En minimalistisk demokrati är en bra demokrati

För att demokrati ska kunna vara ett honnörsord måste det även innefatta rättvisa, jämlikhet och inte minst frihet. Vi brukar ju beskriva demokrati som ett tillstånd där varje medborgare har en röst vardera med lika värde. Tillåts demokratin då närma sig majoritetsdiktatur, så får medborgarnas röst inte lika värde. Därmed garanteras de inte heller varken rättvisa eller frihet.
Det går inte heller att mildra majoritetsförtrycket genom att bereda väg för minoritetsgrupper och organiserade särintressen. Det gör det bara ännu svårare för individen i det ”demokratiska” samhället att hävda sin rätt, att utöva sin frihet.
Vi måste alltså få en stark debatt om demokratins gränser. När ska frågor/beslut hållas borta från omröstning om folkviljan eller dess representerande ombud? Jag kan inte se annat än att demokratin, som folktycke över andras liv, måste begränsas till ett minimum. Det finns ett ord för det. Det är inskrivet i EU:s grundlag. Det heter subsidiaritetsprincipen och innebär att varje beslut ska tas på den lägsta möjliga/praktiska nivå där beslutet kan fattas. I mina ögon är det i normalfallet hos respektive individ. Men politikerna i såväl EU som Sverige har i praktiken upphävt subsidiaritetsprincipen, med den offentliga motiveringen att ”då gör ju inte folk som vi vill”. Men det är just det som är min poäng om frihet, rättvisa och demokrati, att folk måste få göra som de själva vill i så stor utsträckning som bara är möjligt.
Lägger man till detta effekterna Cyril Northcote Parkinsons iakttagelser om byråkrati, så inser man att inte bara de demokratiska församlingarnas beslutsmakt (kompetens, som det heter med en eufemism på EU-nyspråk) måste hållas så kort som möjligt. Även byråkratin måste hållas till ett absolut minimum och därtill ständigt ansas.

 

This entry was posted in Frihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.