Millennials och boomers

Jag är en boomer. Uttrycket är amerikanskt och kommer naturligtvis från den babyboom de upplevde EFTER WWII. Det vill säga från 1946 och till slutet av 50-talet. Hos oss brukar man tala om 40-talister. Boomen var tydlig från 1944 med en topp 46-48, sedan avtog det och hos oss var det inte alls samma boom på 50-talet. Men idag har uttrycket kommit hit och de som är födda på 70-talet eller senare verkar tro att alla som är äldre än de själva är boomers, lite tillspetsat.


Millennials är naturligtvis också ett amerikanskt uttryck. Med det avses alla som inte var myndiga vid millenieskiftet, alltså 1982, men alla 80-talister brukar räknas dit. Ibland räknas även de som är födda efter millennieskiftet och fram till 2010 eller möjligen fram till i år som millennials. Det är med andra ord en mycket stor och skiftande grupp.


Det finns tråkiga sidor av samtida samhällsdebatt. En av dessa är att många millennials är direkt avundsjuka på boomers för att dessa hade en sönderslagen värld att bygga upp och jobb fanns överallt. Den bilden är dock inte helt sann. Jobb fanns inte överallt och jobben började sina redan på 70-talet när sena boomers skulle ut i arbete.


En nyhet som stod öppen för boomers var dock möjligheten att studera och få ett tjänstemannajobb. Möjligheten att studera vara bättre än någonsin och byråkratin, som ville ha människor med pappersmeriter och förmåga att läsa in stora mängder text, byggdes ut i rasande fart.


Nu har byråkratin egentligen redan överskridit sin maxvolym, fast inte alla har insett det ännu. Nu tillhör datorisering, automatisering och AI den utveckling som tar bort “enkla” jobb. Många människor med universitetsutbildning kommer inte att behövas i byråkratin i framtiden, inte i finansvärlden, inte i juridiken, inte på ingenjörskontoren. Det kommer att krävas andra kompetenser för att få jobb, kompetenser som universitetsvärlden inte utbildar för ännu.


Där finns alltså fog för oro hos millennials. Men deras nya arbetsmarknadssituation är inte boomers fel. Boomers har inte kunnat påverka utvecklingen mer än marginellt. Reglerna för deras vuxenliv sattes av dem födda före WWII och dessa regler har varit långlivade.

Nu är inte millennials de första som är oförskämda mot äldre generationer. Vem kan glömma 60-talisten Pär Nuders tal om fläskberget som vägrade flytta på sig, levererat mitt framför ögonen på Göran Persson? I Sverige är “boomers” födda på 60-talet fler än de födda på 50-talet, så amerikanska förhållanden är inte helt överförbara, här heller.


Det som gör situationen än mer besvärande för millennials är att de i mycket stor omfattning är felutbildade av just universiteten. Det är för mycket humaniora och i synnerhet humaniora med inriktning på identitetspolitik, intersektionalitet, diskriminering av minoriteter etc. Det vill säga det som tar sig uttryck i genusteori, feminism, HBTQX eller vad det kan heta just nu. Utbildning i sådant skapar väldigt låg anställningsbarhet, ger få jobb.


Millennials är också en generation som under barndom och ungdom curlats som aldrig förr. De är inte bara bortskämda, de har också i hög grad förbjudits att göra egna upptäckter och misstag. De har med andra ord av vuxen “omsorg och godhet” förbjudits förbereda sig för livet. Till detta har de vuxit upp med digital mediateknik i händer och för ögonen. Media som långt ifrån alltid fylldes med något vettigt. Där putslustigheter och rena oförskämdheter har fått passera som visdom. Där okunskap har fått gälla för sanning om den varit ”cool”.


Det har gett bortskämda curlade barn som aldrig vill växa upp, tror att oförskämdheter är humor som ska spridas i det civila livet. De är respektlösa mot sin omgivning, fakta är vad de själva tror, till exempel att Jorden kommer gå under i en människoskapad klimatapokalyps.


Som tur är gäller inte detta alla millennials. Det gäller främst de som är ute på stan och vandaliserar gator och butiker vid minsta upplevda motgång. Hur vi ska få de som är bra, kunniga och väluppfostrade att visa vägen in i en ljusnande framtid, det är mer än jag begriper. Men det är ändå där jag sätter mitt hopp!

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 svar på Millennials och boomers

  1. Dandersan skriver:

    Som 50 talist har jag känslan av att levt i skuggan av 40 talister hela livet. Men vi får vara tacksamma för dessa samhällsbärare. Nu när samhället bärs av yngre ser vi fler problem än förr.
    Vi hade aldrig problem med genusvetenskap, i alla fall efter ynglingatiden under jaktsäsong.
    Skall man ha en överutbildning så bör den ske inom områden som kan svälla fritt med hjälp av vunnen kunskap-ingenjörer!

    • Mats Jangdal skriver:

      Så är det. Det gjordes flera lagändringar som gjort tydlig skillnad i villkoren för 40-, respektive 50-talister. 50. och 51-or undantagna, i vissa fall även 52-or.
      En av de stora är grundskolereformen. Från att ha kunnat gå ut och jobba efter 7 år i skolan blev man tvungen gå 9 år.
      Betoning las och också på att fotsätta till teoretisk linje i gymnasiet med avsikt att gå vidare till universitet. Detta sammanföll med att man från 1965 kan se en nedgång i svensk ekonomi. Den syns i efterhand, men de flesta i samtiden såg den från 1967 eller -68. Bad timing snarare än uppsåt.
      Till detta kom så LAS 1972 när 50-talister åter började söka sig ut på arbetsmarknaden. Då var alla 40-talister som börjat jobba skyddade mot konkurrens från 50-talisterna.
      Ekonomin och arbetsmarknaden var bättre i södra Sverige än i Norrland. Dessa förhållanden sammantaget gjorde att Norrland i rask takt avfolkades på ungdomar.
      Lägg därtill att Umeå 1970 hade Norrlands enda universitet och det var ganska litet. Luleå och möjligen någon ort till hade en gryende högskola, som rymdes i en normalstor 3-rummare. Varken jobb eller högre utbildning höll ungdomar kvar i norr.

  2. Thomas skriver:

    Jag har hittat i min mors kvarlåtenskap en serie med små barndomsberättelser av min mor från hennes 20-tal. Där hon, som tioåring, fick börja arbeta hemma i torpet varannan dag, då skolan just var varannan dag. Min farfar var utaukionerad som en sexårings socialfall på 1800-talet och började alltså arbeta då. Själv hade jag klasskamrater som var glada att slippa skolan efter sjuan då de kunde börja jobba. Och jag hade mitt första sommarjobb som fjortonåring på en minkfarm… Under 1970-talet växte regelverket angående vad unga kunde få utföra i arbetslivet. Som yrkesinspektör insåg jag hur arbetslivet krympte för alla som var under 18 år.. Idag används “skolplikten” för att låsa in unga (främst män) i skolvärlden därför att man “låst ute dem” från arbetslivet. Att använda skolan som ett ungdomsfängelse slutar inte väl, vilket vi nu upplever i realtid. Processen är bara en beskrivning av ett samhälles brist på anpassningsförmåga till en förändrad situation och kan bara ändras med en krasch..

    • Stefan Eriksson skriver:

      Jag minns när jag som 14-åring (på 70-talet faktiskt) fick “ledigt” vid enstaka tillfälle mellan varven. Senare har jag förstått vad det handlade om:
      Det var de dagar som yrkesinspektionen aviserat ett besök på detta företag (sågverk).

      Men, jag fick lära mig en hel del, och var trött på kvällen, och orkade inte ställa till med något annat jävelstyg. Jag har alla fingrar i behåll kan tilläggas.

      Så jag kan inte påstå att jag lider några men av denna tidiga debut i arbetslivet, snarare tvärtom.

      • Thomas skriver:

        I de flesta arbeten så inser man att det alltid finns en korrupt bit av verksamheten… Att yrkesinspektionens verksamhet mest gällde att kolla skötsamma företag insåg man snart… och just det gick inte att göra något åt. Så det var att byta jobb, vilket i sig var meningslöst för de flesta arbeten som finns har en korrupt sida… Det enklaste är att acceptera korruptionen.

    • Mats Jangdal skriver:

      Skolan som ungdomsfängelse eller som arbetskraftsdepå är en socialdemokratisk tankefigur som aldrig lyckats bevisa sitt värde. För facken är det av värde att bli av med konkurrerande arbetskraft som kan verka sänkande på lönekraven med mera.
      Men för de människor som hamnar i att slussas runt i skola, arbetsmarknadsåtgärd (ofta annan skola) och tillfälliga jobb är det förödande. Förutom att det påverkar pensionen, så är det i närtid stigmatiserande.
      När dessutom arbetsgivarna spelar med i samma spel tubbade av facket och uppmuntrade av sin egen fackliga organisation att ständigt utmåla dem man inte släpper in i värme som lata och bidragsfuskare, så skapar politiken en konstant underklass om cirka 20% av befolkningen.
      Denna femtedel blir sedan föremål för de högavlönade skattefinansierade “hjälpare” som ska administrera diverse omvårdnad för de utstötta. Det som Patrik Engellau kallar för det välfärdsindustriella komplexet.

  3. Samuel af Ugglas skriver:

    Tror inte dagens ungdomar vet om den svenska GRUNDLAGEN skyddar deras rätt till LIVET eller inte.
    Tror inte att socialisterna kommer försvara “naturrätten”, livets “okränkbarhet”.
    Kanske är det en av anledningarna till att Löfven/Kristersson hoppat i säng med muslimerna?
    Lämpligt att fundera över just idag den 3 Nov 2020.
    (Mao Zedong (kommunist) 50 miljoner mördade. Josef Stalin (kommunist) 23 miljoner mördade, (i Stalins Gulagläger satt 18 miljoner inspärrade). Adolf Hitler (nationalsocialist) 12 miljoner mördade. Som andel av befolkningen var kommunisten Pol Pot värst, han lät mörda 1,7 miljoner människor det vill säga 25 procent av befolkningen i Kambodja).

  4. Göran skriver:

    En sak jag stöter på är att man idag inte ska ha en kapacitet för att bli anställd utan företaget ska ha en kapacitet som gör att någon vill arbeta på företaget, och då menar jag t.ex. inte teknisk innovation eller något liknande utan socialt. Det ska vara ett mys-pys-företag.

    Men, för att företaget ska bli ett mys-pys-företag krävs att personalen presterar, ja, kanske mer än vad man normal kräver av personalen.

    Tittar man då på utbildning så kan vi se en viss skillnad mellan naturvetenskaplig utbildning och humaniorautbildning. När jag pluggade på högskola gavs betyg 1-5 på naturvetenskaplig utbildning och godkänd och icke godkänt på humaniorautbildning, och då var nivån för godkänd ganska låg, typ 50 % rätt på en tentamen.

    Dessutom var humanioran så pass “enkel” att man kunde läsa 2-3 kurser humaniora mot 1 kurs naturvetenskaplig, med några undantag.

  5. Åke Sundström skriver:

    Kanske ännu ett exempel på felvalt fokus, Mats? Att diskutera den unga generationens livsstil i stället för att ställa de politiskt ansvariga till svars: våra 349 riksdagsmän. Men också gissla “möjliggörarna”, den intelligentia som säljer sin yrkesheder för silverdukater eller sinekurer. De nyckelfigurer som begripit var skon klämmer, men tigit för egen vinning.

    T ex de nationalekonomer som – solklart mot bättre vetande – bejakat inte bara vår huvudlösa klimat- och energipolitik utan också SCB:s förfalskade nationalräkenskaper (som grovt överskattar den reella välståndsnivån) eller riksbankens nollräntor och växande skuldberg, som tvingar dagens ungdomar att i vuxen ålder betala för dagens överkonsumtion.

    Se där, den FRAMTIDSIMPERIALISM som är nutidens i värsta förbrytelse – med undantag för döden på Estonia 1994, Carl Bildts och Mats Odells version av Pol Pots massmördande. Obs, ingen risk för förtalsåtal, eftersom det inte är första gången jag (och andra) bestämt hävdat att Estonias förlisning berodde på beslut fattade av dessa två (formellt av den dåvarande regeringen).

    • Mats Jangdal skriver:

      Nej, jag har en bred uppmärksamhet på samhällsfenomen. Skillnaderna i såväl villkor som åsikter mellan generationerna tycker jag passar väl in i det jag vill förstå. Precis som skillnaderna mellan män och kvinnor, som du anmärkte på i en annan tråd.
      Även andra än jag ser nyttan av att förstå olikheter och olika prioriteringar.
      https://samnytt.se/stora-konsskillnader-i-synen-pa-sakerhetshot-invandring-for-man-konsnormer-for-kvinnor/

      • Åke Sundström skriver:

        Men du duckar i kärnfrågan om var ansvaret för “samhällsfenomenen” ligger. Inte alls hos individerna, som du antyder, utan hos makthavarna, den blocköverskridande nomenklatura som via en massiv indoktrinering, från vaggan till graven, förgiftat människors sinnen. Som förvandlat Sverige till en de-facto-diktatur. Orwell-style.

        Där till och med ett så förfärligt brott som Estonia-dödandet kan begravas i tysthet, med riksdagens, pressens och forskarsamhällets stöd. Även ditt tydligen, av vår nyliga dispyt i ämnet att döma.

        • Mats Jangdal skriver:

          Jag är inte ute efter att utdöma ansvar här, utan helt enkelt förståelse av samtiden.

Kommentera