Storstadens förespråkare anger ofta föreställningen om den starka sociala kontrollen på landsbygden som den viktigaste orsaken till att bo i staden. Jag är av en helt annan åsikt. Enligt min uppfattning är man aldrig anonym på landet, men den sociala kontrollen är liten. Just därför att man är känd, identifierad. Men kontrollen är liten.
I staden däremot är alla anonyma. Det enda sättet att i staden bli en person, bli identifierad, är att tillhöra en grupp av människor med en hög grad av homogenitet. Detta skapar en stark social kontroll, ett strängt grupptryck att inte avvika. Annars blir man utesluten, reducerad och anonym.
I praktiken blir det så att de starka människorna som står ut med att vara sig själva, utan att ingå i en grupp av kloner, står ut med att bo på landet. De blir ju trots allt erkända som individer, identifierade, bekräftade ändå. Det räcker för dessa människor. De svaga däremot, de behöver skydd i antalet. Därför vill de bo i stan där de kan finna en grupp som liknar dem på pricken, eller som de kan efterlikna.
Stadsborna är alltså stimfisk, sill, strömming och torsk. Lantisarna är självständiga, gäddor, havssköldpaddor och tigrar.