Under 2012 och 2013 har avdelningen för Miljökommunikation vid SLU fungerat som rådgivare till Naturvårdsverket i planeringen och genomförandet av en dialogprocess om allemansrätten och dess tillämpning. SLU har därvid ansvarat för dialogmetodik och dialogkompetens vid de dialogmöten som genomförts. Naturvårdsverket som beställt dialogmöten hade krävt att dialogen endast skulle hålla sig inom nuvarande regelverk för allemansrätten. Detta är en mycket snäv begränsning, som i efterhand ger myndigheten fri tolkningsrätt till allt som framkommit.
Både äganderätten och allemansrätten återfinns i RF 2 kap §15. Om allemansrätten sägs följande: Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan.
Ingenstans definieras vad eller vilka som avses med ”alla”. Är det alla levande varelser? Alla människor? Alla svenska medborgare? Alla friluftsmänniskor? Alla motoriserade friluftsmänniskor. Inte heller definieras vad naturen är eller vilken natur som avses. Är det offentligägd natur, eller tillåter lagen även intrång på privat mark? Kanske viktigast av allt, ”allemansrättens” innehåll och avgränsningar är inte någonstans definierad. Flera myndigheter och orgnisationer har gjort sig till tolk för vad de anser allemansrätten vara. Ibland kallar de det till och med för ett regelverk. Inte någon gång, någonstans har det offentliga Sverige intresserat sig för allemansrättens inverkan på äganderätten.
Det är med dessa förutsättningar som NVV kallat till dialogmöten om allemansrätten. Att det kom till en sådan runda beror på den häftiga kritik som lämnats mot Sandell & Svennings utredning om AR. Nu ville NVV alltså runda av kanterna och förstå hur de ska hantera opinionen bättre.
Nedan redovisas klipp ur den 58-sidiga rapporten från SLU. Jag har valt att redovisa hela rapporten i en artikel, trots att den blev lång. Kursiveringen i löpande text är deras. Kursivering i Fetstil är mina kommentarer till texten. Kommentaren står efter den text som kommenteras.
SLU redovisar.
Det visade sig att åsiktsskillnaderna i dialoggruppen var mycket stora och till synes oförenliga. Deltagarna hade, bland annat på grund av detta svårt att finna sig i, och hålla sig till dialog som samtalsform. Samtalen var istället inriktade på att visa vem som har rätt och vem som har fel, samt på vem som har och vem som saknar legitimitet att tycka något om allemansrätten.
det förväntade innehållet i mötena, fick alltså ge vika för samtal om formerna för mötena,
sid 5
Dialogprocessen ledde inte fram till konkreta resultat i form av till exempel gemensamma rekommendationer om hur frivilliga överenskommelser och avtal skulle kunna utformas och tillämpas, något som många deltagare hoppats på, och som står beskrivet i processens syfte.
I mitten av dialogprocessen (om sex möten) genomfördes intervjuer med deltagarna. Svaren gav bland annat följande:
deltagarna … hade svårt att urskilja vad de lär sig och vad som skulle kunna vara värdefullt att rapportera till sina hemorganisationer. Deltagarna fick inte mycket hjälp att, under processens gång explicit synliggöra och tala om det som de lärt sig. Oklarheter kring processens mandat, bristen på fokus i samtal och arbetsuppgifter verkar många gånger ha hindrat deltagarna från att urskilja vilka möjligheter till ökad förståelse som processen erbjöd.
Flera uttrycker att de ”bevakar” sina frågor, och vi får intrycket att detta har styrt urvalet av rapporteringen inom organisationerna mot sådant som rör hur det går för deras ståndpunkt. Det mesta tyder på att kunskapen om övriga organisationers ståndpunkter och den nyansering av frågor om allemansrätten som processen erbjuder, inte når ut i deltagarnas hemorganisation.
sid 6.
I det korporativistiska Sverige har vi organisationer för att genomdriva vår vilja, inte för att lyssna på andra. Sådana här seminarier kan mycket väl användas för att avslöja ”affärshemligheter”, strategier och taktik hos deltagarna. Ett slags spionage från myndigheten som kan hjälpa den att effektivisera sin propaganda.
Mötena hade också behövt inträffa med tätare mellanrum för att deltagarna skulle kunna hålla i minnet vad som avhandlats och för upprätthålla kontinuiteten i samtalet.
sid 7
Indoktrinering tar tid!
På sidan 8 återfinns rubrikerna ”Utveckla en gemensam agenda” och ”Återkommande metakommunikation”.
Eller annorlunda uttryckt, procedurfrågot som styr innehåll och utfall.
På samma sida, under rubriken ”Planering” beskrivs vikten av att bestämma i förväg vart man vill komma.
Det vill säga att skapa sig problemformuleringsinitiativ och tolkningsföreträde.
På sidan 9 redovisas lagom kryptiskt ”Bakgrund och syfte med rapporten”. Syftet med denna rapport är att stödja utveckling av dialogmetodik och dialogkompetens inom naturresurshanteringen
Naturresurshantering kan sägas vara en eufemism för funktionssocialism.
De 20 deltagarna var mer eller mindre handplockade bland sådana som redan förekommit i debbatten om allemansrätten. De representerade Myndighetsintressen, Markägarintressen, Ideellt nyttjande-intressen, samt Entreprenörsintressen.
sid 10
Syftet med dialogerna är att skapa ett forum för kontakter mellan olika parter som berörs av allemansrätten. Dialogerna ska öka deltagarnas kunskap om och förståelse för olika ståndpunkter i allemansrättsfrågan. Dialogerna ska ge möjlighet att lyfta fram ny kunskap som inte tidigare kommit fram. Dialogerna ska också försöka ringa in ett antal problem som finns och om möjligt även försöka komma fram till gemensamma rekommendationer för hur dessa problem kan hanteras.
Dialog är en särskild kvalité hos samtal, som ibland uppstår spontant, och som ibland kan utvecklas som följd av systematisk och genomtänkt planering av ramar och processledning.
Dialog handlar alltså inte, till skillnad från debatt och diskussion, om att vinna eller förlora.
dvs samtalspartnerna försöker förstå hur andra har uppfattat samtalets former och ramar, snarare än att försöka styra och begränsa den andres tolkning av situationen.
sid 11
Kyss mig! Det handlar om manipulation.
Att gå utanför myndighetens nuvarande tolkning av regelverket kring allemansrätten hade kunnat inge de inbjudna deltagarna falska förhoppningar om dialogprocessens möjligheter att påverka och utöva inflytande över sådant som ligger utanför verkets mandat.
sid 12
NVV svär sig fri från ansvar, men tillskriver sig själv makt.
Vi föreslog Naturvårdsverket att inte på förhand avgöra vilka frågor dialogprocessen skulle omfatta utan lägga upp en struktur där de inbjudna deltagarna föreslår och bestämmer detta tillsammans. Enligt de teorier vi byggde på, ökar ett sådant upplägg känslan av ägarskap och kontroll över processen bland de inbjudna och därmed också intresset för att delta och bidra till processen.
Falsk trygghet, NVV mjölkar på information som sedan kan användas mot deltagarna. Good cop, bad cop.
Mellan varje dialogmöte hade en planeringsgrupp två telefonmöten på vardera en och en halv till två timmar, där vi diskuterade vad som dittills hänt och kom med förslag på mötesupplägg.
Processledaren gjorde sedan en detaljplanering som baserades på diskussionen i planeringsmötena.
sid 13
Taktikmöten! Undrar om Kafka hade känt igen processen?
Möte nummer 1
Rikard Jansson, biträdande avdelningschef för Genomförandeavdelningen vid Naturvårdsverket hälsar alla välkomna och håller en kort inledning. Han berättar om dialogprocessens upprinnelse (utredningen och alla kommentarer) och förklarar att serien är en ett led i arbetet med att främja friluftsliv.
sid 14
Syftet är alltså uttalat att runda äganderätten, eller i vart fall att smita undan kostnader för att tillmötesgå äganderätten!
Ett markägarintresse kallar markägarna för ”sakägare” med större rätt att yttra sig i frågor om allemansrätten än andra. Andra perspektiv kontrar med att berätta om hur länge de arbetat med frågor om allemansrätten eller hur många de företräder (”vi representerar hela svenska folket” säger t.ex. ett ideellt nyttjandeintresse).
sid 15
Om friluftsliv verkligen varit målet för NVV med denna dialog hade man sökt modeller för betalning till markägarna, inte modeller att slippa betala.
Vår uppskattning om tidsåtgång för att skapa dessa klargöranden visar sig dock orealistisk. Trots att momenten ges längre tid än planerat verkar några deltagare fortsatt osäkra på Naturvårdsverkets roll vilket skapar misstankar om dolda agendor. Andra verkar inte förstå (eller acceptera?) ramarna för dialogprocessen. De styr ofta in samtalen till att handla om frågor som ligger utanför dessa och som uppfattas som ovidkommande och/eller obekväma för flertalet övriga deltagare. Processledaren försöker balansera dialogprocessens föresatser att å ena sidan ge utrymme för alla inbjudna perspektiv att höras och å andra sidan hålla ihop samtalet så att det leder framåt och följer det upplägg som planerats för mötet.
sid 18
Under arbetspass 1, när en av intressegrupperna ska redovisa listan över frågor de önskar att dialogprocessen ska ta upp säger en deltagare:
Ni måste inse och ansluta er till det vi säger. Markägare är sakägare och alla ni andra ska använda er av vår mark!
Processledaren svarar: Vi får se vad den här dialogen kommer fram till.
Uttalandet innehåller inga önskemål.
Jo, det gör det ju. Anslut er till vårt synsätt!
Processledaren: Nu kommer vi in på viktiga saker och den omöjliga diskussionen om värderingar. Man måste få ha omöjliga diskussioner utan att ogiltigförklaras.
Ett ideellt nyttjandeintresse verkar då ha fått nog av de deltagare som ”stör” samtalet genom att gå utanför mandatet för dialogprocessen och säger:
Hela 90 procent av svenska folket anser att naturen är fundamental… Det är vår kultur och har inget att göra med om man äger marken eller inte. Det är problemet med att vi inte har svenska folket här. Ja, ni är en markägargrupp och vi har svenska folket [bakom oss]. Om vi kan frångå värderingarna och ideologin [dvs. markägarguppens anspråk på att få bestämma över sin mark] så kan vi komma långt i den här diskussionen. Vår uppgift är inte ideologin utan uppgiften är att hitta problem som vi kan samverka kring.
Processledaren: Ja, de konkreta frågorna kan vi komma vidare med, men för att kunna det måste var och en få sätta ord på hur man ser på dem.
Ideellt nyttjandeintresse: Bara vi inte stannar där!
Processledaren: Nej, vi kommer inte stanna där.
Det ideella nyttjandeintresset ber deltagaren från markägarintresset att inte prata om sådant som rör ideologi och värderingar eftersom det inte leder någon vart. Ideella nyttjandeintresset verkar mena att det perspektiv som Naturvårdsverket utgått från när man satt ramarna för dialogprocessen är fritt från ideologi och värderingar. Ramarna för processen är förvisso satta utifrån ett perspektiv på allemansrätten som dominerar i vårt samhälle och utgör utgångspunkten för riksdag och regering, men för den skull är de inte värderingsfria eller mindre ideologiska. Det som det ideella nyttjandeintresset egentligen ber markägarintresset om är alltså att inte bara låta bli att föra fram sin egen ideologi, utan också att hålla sig till och acceptera den ideologi som dominerar i rummet (och som markägarintresset ifrågasätter). Vi tror att ingen i rummet (utom möjligen markägarintresset ifråga) är uppmärksam på det som ideella nyttjandeintresset säger just när det sägs. Vissa ideologier ligger djupt förankrade i våra värdesystem (normer), de styr vårt sätt att betrakta och tänka, men eftersom vår omgivning delar samma normer behöver vi aldrig ifrågasätta dem. Därför är det lätt hänt att de förhållningssätt (perspektiv) som normerna ger upphov till betraktas som neutrala och objektiva, trots att de egentligen inte är det utan bara gäller för en majoritet av människor. Om någon av oss hade reflekterat över det som sägs, och utgångspunkterna för det ideella nyttjandeintressets kommentar om markägarintressets brist på objektivitet, hade det varit ett ypperligt tillfälle att lyfta en diskussion om mandatet och ramarna för dialogprocessen. Vi hade då kunnat konstatera att ramarna och mandatet bygger på värderingar och intressen och kunnat diskutera huruvida dessa värderingar kunde accepteras av deltagarna eller inte på ett mer öppet sätt än vad som nu blev fallet. Exemplet visar hur mandatet och ramarna för dialogprocessen här kom att hanteras som något neutralt och objektivt av de flesta av dialogdeltagarna inklusive oss själva.
sid 19-20
Det är bra att SLU problematiserar ideologi och politik i förhållande till allemansrätten. Men de gör det tydligen endast helt kort i denna rapport. Det hade varit mycket bättre om de hade gjort det på plats i dialogmötet.
Möte nummer 3
Efter det Open Space möte jag beskrev för cirka ett år sedan. I möte nr 3 deltog rapportskrivaren Margareta Svenning som juridisk kompetens.
För att styra upp diskussionen enligt NVV:s önskemål alltså!
Nu och då bryter representanter för markägarintresset in och talar om vikten av att få ersättning om någon utnyttjar ens marker. Ett ideellt nyttjandeintresse svarar vid ett tillfälle:
Jag har full respekt för det, men det här är ju fel forum! Frågan om ersättning får drivas på ett annat sätt, politiskt.
Det är förutsättningarna för processen som för många av deltagarna verkar ovanliga, oacceptabla och/eller svåra att tro på. Samtalet blir spretigt och osammanhängande när grunderna för dialogprocessen gång på gång ifrågasätts.
sid 24
Möte nummer 4
Här deltar NVVs jurist Nils Hallberg.
Diskussionen börjar med den översta frågan på listan: ”vem äger bären”.
sid 28
En lång redogörelse följer för markägarens hänvisningar till Jordabalken och Högsta Domstolens utslag i ett antal mål om allemansrätten, eller kanske snarare när äganderätten har företräde framför AR.
Processledare 2 sammanfattar det som sagts:
… Men mitt intryck är också att ni är oeniga om vad utfallet av rättsfallen betyder och att den oenigheten är genuin och vi kan inte prata oss fram till enighet.…
sid 29
Efter några ytterligare uttalanden föreslår processledare 1 än en gång att frågan avslutas. Markägarperspektiv 3 undrar då:
Tycker du att vi har definierat allemansrätten?
Processledare 1: Absolut inte.
Markägarperspektiv 3: Då kan vi inte informera om den heller.
Processledare 1: Jo, det kan vi, men nu skall vi försöka arbeta igenom den här listan med frågor,
sid 30
Entreprenörsintresse: Polisen som tillsynsmyndighet är kanske hopplös att tänka sig. Vi kanske behöver rangers i Sverige? Som ordningsvakter med begränsad polismansbehörighet. Lokala lösningar med lokalkännedom. Se över straffsatser, man bör kunna beslagta fordon.
Markägarintresse 2: Det bör vi skriva upp på blädderblocket.
Ideellt nyttjandeintresse 1: Detta är den första riktiga kärnfrågan som vi faktiskt är överens om. Det skall ramas in. Det är kanske det enda som vi kommer att bli överens om, det vet jag inte, men det känns ganska stort.
Processledare 2: Och det ni är överens om är att tillsynen bör öka? Tillsyn och tillämpning bör skärpas?
sid 30-31
Rätt i fällan! För gissa om NVVs övervakare med polismans befogenhet övervakar merkägaren eller skadegöraren?
Möte nummer 5
Åtgärdstrappan är NVVs illustration till när man måste, respektive inte måste kontakta markägaren för en aktivitet i naturen. Vad som inte klart framgår är att det finns en mängd bestämmelser som tar ifrån markägaren rätten att ge rätten till aktiviteter som denne anser inte är störande eller förstörande enligt hans bedömning och önskemål om skötsel av marken. Detta därför att NVV reserverat den rätten för sig. Om detta blev heller ingen ingen dialog.
| Påverkan | Åtgärd | |
| 1 | Ingen risk för störning eller skador | Ingen åtgärd |
| 2 | Risk för konflikt med, eller störning av markägarens/nyttjanderättsinnehavares nyttjande av marken | Samråd/dialog med markägaren |
| Här slutar allemansrätten! | ||
| 3 | Nämnvärd skada och olägenhet | Medgivande från markägaren inklusive ev ersättning |
| 4 | Väsentlig ändring av naturmiljön och allmänhetens tillgång till naturen. | 12:6 samråd med Länsstyrelsen och medgivande från markägaren inklusive ev ersättning |
| 5 | Otillåtna åtgärder | Kräver tillstånd/dispens från myndighet och medgivande från markägare inklusive ev ersättning |
sid 31
Ideellt nyttjandeintresse 2: … Det jag och Ideella nyttjandeintresse 1 blir stressade av är att eventuella rekommendationer ska leda till en bestämmelseglidning som tydligt reglerar i vilka fall man ska ta kontakt.
Vi är nervösa för att det annars kan börja upplevas som så starka rekommendationer att det uppfattas som ett regelverk.
sid 35
De är med andra ord oroliga för att tvingas ta ansvar gentemot markägaren.
Möte nummer 6
Sista mötet, under överinseende av Lena Callermo, chef förr NVV Genomförandeavdelning.
Markägarintresse 4: Jag förstår inte er rädsla för att eventuellt behöva betala lite. All verksamhet, idrott, kultur eller vad det vara månde betalar nästan alltid för anläggningar som de använder. Det är bara den här biten som är gratis. Allt annat betalar ni för.
Ideellt nyttjandeintresse 1: Vi gör ju inte det. Vi bygger på ideell verksamhet och på att vi nyttjar andras mark.
sid 41
Så småningom blir det dags att lista de frågor man inte enats om.
Processledaren: Listan finns för vi vill motverka att det ska se ut som att vi nått konsensus när vi inte har det.
Enkäten
Efter mötena genomförs en enkät med deltagarna. SLU väljer här att dela upp markägarna i två kategorier utifrån deras svar (och diskussioner på mötena), de medgörliga och de omedgörliga.
Så gör man endast om man vill slå in en kil i en stark grupp och på så sätt försvaga den genom splittring.
Ett par kommentarer från ”omedgörliga”markägare redovisas.
Jag hade önskat att vi även skulle ha enats om att kommersiell- och organiserad verksamhet inte faller under allemansrätten.
Min uppfattning om dialog var, att båda parter kan framföra sina synpunkter på samma villkor, och i demokratisk anda. Det visade sig att så inte var fallet. Redan i ett tidigt skede framkom att Naturvårdsverket skulle bestämma villkoren för dialogen. Detta innebar att diskussionen skulle ske inom ramen för befintlig lagstiftning. Detta blev ju absurt då någon lagstiftning om allemansrätten ej existerar. Naturvårdsverket medger att verksamhet på annans mark inte är reglerad i lag och vägledande domar saknas. Detta medför att det inte med säkerhet går att uttala sig om vad som gäller i dagsläget. Eftersom mitt (vårt) krav var en ny lagstiftning om vad som ingår i allemansrätten, återstod bara konfrontation.
sid 46
SLU funderar avslutningsvis över ”Hur lärdomar och förståelse från dialogprocessen återrapporterats”.
Indoktrineringsprocess förordas framför principvård.
Ingen av de intervjuade presenterar någon tydlig plan för hur återrapportering från dialogen ska gå till, eller snarare för hur kanalerna mellan dialogprocessen och hemorganisationen ska fungera.
sid 51
Myndighetens uppifrånperspektiv kan enkelt etableras när intresseorganisationen har bristande internkommunikation.
Processens första möten borde alltså enbart fokuserat på och komma fram till dess syfte och mandat, och samtalen om sakfrågor inte ha kommit igång innan alla var överens om dessa .
Att försvära sig till en princip innan man vet vad sakfrågan gäller är också en risk.
Vissa av deltagarna ser det som att de företräder ett intresse som har stor legitimitet och som står i motsats till samtliga övriga intressen. Detta synsätt ligger inte i linje med en dialogs intentioner, men motiverar att deltagarna från detta intresse ser sig ha rätt att yttra sig mer än andra. Andra deltagare har en bild som ligger närmare dialogens grundtanke, nämligen att det finns ett värde i att inkludera så många perspektiv som möjligt. Bilden av problemen blir rikare, mer sammansatt och mera relevant. Följaktligen blir eventuella förslag på åtgärder och rekommendationer mer effektiva.
sid 55
Hur kan det vara relevant att blanda och ge lika legitimitet till principer som är oförenliga?
Kännetecknande för en dialog som fungerar är att det parallellt med samtalen om ämnet (allemansrätten, i vårt fall) finns möjlighet för deltagarna att föra samtal om hur man samtalar, hur processen fungerar, och hur man själv finner sig tillrätta i processen. Vi kallar detta för metakommunikation.
sid 56
Definiera skillnaden mellan metakommunikation och pseudodebatt!
RSS – inlägg
Stryk ordet ”allemansrätt” i regeringsformen! Hur mycket har den ovan beskrivna processen kostat skattebetalarna och kostar löpande? De offentliganställda gör ju svenska folket till åtlöje.
Imponerad Mats över ditt engagemang.
Ett tillägg bara: Varför enbart klandra de offentliganställda, det finns ju många syndare också i den privata sfären. Pressen t ex, som på ledarsidorna sällan tar ställning för markägarnas rättigheter (berätta gärna om undantag, Mats, om du känner till några, de är kanske vanligare på landbygden än i storstan). Eller de bäruppköpare och livsmedelsföretag som vet att plockarnas läger inte alls innefattas i allemansrätten, men ändå väljer att profitera på laglösheten.
Huvudansvaret ligger dock onekligen på myndigheter och politiker som blundar för rättsövergreppen och förtjänar kritik för att vår grundlag saknar en utförligare rättighetskatalog av samma slag som i USA:s konstitution.
Jag tycker inte att jag enbart klandrar de offentliganställda. Framgår det inte väldigt tydligt att de inte har fått de lagar och förordningar att följa som landsbygden markägarna skulle behöva till skydd mot såväl myndighetsövergrepp som övergrepp (brott) från enskilda?
Som du säger så är det myndigheterna som ska handha tillsynen av att lagar följs. De måste få verktyg som är rättssäkra så att säga åt båda håll, samt även mot tredje man.
Jag är mindre kritisk mot SLU än vad jag är mot NVV, som jag recenserar imorgon. Det verkar som om SLU här har trampat på en mina, utlagd av NVV. De har inte förstått sprängkraften i den fråga de lett dialogmöten om. Det framgår också av deras utvärdering, även om jag inte redovisat just detta lika tydligt.
Jag vill också resa ett stort frågetecken för om det verkligen är NVV som ska hålla i frågor om allemansrätt och äganderätt. Det måste vara en felsyn att tro att detta handlar om naturen. Det handlar ju dels om medborgarnas förhållande sins emellan och till staten. Naturen är ur rättsprincipiell synvinkel av underordnad betydelse här.
Ja, olika verksamheter som bedrivs (under hänvisning till allemansrätten) är ju ingen miljövård precis, snarare tvärtom. Om man verkligen är rädd om naturen, samt de djur som bor där. Borde man istället förbjuda att bedriva sådana verksamheter i vart fall under sommarmånaderna. Tex samtidigt som när hundar måste vara kopplade. (mars-augusti)
Åke Sundström, varför tilläts socialisterna att ta valmanskåren som gisslan för att skriva in ordet ”allemansrätt” i den så kallade regeringsformen när det är ren och skär konfiskation av egendomsrätt, bruks och nyttjanderätt hos landsbygdsbefolkningen.
Det är till syvende och sist en politisk fråga som skattefinansierade tjänstemän inte kan ha synpunkter på.
Bra fråga, men den borde du rikta till de borgerliga politiker som ”tillät socialisterna” att skriva in allemansrätten i grundlagen. Var det något parti som protesterade? Heder åt dem i så fall, men ta gärna reda på svaret. Eller, än viktigare, något som har ett upphävande av allemansrätten på sin agenda?
Till Mats: Ett missförstånd, det var inte ditt inlägg jag kommenterade, utan Samuels första inlägg, där han gör ”de offentliganställda” till ansvariga för vad Sveriges rikdag har beslutat.
Det är ganska viktigt, tycker jag, att skjuta på rätt pianist. Men i sak är vi överens.
Jo, det är mycket sorgligt att inte ens borgerliga politiker längre inser äganderättens värde. Eller är de så cyniska att de tycker försvaret av egendomsrätten inte drar tillräckligt många röster, de kanske till och med är rädda att det kan kosta röster!
Den förklaringen ligger förstås nära till hands, men det är ändå ingen bra ursäkt, rent av cyniskt, som du skriver.
Men hur var det nu när den nya grundlagen skrevs, var något av de borgerliga partierna den gången kritiska? Detta var dock före den kommersiella bärplockarinvasionens tid, så det fanns inga akuta konflikter att ta ställning till. Konstigare då med dagens tystnad, även från vårt förmenta landbygdsparti – det som numera har Stureplan som symbolisk hemvist.
Nej, de borgerliga var knappast kritiska. Det var ju de som lät införa ordet allemansrätt i RF!
Vilken tjänsteman i den svenska administrationen försvarar enskilt ägande, enskild egendom, bruks och nyttjanderätt?
I Sverige rycker tjänstemän ut i första hand för brott mot staten dvs. det socialistiska kollektivet!
Åke Sundström, visa mig den oavsättliga skattefinansierade svenska så kallade tjänstemannen som med lagen i sin hand vågar att försvara en enskild egendomsinnehavare eller nyttjandreättsinnhavare?
Dom finns, kallas domare och avgör nog efter bästa förstånd tvistemål i enlighet med gällande lag. Problemet är ju att våra lagar inte alltid respekterar äganderätten och även på andra sätt kan strida mot människors rättsuppfattning. Så återigen: det är mot riksdagen och politiken kritiken bör riktas. Nog borde vi väl vara eniga om den saken?
Däremot finns det större anledning att ifrågasätta en del åklagares ämbetsutövning och brännmärka ”forskare” som låter sig styras av villkorade forskningspengar snarare än av objektiva analyser.
Jo, det finns skrämmande inslag av korruption i vårt land,vilket jag själv så ofta skrivit om, men det finns inget fog för att dra alla och allt över en och samma kam.
För även om nu NVV manipulerar sin ”dialog” om allemansrätten enkäter eller om Klas Eklund springer politiska ärenden i klimatfrågan, kvarstår att det yttersta ansvaret vilar på våra lagstiftare och beslutsfattare på Helgeandsholmen. Både när de struntar i markägarnas rättigheter, blundar för NVV maktlojala trixande och kastar flera 100-tals miljarder i sjön på en totalt förfelad klimatpolitik.
SLU verkar tro att dialogmöten är ett neutralt verktyg, eller en neutral arena. Det är det naturligtvis inte. Det lämpar sig lika väl som något annat för härskartekniker. De som tidigt lär sig rätt tekniker för dialogmöten kommer en tid att ha ett försprång. Sedan när alla kan konsterna och knepen så blir det samma käbbel och revirpinkande som på andra arenor.
Bra att vi får fram i dagsljus för granskning dessa av avarter till manipulerande och vinkade av myndigheter som påminner allt för mycket om kommunism och DDR.
Varför ska småföretagare med skogsbruk gratis tillhandahålla råvaror till tex utländska bärindustrier och bärplockare företag. Finns inga andra företag som utan ersättning skall avstå sina tillgångar.
Detta påminner allt för mycket om kommunism och DDR med tvångsåtsikter och beslagtagande av annans egendom..