Detta är ett politiskt aktstycke så inpyrt med ägandefientliga premisser att det inte går att analysera detaljerna på ett vettigt sätt. Det skulle bli så omfattande att det till slut blir löjligt. Medförfattaren Sandell har till synes gjort ett ärligt försök att redovisa vetenskap och personliga åsikter åtskilt. Om än han inte alltid lyckats fullt ut.
Svenning verkar ha utgått från sina egna föreställningar och med skohorn, slägga och spett försökt tvinga verkligheten till anpassning. Hennes beskrivning av sin vetenskapliga metod lämnar en hel del övrigt att önska, särskilt i jämförelse med vad hon presterar.
Hon gör en omfattande utläggning om hemfridens begränsning till vad som verkar vara en egenkonstruerad tolkning av vad som utgör tomt. Svenning påstår att för ett fritidshus eller en villa på landet så är inte hela tomten markägarens att förfoga över. Hon menar att hemfridszonen kan vara bedtydlig mindre än vad som bestäms av tomtens gränser. Hon gör dock likhetstecken mellan tomt, tomtplats och hemfridszon, men menar att de inte sammanfaller med fastighetens gränser. För att klara den ekvationen använder hon sig av begreppet allemansrättslig tillgänglighet.
När Lantmäteriet (i samverkan med skattemyndigheten och inskrivningsmyndigheten) klassificerar en fastighet utanför stadsplanelagt område så har de i princip att välja på jordbruksfastighet eller småhusfastighet. Vanligen benämnes allt som är inom fastighetens gränser på en småhusfastighet som tomt. På en jordbruksfastighet gör man en avvägning med hänsyn till byggnadernas placering och markens användning.
Om Svenning gör en egen tolkning av detta och den tolkningen tillämpas i exempelvis Skåne där hon är verksam, då är det lämpligt att JK tar en titt på det och antingen korrigerar LST eller begär ett förtydligande av lagstiftaren där det framgår att för fastighet som inte är jordbruksfastighet så är hela fastigheten undantagen från allemansrättslig tillgänglighet. Allt annat skulle strida mot allmän rätts- och moraluppfattning i samhället.
För att yterligare inskärpa sin avoghet mot privat ägande så tar Svenning upp skyltförbudet. Hon visar en bild på en hemmagjord skylt med texten ”privat tomt” och påstår att den är olaglig. Men det som enligt lagen är förbjudet, är att med skyltning påstå något som man inte har rätt att påstå, exempelvis att det råder badförbud eller tillträdesförbud. Den visade skylten har heller ingen utformning som påminner om en förbudsskylt. En upplysningsskylt om att marken är privat, vem som äger den eller vem som bor där kan inte vara olaglig. Här är Svenning klart ute i ogjort väder. Sådan praxis från LST i Skåne skulle också behöva prövas rättsligt.
Hennes fanatiska nit i dessa frågor visar tydligt varför dylika ärenden måste få avgöras i domstol med öppen prövning och möjlighet att överklaga och inte kan tillåtas skötas av en tjänsteman på myndigheten.
När man ser att Svenning tillhört utredningen endast de tre sista månaderna av det år Sandell haft på sig, samtidigt som hon varit bollplank och expertstöd till Sandell, börjar man undra om inte hon likt en politisk kommissarie tvingade sig själv in i utredningen på slutet. För att ge utredningen den politiska stadga hon upplevde att den saknade. Resultatet har dock blivit att hon gjort rapporten oanvändbar.
Svenning, som är jurist med Miljöbalken som huvudinriktning, ägnar stort utrymme åt att beskriva hur MB försvarar ett allmänt intresse mot i princip allmänheten. I den processen lämnas markägaren utanför. ”Markägarens rätt och möjlighet att föra talan vid olägenheter som uppstår vid allemansrättsligt nyttjande är inte ett allmänt intresse,” Tydligare kan det knappast sägas att Svenning inte är villig att se äganderätten som den omistliga del av medborgarrätt och individuell frihet, skyddat i samma grundlag som AR och dessutom stadfäst i internationell konvention, som det faktiskt är. Hon ger ett förhandsbesked som kanske kan komma att användas i domstol som ska döma i fall med denna konfliktyta. Hennes besked är illavarslande för äganderätten.
Intressant att notera är att samtidigt som Svenning i sin rapport slår fast att den som inte är sakägare inte har rätt att få en sak prövad enligt MB, så beslutade Förvaltningsrätten att SNF hade dels rätt att föra talan i Änok-fallet och dessutom fick de rätt i sin klagan mot Skogsstyrelsens beslut. Inskränkningen av äganderätten springer alltså iväg fortare än vad till och med Svenning drömmer om. Här gäller det för alla rättsmedvetena svenskar att mobilisera, Nord-Korea kan vara närmare än vi anar.