Demokratins dissidenter

Det är betydligt svårare att vara dissident i det demokratiska Sverige än det var i det stalinistiska Sovjet. Jo, jag vet att Sovjets dissidenter misshandlades och försvann. Men de dömdes i domstolar och blev registrerade. Avvikandet blev trots allt synligt, åtminstone i efterhand. I Sverige döms dissidenter inte i några instanser som lämnar synliga spår efter sig. Utfrysning, tystnad, nonchalans är vad man möts av.

Den politiska korrektheten har i Sverige nått sådana dimensioner att en avvikande mening är näst intill omöjlig. Konsensus är den officiella linjen och den får inte ifrågasättas. Det ska bli intressant att se om den partisplittrande EMU-omröstningen får någon bestående inverkan på debattklimatet i landet.
Jag kan ta några exempel på åsiktsförtrycket i Sverige. Det första är vägtrafiken. Hela vårt samhälles välstånd bygger på att utbyte av varor och tjänster är fysiskt möjligt till en för båda parter acceptabel kostnad. I normalfallet fraktas därför varor eller personer på vägarna till och från de platser där en vara eller tjänst ersätts med pengar. Det kan vara lastbil, för varorna, eller kollektivtrafik alternativt privatbil för tjänsterna. Parallellt har samhället byggt upp en spårbunden trafiklösning som fungerar hjälpligt på vissa orter och för vissa varor och tjänster.
Nu har den situationen infunnit sig att den statligt ägda järnvägen har blivit PK medan all personlig frihet att färdas på vägarna har blivit PIk, politiskt inkorrekt. Att vägtrafiken är den marknadsekonomiska lösning som såväl privatpersoner som offentlig sektor, företag och organisationer väljer i första hand offras fullständigt på PK:s heliga altare. Att dessa marknadsaktörer väljer vägtrafiken beror inte i första hand på de att vill reta farbror staten. Det beror på istället på att vägtrafiken ger dem möjlighet att göra det de vill, att uppfylla sina önskemål, på ett kostnadseffektivt sätt.
Nu har det gått så långt att driftchefen för vägarna, Vägverkets generaldirektör, säger att bra vägar inte är någon lösning på trafikproblem. Såväl lastbilar som privatbilister ska jagas med alla medel. Täta automatiska hastighetskontroller, sänkta hastighetsgränser, farthinder, satellitövervakning, miljözoner, indragna bilbesiktningsplatser med mera. Allt ska göras för att tvinga folket att överge vägarna. Som motiv anför bildödarna säkerheten på vägarna och miljöargument.
I det demokratiska Sverige kunde man vänta sig att det skulle uppstå en livlig debatt om det sjuka i att förtrycka sitt folk så. Att enskilda debattörer, NGO:s, massmedia och oppositionspartier med all kraft skulle försvara medborgarnas friheter och rättigheter. Men icke.
I det politiskt korrekta Sverige tystas all kritik ner och nonchaleras bort. Här ska gälla konsensus. Hur giltiga de anförda PK-argumenten är granskas inte alls. Varken om de är sanna som fakta eller om de är relevanta som åtgärder för det man säger sig vilja åstadkomma. Jag har under året försökt få till stånd en debatt om denna olycksaliga utveckling, men möts av en isande kall tystnad. Istället rapar media fram den ena partsinlagan efter den andra, som mer eller mindre sann eller vinklad återger den PK konsensus som gäller. När dessa avvikande personer någon gång omnämns aktar man sig för att kalla dem dissidenter. Beteckningen rättshaverister får träda in istället och symbolisera att vi i Sverige minsann är toleranta mot avvikande åsikter så länge de som har dem inte försöker få rättvisa.
Undan för undan stryper man trafiken, men man diskuterar aldrig vad det kan finnas för samband med svårigheterna att få fart på tillväxten. Man diskuterar aldrig vad tryggheten kostar i minskad frihet. Man diskuterar aldrig om nollvisionen är rimlig i förhållande till andra döds- och skadefaktorer i samhället, eller om den skymmer andra och kanske mer konstruktiva mål. Inte ens om den kunde implementeras på något annat och måhända bättre sätt.

Ett annat område är feminismen och samhällsutvecklingen. För tusen år sedan var jorden tillplattad av kyrkan. Idag är den tillplattad av feminismen. Alla åsikter som inte framförs av en kvinna och därtill en med PK inställning plattas till och tigs ihjäl. Logik är ute. Det finns kvinnor som bestämt sig för att alla kvinnor tillhör ett och samma kollektiv. Eftersom dessa kvinnor konstruerat detta sociala kollektiv är det deras uppgift att vara kollektivets ledare. Kvinnokollektivet har blivit deras egendom, eller möjligen gisslan. Män som vill vara med i offentligheten måste också vara feminister. Så drar dessa självutnämnda feministledare ut i den svenska samhällsdebatten med hela den svenska kollektivskocken efter sig, likt råttfångaren i Hameln.
Alla som ställer frågor om det rätta i feministernas resonemang betecknas som biologister och kastas ut i kylan. Om nu inget är biologiskt betingat och allt är en social konstruktion, är det då feminismen som konstruerat hela gaykulturen som vuxit i snabb takt och under samma tid som feminismen? Varför envisas då de homosexuella med att säga att man föds med sin läggning?
Det finns flera frågor som kunde diskuteras ur betydligt fler aspekter än som idag sker. Bort med monopolet, säger jag. Inte bara alkoholmonopolet, utan framför allt åsiktsmonopolet som har sin grund i det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet och dess starka band med LO och andra organisationer. Är det inte märkligt att i vilken organisation som helst, vilken intresseförening man än kan tänka sig, när de får en socialdemokrat i ledningen så blir plötsligt föreningens intresse underordnat SAP:s intresse? Så dör intresset och föreningen. På detta vis håller Sverige på att dö en hemsk sotdöd. I djunglerna finns en växt som heter stryparfikus, den har precis samma modus operandi som sossarna.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, äldre text och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.