In i gaggighetens dimma

I hela mitt liv har 40-talisterna genom sitt numerära övertag till och från ställt till med bekymmer. Deras agenda har med majoritetsbeslut gjorts till hela samhällets angelägenhet.

Nu har 40-talisterna börjat bli pensionärer. De har också, i varierande grad, börjat bli gaggiga. Men de tänker inte sluta påverka samhället för det. Nej, nu är det mer gaggighet som gäller. För ovanlighetens skull ser det ut som om jag och mina generationskamrater kommer att klara oss relativt bra.
Däremot ser det mycket värre ut för 60-talister och yngre. Deras vakenhet för nya trender, deras nytänkande, deras skaparkraft, deras upptäckarglädje, allt kommer att ifrågasättas av gaggande 40-talister som på gamlingars vis kräver att inget förändras från det som de upplever som det enda rätta.
De gamla revolutionärerna, hippierna, de sexuellt frigjorda, de drogprovande, den första ungdomsgenerationens åldrande massor blir plötsligt gaggiga moralister som hävdar att de minsann vet bättre. De hävdar att den hut de fick lära sig som unga var den bästa som kan fås med ett rottingrapp.
Det finns historiker som hävdar att det var allmänhetens tilltagande desperation över en förstockad samhällslednings oförmåga, att leda sina respektive länder in i de nya tider som med naturnödvändighet växlar då och då, som fick mängder av människor att i mellankrigsåren välja totalitära styresskick ledda av starka ledare. Låt oss hoppas att 40-talisternas tilltagande gaggighet inte åter igen fostrar en desperat längtan efter starka ledare och totalitära lösningar.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.