Hade det inte varit för det djupt tragiska resulatet av hans gärningar, så hade han gjort en komisk figur. Om man velat skapa en komisk karaktär av en terrorist skulle Breivik varit den perfekta förebilden.
Fullständigt verklighetsfrämmande, sprungen ur en priviligierad klass, beläst, idealist, med viljan och modet att göra något gott för sitt land och sina medmänniskor. I en komedi hade han naturligtvis misslyckats med alla sina ansträngningar.
Av hans berättelse, hans manifest, hans beskrivning av verkligheten, hans tilltal till omvärlden och domstolen, hans begäran om klädsel och behandling, blir allt som fars. Men ingen orkar skratta åt det dråpliga eländet för han lyckades mer än rimligt med sina attentat.
Norskt säkerhetstänkande och beredskap lyckas han också få att framstå som en komedi, Keystone Cops. Men det är en tragedi.
Gränsen mellan komedi och tragedi sägs ibland vara hårfin. Kanske kan den sägas ristad i blod.