Det var känt från dag 1 att den svenska pensionsreformen från 1959 var ett misslyckande, att den skulle skicka fel signaler och bli betungande för skattekollektivet. När detta småningom blev allt mer uppenbart inleddes på 1990-talet förhandlingar om ett nytt pensionssystem. Det nya gäller från och med år 2002, men är inte på någon avgörande punkt bättre.
En av de springande punkterna har hela tiden varit att staten ”garanterar” pensionen, eftersom varje löntagare samlar på sig personliga pensionspoäng, men staten sätter därefter pensionens värde per intjänad poäng i relation till budgetläget vid utbetalning. Garantin kunde lika gärna varit skrivet i vårsnön.
De som är födda 1954 och senare kommer att få sin pension helt och hållet efter det nya systemet, ett system som vänder helt upp och ner på förutsättningarna jämfört med det gamla systemet. I det gamla systemet var det de sist intjänade pengarna som gav störst utslag för pensionen. Eftersom inflationen var hög från 1967 och cirka 30 år framåt, var det aldrig någon idé att tänka på sin pension när man var ung. Med det nya systemet är det den första kronan som ”står inne på kontot och förräntar sig längst” som blir mest betydelsefull för hur stor pensionen blir. Om statens garanti håller, vill säga. Personer födda 1954 hade mer än halva sitt arbetsliv bakom sig när detta nya koncept började gälla. Hur stor chans har de att påverka sin pension?
På senare tid har bland annat statsminister Fredrik Reinfedlt gått ut och talat om ”möjligheten” jobba längre upp i åren. Han har presenterat tanken på att vi kanske måste vänja oss vid utsikten att jobba till vi fyller 75 år och att vi måste överväga att byta karriär minst en gång i livet. Detta har väckt uppmärksamhet även i andra EU-länder.
Men vad ligger bakom dessa utspel? Självklart är det statens budget och AP-fondernas avkastning i förhållande till kommande utbetalningar. Om folk jobbar längre och tjänar pengar, då klarar de sin ekonomi bättre. Därmed kan staten hålla nere pensionerna utan att stora grupper klagar så högljutt att det föranleder politisk oro.
Talet om karriärbyte är rena dimridån. De regler som finns på såväl arbetsmarknad som i pensionssystemen, både gamla och nya, är konstruerade för löntagare som stannar hos samma arbetsgivare hela livet. Sverige har en arbetsmarknadsmentalitet som är den gamla bruksortens. Än i denna dag betraktas folk som byter jobb som antingen svikare eller oönskade på sin förra arbetsplats och därmed inte heller attraktiva på en ny. Dessutom gäller vanligen provanställning under längsta möjlig tid. Under denna tid, innan tillsvidareanställning (”fast anställning”) överenskoms får man inga ATP-poäng eller avtalspension. Även pensionen blir alltså lidande.
Det är ofta berikande att byta jobb, om det sker frivilligt. Den arbetsgivare som är öppen och framåtsyftande kan vanligen dra god nytta av den nyanställdes erfarenheter och kunskap från tidigare antsällning, även om det var inom ett annat yrkesområde. Men arbetsmarknadens parter är inte genuint intresserade av en sådan utveckling.
Det effektivaste om man vill reformera svensk arbetsmarknad och få folk att jobba längre är förmodligen ta ifrån arbetsmarknadens parter förhandlingsmonopolet. Väck med kollektivavtal. Väck med parternas certifiering av arbetskraft. Väck med blockadrätten. Inför laglig minimilön och fri avtalsrätt uppåt. Reformera rätten för företagare att reservera och investera kapital för sin pension på det sätt de själva önskar.
RSS – inlägg
Gillar Ditt inlägg, det är underbart utom på en punkt.
”Inför laglig minimilön”. Varför skall vi tvingas att diskvalificera medborgare med än lägre utbildning? Om en överkvalificerad person söker ett jobb hos mig och denne är villig att tjänstgöra för just ”en minimilön”, vad ger det för singnaler? Knappast ett sätt att utnyttja marginalnyttan och den bästa mänskliga resursen till ett ej så fullt kvalificerat jobb.
Jo, jag erkänner att det är en kompromiss. Minimilöner är till för att skydda människor från att bli utnyttjade. Men det kan också slå fel.
Att gå från ”saltsjöbadsandans kollektivavtal” till ett inte ens minimireglerat tillstånd torde inte ens vara möjligt att drömma om i Sverige.