De förändringsobekväma har funnits länge. De har försökt tvinga världen till status quo i årtusenden, trots att grekerna med ”panta rei” konstaterade att allt förändras och varje sekulär eller vetenskaplig undersökning sedan dess har visat att grekerna förstått rätt. Inte minst borde Charles Darwin och hans uttömmande redovisning om evolutionen fått de förändringsobekväma att inse fakta.
Men nej. Från början använde de religiösa argument. De kallade den ständiga förändringen för kaos. I konsekvens där med hoppades de på att gud i himlen skulle ha ordning, kosmos, som betyder både ordning och universum. De religiösa utlovade evig ordning i himlen och de försökte ända fram till nyligen konstruera världsbilder där den ständiga förändringen på jorden motsvarades av en evig oföränderlighet i himlen, i universums sfärer bortom jorden.
Idag har de förändringsobenägna anammat en ny religion, miljö, klimat och biologisk mångfald. De drömmer om en paradisisk tid då ingenting förändras. De åsidosätter förnuft, observationer och experiment som visar på en ständig, oberoende av människan, pågående förändring. De försöker med falska förespeglingar, hot och vädjanden att förmå världen att uppföra sig som deras dröm. Men de misslyckas hela tiden. Helt enkelt för att de har fel.
Det smått ironiska med religionens oföränderliga evighet, är att de utlovar att alla som skött sig enligt guds bud ska få komma till himlen, där de får återse sina kära och leva i den eviga oföränderligheten. Men eftersom vår värld ständigt förändras så kommer vi antingen att komma dit som vi är när vi dör och därför inte känna igen varandra i himlen. Eller så blir var och en ensam i sin evighet betingad av dödsögonblicket. Eller så manipulerar gud, det vill säga förändrar oss och himlen, så att vi kan umgås. Men då är ju himmelriket inte evigt oföränderligt och de religiösa ljuger för oss.
Lika illa är det med talet om den gröna evigheten. Inget består för evigt i naturen. Bevarandet är lögn, en imaginär potemkinkuliss.