoner kring områdesskydden får mig nästan att misstänka att det är nyckelbiotoper som du diskuterar eftersom man i ett reservat inte har någon laglig väg att påverka vad som händer utanför gränserna.
Det skulle ju också kunna röra sig om Natur 2000-områden och är det fallet så kan du ha en poäng eftersom det inte utgår någon egentlig ersättning, per automatik, för dessa miljöer. Du kan få intrångsersättning om den gynsamma bevarandestatusen påverkas av skogsbruket. Men i dessa områden gäller även det du är inne på nämligen att man inte får göra åtgärder utanför Natura 2000-områden som får effekter i dom. Hur det gäller med intrångsersättning i dessa fall kan jag inte i huvudet men kan ta reda på om du önskar det.
Jag håller med om att det kan finnas situationer där glesbygdsindianernas intressen kan komma i kläm. Min erfarenhet är dock att så länge man har en kommunikation så går det mesta att lösa, jag vet att du inte håller med mig här, men så är det i alla fall. Det skulle ju vara intressant att höra några faktiska fall där du anser att en privat skogsägare blivit illa behandlad. Det ska naturligtvis inte vara med namn eller fastighetsbeteckningar utan kan för diskussionens skulle vara ett exempel med paralleller från verkligheten.
Jag är av den absoluta uppfattningen att det finns exempel på där reservatsbildning både blivit bra där alla parter är nöjda och på motsatsen. Men för att minimera det senare så behövs kommunikation.
Hej Måns!
Kul att du hittade hit och finner det mödan värt att kommentera så omsorgsfullt.
Reglerna för ersättning är såvitt jag vet desamma över hela riket. Om det har utkristalliserats regionala skillnader som en följd av de nya reglerna, är mer än jag känner till.
Det jag menar med att ersättningen räcker till filtar, är att ersättningen inte täcker framtida intäktsbortfall. Fastigheten blir så att säga handikappad på det viset. Det är väl inte heller helt klarlagt hur reservatet ska lyckas upprätthålla den status quo som i de flesta fall är avsikten med reservaten. I förlängningen finns alltså frågan vem som ska bekosta vilka åtgärder för att bevara reservatets intention.
Den äldre expropriationslagen, som gällde på 1800-talet stadgade att markägaren skulle ersättas med 150% av marknadsvärdet. Sett i det perspektivet har 1900-talets socialiseringsvåg varit en ökenvandring för markägare.
När det gäller inskränkningarna utanför, eller mellan, reservaten så är det den samlade effekten av Natura 2000, biotopskydd, dikningsförbud, fornminneslagen, skogsvårdslagen, EU:s vattendirketiv mm som jag tänker på. I Europakonventionen för mänskliga rättigheter (från 1950) står det i avdelning 1 artikel 17 Förbud mot missbruk av rättigheter
Ingenting i denna konvention får tolkas så att det medför en rätt för någon stat, grupp eller person att bedriva verksamhet eller utföra handling som syftar till att utplåna någon av de fri- och rättigheter som angetts i konven- tionen eller till att inskränka dem i större utsträckning än vad som där medgetts.
I tilläget från 1952 står i artikel 1 Skydd för egendom
Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.
Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.
Min uppfattning är att rätten till egendom och förfoga över den håller på att eroderas bort av mängd i sig vällovliga beslut där ingen ser till helheten och i synnerhet inte till inverkan på äganderätten. Att inskränkningar redan skett är odiskutabelt. Om de var eller kan anses vara motiverade för att de är av sådan vikt för det allmännas intresse, är det som jag ifrågasätter.
Jag är faktiskt ense med dig om att det mesta går att lösa med god kommunikation. Där måste du ha missuppfattat mig.
Ett konkret exempel som jag känner väl till är bildandet av reservatet av Myrhulta mosse i Skaraborg. Där har väl myndigheten nästan inte gjort ett enda rätt. Jag har även hört från utomstående, men väl insatta personer, att den myndighetshandläggningen på konferenser ibland används som avskräckande exempel på hur myndighetsutövning inte får gå till.
En första fråga, anser du att skogsvårdslagen innebär motsvarande inskränkning i äganderätten som de fall som du beskriver. Det är ju i princip samma konfiskation av brukandet av marken ett reservat även om det naturligtvis finns skillnader. Men det är ju samma typ av avvägning mellan allmänna och enskilda intressen som ligger bakom om än syftet med dem är olika.
Det finns absolut potentiella problem med bevarandet av naturvärdena i reservat i dag. Jag skulle kunna utveckla detta ganska ingående men kommer att få problem om mina privata synpunkter på nätet används emot mig då de till delar står i konflikt med de hos en grupp med stort inflytande på en nationell myndighet.
Dagens terrestra naturvårdspolitik består till stor del till att skydda stora arealer skog. Medlen för skötsel följer inte alls takten av nybildandet och utökandet av naturreservat. Utvecklingen är inte helt ny men har accelererat sedan 2006. Fokus är alltså på skydd och sedan helst fri utveckling i skog.
Jag anser alltså att du har fog för kritiken att det inte är klarlagt för hur ens status qou upprätthålls angående naturvärden ännu mindre för skapande av variation i livsmiljöerna i de skyddade områdena. På sikt kommer denna förstås att uppstå men på vägen dig finns en tydlig risk att många värden försvinner, även om andra kommer att uppstå med tiden.
Tyvärr så är denna diskussionen nästan helt frånvarande annat än bland en mindre grupp engagerade naturvårdare i dagens samhälle. Stora merparten av befolkningen och inte minst politikerna verkar varken ha kunskapen eller intresset för dessa frågor.
Därmed så blir glesbygdsindianernas intressen inte heller uppmärksammade i någon större omfattning annat än under korta ’larm’ i media under perioder med nyhetstorka. Vi sitter egentligen i samma båt även om det kanske inte är helt uppenbart för dig, eller så är det men jag har bara inte uppfattat det till fullo.
Jag har flera gånger försökt få fram en gemensam målbild med ex. LRF angående miljöersättningar till jordbruket där jag anser att vi har överlappande mål men det är inte enkelt med en stor organisation men många olika intressen.
Jo, jag anser att skogsvårdslagen innebär principiella inskränkningar i ägandeätten som till viss del påminner om de inskränkningar ett reservat innebär. Primärt handlar det om att självbestämmandet är inskränkt till förmån för en skyldighet att tillhandahålla en vara, en tjänst eller nyttighet som någon annan sätter värde på. Som markägare är det egentligen egalt om det är produktionsskog, rekreationsskog, artskydd eller musealt utseende som jag är skyldig att tillhandahålla. Poängen är att jag inte är fri att välja.
Jag tror att vi är överens om ganska mycket. Kanske inte helt om vare sig hur kartan eller terrängen ser ut. Därför blir våra resonemang lite olika. Men under dessa olikheter kan man ana ett gemensamt engagemang, hoppas jag.
Om du vill slippa obehagligheter från kollegor och överordnade kan du få peka på mig och säga att: Där är en idiot som har en del vettigt att säga!
Mats, Ditt inlägg är helt underbart klart och konsist. Hela naturpolitiken är inte annat än den värsta form för flumm som skattefinansierade byråkrater får häva ur sig på den enskilde egendomsägarens beskostnad, bara det en skandal!
Det finns hopp. Nuvarande politiker och byråkrater kappas om att göra ”papperspengarna” totalt värdelösa vilket kommer att tvinga medborgarna att tänka i helt andra banor som t.ex. hur får vi mat för dagen. Vem minns inte hur Fru Schyman bränner ”svenska sedlar” offentligt på torget i Visby. Kan man ha respekt för någon politiker nuförtiden?
Det är ju viktigt med äganderätt. Men – det är kanske ännu viktigare att alla människor har rätt att vistas i skog o mark i Sverige. Allemansrätten diskuteras och utreds nu och det är väl kanske läge att få den fastställd i en egen Allemansrättsbalk så att det inte finns några tvivel om rättigheter o skyldigheter i frågan.
I samband med denna utredning borde man också ta upp kommuners och turistföretagares rättigheter o skyldigheter vad gäller att utnyttja mark vatten,vattendrag och inte minst obrukad /trädad jordbruks mark som samhället lägger ut stora pengar på till markägarna.
Hej Jan-Erik!
Trevligt med en liberal kommentar. Men du gör tydligen ingen åtskillnad på rätten att vistas i skog och mark, exempelvis statlig,och rätten att vistas specifikt i privat skog och mark.
Varför vill du inte göra en sådan distinktion?