Frihet att inte säga emot

Eliten i Sverige, de som har tillgång till media, talar om klimathot, klimatförsämring och klimatförändring. Alltid med betydelsen att det är något negativt. Men när jag talar med vanligt folk i vårt land, så går de nästan utan undantag och hoppas på en klimatförbättring. Ett varmare klimat helt enkelt. Om det innebär mindre snö och mer regn så är det bara bra.

På eliten låter det som om vi har nått konsensus om att vi har en moralisk plikt och måste göra stora uppoffringar för att rädda något slags status quo i naturen. Bland vanligt folk hör jag inte denna konsensus. När denna diskrepans blir för stor kommer något att hända i svensk politik, vad?
De som har en avvikande mening släpps inte fram på allvar. Vanligt folk avfärdas som oupplysta. Forskare avfärdas som mad scientists eller köpta av oljelobbyn. Varför? För att dessa ifrågasättande röster hotar makten, stör affärerna, utmanar åsiktsmonopolet?
Hur vi ska förhålla oss till en klimatförändring är inte en vetenskaplig fråga. Att beskriva förändringen är vetenskapens uppgift. Att översätta forskningsresultaten till handlingsplaner är filosofiska, politiska och ekonomiska spörsmål som naturvetenskapen inte har svar på och definitivt inte monopol.

This entry was posted in Klimat & miljö, äldre text and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.