Remissvar om allemansrätten

Här kommer mitt fyra A4-sidor långa remissvar på utredningen. Alla kan lämna svar. Håll ut.

Remissvar på utredning 6470 om Allemansrätten, av Sandell & Svenning

Rent generellt vill jag hävda att det är statens skyldighet att värna sina medborgares rättigheter mot alla slags kollektiv. I klartext betyder det att indiverna ska ges skydd mot övergrepp och intrång i sina rättigheter. Det betyder också ett skydd mot staten själv. När staten inte klarar av att upprätthålla den självreglering som krävs för att respektera medborgarens rättigheter ska medborgaren skyddas mot staten av rättsväsendet, domstolarna. Jag menar att för att säkerställa medborgarens jämbördighet med staten ska staten alltid stå för medborgarens kostnader i rättsprocessen när det är staten som initierat de frågor som föranleder processen.

Det finns stora frågetecken kring det korrekta i påståendena om allemansrättens sedvanerättsliga bakgrund. Många exempel på lagstiftning från 1900-talet innan 1940 pekar på att allemansrätten är en sentida konstruktion. Jag yrkar därför på att det upprättas en sanningskommission bestående av historiker, jurister, rättsfilosofer och språkhistoriker som kan ge ett slutligt svar på den sedvanerättsliga frågan. En sådan sanningskommission bör, om den finner bevis för en tidigare ”allemansrätt”, även belägga inom vilka geografiska områden sådan rätt funnits, rättens omfattning avseende rätt till vad, samt vilka som omfattades av sådan rätt.  Argumentation och rättstillämpning bör därefter anpassas till kommissionens fynd.

I regleringsbrevet till NVV för 2011 anges att NVV ska fastställa mätbara mål för friluftspolitiken. Denna rapport har inte på något sätt lyckats i den delen. På andra ställen anges att NVV ska anvisa hur allemansrätten ska fungera med hänsyn till andra intressen, särskilt nämns markägarintresset. Utredningen har helt ogiltigförklarat markägarintresset. Man kan på grund av bristerna på dessa båda punkter, mätbara mål och markägarintresset, ifrågasätta om det finns rättslig grund för att alls använda rapporten som underlag för ett remissförfarande och fortsatt arbete med allemansrätten.

I förordet till utredningen klargör NVV att man inte tar något ansvar för Sandell & Svennings ”resultat, slutsatser och rekommendationer”. Vad finns det då för anledning att publicera den? Vad finns det för anledning att begära in remissvar på just det NVV ändå inte tänkt ta något ansvar för?

NVV:s förslag står återgivet i normal stil. Mina kommentarer står i fet stil.

Sandells rekommendationer

1) Att Naturvårdsverket och det nyinrättade myndighetsnätverket för allemansrätten noggrannt följer allemansrättens utveckling för att i tid kunna uppmärksamma förskjutningar i dess roll och innehåll så att man vid behov på ett systematiskt, eftertänksamt och demokratiskt sätt kan hantera behov av förtydliganden eller andra åtgärder.

I konsekvens med första stycket i mitt svar ovan, menar jag att det torde vara ett grundlagsbrott och konventionsbrott att införa ett myndighetsnätverk för att tvinga fram inskränkningar i individernas äganderätt

2) Att man inte ser allemansrätten som ett frirum mellan annan lagstiftning där det som inte är förbjudet blir en del av allemansrätten utan att man fokuserar den s.k. grundläggnade allemansrätten. Sådant som t.ex. det fria handredsskapsfisket och färdsel med olika motorfordon blir naturligtvis inte förbjudet i och med detta men bör inte självklart ses som en del av just allemansrätten.

Det är rätt tänkt att allemansrätten inte får bli en gummiparagraf. Ett sätt att säkerställa att allemansrätten inte blir det är att återupprätta och skriva en tydlig lag om äganderätten. En riktig äganderätt ger ett skydd mot både enskildas, gruppers och myndigheters anspråk.

3) Att myndigheter och politik allvarligt reflekterar över behovet av att i lag bättre beskriva den grundläggande allemansrättens innehåll – dess kärna – om tillfällig hänsynsfull vistelse och fri hänsynsfull färdsel på annans mark och vatten. Detta som ett sätt att slå vakt om allemansrättens grundläggande värden vilka annars snabbt kan erodera när samhället förändras i termer av t.ex. friluftsaktiviteter, teknikutveckling och allmänhetens erfarenheter och kunskaper.

En tydlig beskrivning av allemansrätten måste med nödvändighet också innebära avgränsningar och begränsningar. Annars innebär det inget förtydligande.

4) Att man på ett systematiskt och kraftfullt sätt tar tillvara de stora möjligheter som ligger i allemansrättens landskapsperspektiv. Ett mångbrukat hänsynslandskap bör ha den största framtida betydelse när det gäller bl.a. miljöpedagogik, livskvalitet, folkhälsa, identitet och demokrati. Genom att ta tillvara detta landskapsperspektiv i skola, samhällsplanering och turism bör inte minst den urbana befolkningens för- ståelse för, och kunskaper om, landsbygdens villkor stärkas.

Här är Sandell inne på att detaljstyra vad de enskilda markägarna får göra och inte göra, med målet att det är dessa markägares skyldighet att uppfylla myndigheternas mål. Detta måste tillbakavisas å det kraftfullaste. Det är de endskilda ägarnas brukande som ger det mångfacetterade landskapet. Den grundläggande prinicipen måste vara, att den som vill bestämma över hur en mark brukas ska köpa den till fullt pris och själv betala den fulla kostnaden för att få sin vilja fram. Därmed tar man också eget ansvar för sitt brukande.

5) Att man försöker inrätta en tydlig offentlig företrädare, en ombudsman, i allemans- rättsfrågor som har att följa utvecklingen och driva principiellt viktiga fall.

Detta låter fullständigt odemokratiskt. En ombudsman som ska se till att myndigheterna slipper besvär från de enskilda medborgare som drabbas av myndigheternas beslut. Nej, tvinga alla sådana fall till en offentlig domstol, med skyldighet för myndigheten att betala medborgarens alla rättegångskostnader, oavsett utfall i dom.

6) Att man utreder möjligheterna att vid behov knyta offentliga medel som går till markägare för landskapsvård till tillgänglighetsplaner.

En tröstepeng till markägaren för att denne inte ska kräva sin rätt. Myndigheten hoppas slippa billigare undan än vid expropriation och inga besvär med domstolsprövning. Denna lösning lånar sig till alldeles för mycket godtycke och måste avvisas.

7) Att man försöker stärka möjligheterna till stängselgenombrott och då inte minst väger in allemansrättens värde som vardagskvalitet för allmänheten.

Helt bakvänt resonemang och inte en skymt av respekt för markägarens rätt till rådighet över sin egendom. Förslaget avvisas helt.

8) Att man ser över möjligheterna att vid behov villkora planer och lovgivning till tillgänglighetsfrågor när fritidsrelaterade arrangemang i landskapet riskerar att få så mycket karaktär av anläggning att allemansrätten utsläcks.

Här berör man kärnan i vad äganderätt och företagande i grunden är, men från fel utgångspunkt. Det enda rimliga är att ägaren/företagaren får göra de anordningar och arrangemang denne anser sig behöva för att kunna ta betalt och skapa lönsamhet i sin verksamhet. Allmänheten får faktiskt nöja sig med det som blir över, den allemansrätt de kan utöva när markägaren fått sitt.

9) Att man utreder möjligheterna av att hitta långsiktiga kriterier på var gränsen går för vad som är en anläggning som utsläcker allemansrätten.

Till det behövs inte mycket till utredning. Stärk äganderätten och närhelst en markägare uppför en anläggning där markägaren anser att allmähetens oreglerade tillträde motverkar hans syfte med anläggning ska allemansrätten utsläckas.

10) Att man uppmärksammar, utvecklar och följer olika möjligheter för att ge bättre ”läshjälp” för allemansrättsnyttjaren i landskapet. Det handlar om att få bättre underlag för att kunna tolka var det är lämpligt respektive olämpligt att göra olika saker vid olika tidpunkter.

En tydlig skrivning om att man ska känna till vad markägaren tillåter, i kombination med några tydligt prejudicerande domar borde vara tillräckligt.

11) Att man fortsättningsvis särskilt uppmärksammar problematik knuten till det kommersiellt organiserade nyttjandet av allemansrätten och försöker vidareutveckla möjligheterna att hantera dessa med hjälp av bl.a. anmälningsplikt. Men att man också försöker vidga detta till ett vidare landskapsperspektiv än bara rörande naturmiljön. Det innebär att att man utifrån ett integrerat natur- och kulturlandskaps-perspektiv också kan utgå från problem för markägare, lokalt boende och andra friluftsutövare.

Det självklara är att alla som vill organsiera verksamhet på annans egendom ska inhämta ägarens tillstånd. Tillstånd från myndighet ska inte gälla som fribiljett från ägarens rätt att bestämma. Ägaren själv ska inte behöva inhämta tillstånd från någon myndighet för verksamhet på den egna marken.

12) Att man utvecklar möjligheter för organisatörer och kanalisatörer av friluftsliv och naturturism att kunna nå och förhandla med markägarna i ett område. Dessa samrådsarenor kan förhoppningsvis också bli viktiga för ett generellt bättre samarbete mellan: markägare, myndigheter och organiserat friluftsliv och naturturism. Detta inte minst för att ge bästa möjliga villkor för lokalt förankrat och långsiktigt hållbart nyttjande av upplevelselandskapens ekonomiska framtidsmöjligheter.

Det räcker nog om den lokala turistbyrån har en förteckning över vilka som är markägare i området. Sedan är det upp till arrangören att kontakta och förhandla med markägaren innan verksamhet påbörjas.

13) Att man inrättar en skadefond där drabbade markägare kan begära ersättning för förstörelse och störning i fall där den ansvarige ej kan nås (inkluderar så kallade invasionsskador där det är den stora mängden nyttjare som leder till skada och/eller störning).

Nej, inget sådant som premierar annonymt utnyttjande utan markägarens tillstånd. Kräv avtal med markägaren, annars ingen verksamhet.

14) Att man utreder förutsättningar och konsekvenser av att ta bort möjligheten att nyttja allemansrätten som grund för att ta naturalster för avsalu; alltså att man begränsar att plocka bär, blommor och svamp till att gälla för husbehov.

En mycket nödvändig förstärkning av äganderätten mot allmänheten. Men låt det inte stanna där. Äganderätten måste även stärkas mot myndigheter.

15) Att man kraftigt förstärker den lokala, regionala och nationella kompetensen och beredskapen i allemansrättsliga frågor. Det innebär att allemansrättens mycket stora betydelse för individ, samhälle och näringsliv måste reflekteras i resursförstärkningar när det gäller planering, rådgivning, övervakning, utbildning m.m.

Mer pengar till myndigheter för att ge dem makt att kränka äganderätten. Nej, tänk tvärt om. Mer pengar till att skydda äganderätten, bla till att betala den enskildes rättegångskostnader vid tvist med myndighet.

16) Att alla eventuella förändringar av allemansrätten görs utifrån ett helhetsperspektiv. Det innebär bl.a. att om man överväger förändringar i lagstiftning som berör allemansrätten så bör det föregås av ett omfattande och brett utredningsarbete.

Alla förändringar av, eller intrång i äganderätten måste noga övervägas utifrån helhets- och samhällsperspektiv. Utifrån bland annat sådana yttre faktorer som Schengenavtal och EU-medlemsskap måste äganderätten kraftigt stärkas och förtydligas.

Svennings rekommendationer

Allemansrätt, markägande och strandskydd

1) Jag föreslår att den rådighetsinskränkning, som genom lagstiftning vid varje given historisk tidpunkt begränsar markäganderätten tydliggörs i den juridiska och offentliga diskursen. Allemansrätt är en rådighetsinskränkning som måste accepteras av alla markägare.

Svenning utgår från ett allmänmoraliskt felaktigt axiom, att äganderätt i alla lägen ska vara underordnat den allmänna meningens nycker. Det finns inget demokratiskt och rättstryggt samhälle där detta varit lagfäst norm. Det är inte lämpligt att införa en sådan rättsnorm i Sverige. Det enda rimliga är att äganderätten är ett rådighetsskydd som måste accepteras av allmänheten.

2) Jag föreslår att domstolar och prövnings-/tillsynsmyndigheterna, dvs. länsstyrelser och kommuner, mer konsekvent och frekvent än idag använder den allemansrättsliga begreppsuppsättningen i strandskyddsärenden enligt tidigare resonemang. Betydelsen av ”allemansrättsligt tillgänglig” och ”tillgänglig för fri passage” är t.ex. inte samma sak och bör användas med större urskiljning med hänsyn till frizonens storlek i förhållande till fastigheten.

Samma äganderättsfientliga inställning här. I princip använder hon sig av den gamla parodieringen av de kommunistiska idealen att ”allt ditt är mitt och det som är mitt ska du skita i!” Men hon tycks mena allvar. Mycket skrämmande! Stärk äganderätten så löser sig gränsdragningsproblemen ganska enkelt. Om inte förr, så i domstol.

3) Jag föreslår att fokus vid strandskyddsärenden läggs vid den sedvanerättsligt definierade normen, för att minska risken att de allmänna intressena annars kontinuerligt försvagas i en normativt föränderlig samtid. Exploateringshänsyn går alltför ofta före allemansrättsliga bedömningar, ett bruk som aktivt bör uppmärksammas och granskas.

Här slirar Svenning medvetet på sanningen, det har flera gånger påtalats för henne att ingen allemansrätt finns noterad före 1940. Den allemansrätt som då tog sin gryende start har aldrig varit avsedd att vara ett hinder för markägarens affärsverksamhet på sin fastighet. Det är en mycket senkommen tolkning som inte har stöd i lag. Det vore ett rättsövergrepp att införa sådan lag eller tolkning av lagen nu.

Konflikter och konflikthantering

4) Förbehållet i grundlagen gör ingen skillnad mellan ideella och kommersiella aktörer och jag föreslår att detta också ska gälla framgent. Övertramp regleras som nu genom civil- och straffrätt, vilket ter sig tillräckligt och lämpligt.

Det bör faktiskt framgå av såväl grundlag som civil- och straffrätt att det är olagligt att utan affärsuppgörelse tillgodogöra sig andras egendom, oavsett om den är tillverkad eller förvärvad genom köp eller benefikt fång av mark och där till hörande natur eller produktion.

5) Jag föreslår att länsstyrelserna fortsättningsvis satsar mer handläggningsresurser på systematisk hantering av konflikter som har sitt ursprung i allemansrätten. Eftersom dessa resurser inte finns idag föreslås en ökad utbildning och resursfördelning till tillsynsmyndigheterna för att möta ett sådant krav.

Jag vill återigen hänvisa till den generella ståndpunkten att varje individ som får krav på sig att ge upp hela eller delar av sin egendom ska få sin sak prövad i domstol, inte beslagtagen som ett handläggningsärende av en enskild tjänsteman.

6) För att stärka allmänhetens rättssäkerhet vid allemansrättsligt baserade kontakter med tillsynsmyndigheter skall klagomål och andra kontakter med myndigheterna diarieföras och avslutas med formella beslut, vilket inte sker idag i någon större utsträckning. ”Icke-beslut” utgör också ett beslut, som måste kunna hanteras formellt, genom överklagande, JO-anmälan eller på annat sätt.

Det är en klok inställning. Det ska vara nära till domstol för den enskilde sakägaren som inte är nöjd med myndighets beslut

Miljöbalken som verktyg

7) Jag föreslår att 12 kap och 26 kap, 6 och 11§§ miljöbalken, används mer konsekvent och frekvent vid den förvaltningsrättsliga hanteringen av konflikter med utgångspunkt i allemansrätten. Med konsekvent användning ska bl.a. förstås att tillsynsmyndigheterna avsätter resurser att följa upp anmälda verksamheter med förelägganden om försiktighetsmått. Om det skulle visa sig att de verksamheter som anmälts, alternativt inrapporterats till tillsynsmyndigheterna som klagomål eller upptäckts på annat sätt, åstadkommer en orimligt stor skada på allmänna intressen bör tillsynsmyndigheterna vara beredda att förelägga om förbud.

MB 12 kap är en gummiregel som kan anpassas till vad som helst som en tjänsteman vill bestämma över. Här vill Svenning alltså genom Miljöbalken göra tjänstemännen till ett slags envåldshärskare över privat egendom i Sverige. Det kan inte tolereras.

8) Enligt miljöbalken gäller högre krav på aktsamhet för kommersiella företag som utövar verksamhet med allemansrätten som grund. För att ge dessa krav en faktisk tillämpningsmöjlighet föreslår jag att tillsynsmyndigheterna antingen skall besluta om generell anmälningsplikt för vissa typer av kommersiellt utövade friluftslivsaktiviteter, alternativt hantera frågorna mer systematiskt genom förelägganden med stöd av miljöbalken, vid olägenheter eller risk för olägenheter.

Miljöbalken bör inte utvidgas till att bli ett näringspolitiskt styrintrument mer än det redan är. I första hand bör kommersiell verksamhet inte ha stöd i allemansrätten. Som all annan kommersiell verksamhet skall sådan regleras i avtal mellan sakägarna.

9) Ökade möjligheter för tillsynsmyndigheterna att förelägga om stängselgenombrott. I den mån tillsynsmyndigheterna enklare ska kunna ingripa vid olägenheter, finner jag att lagregleringen i 26 kap 11 § miljöbalken möjligen kan utvidgas till att omfatta också stängsel av betydelse för närboende, även om en sådan förändring då väcker frågan om hur man bäst avgränsar kretsen av s.k. närboende.
Jag finner det väsentligt att betona att hantering enligt miljöbalken även framgent ska utgå från talan utifrån allmänna intressen och med bibehållande av den krets av sakägare som i dag omfattas av talerätt. Den förändring som föreslås inom 26 kap 11 § miljöbalken syftar endast till att utöka tillsynsmyndighetens möjligheter.

Det vore en olycka för rättssäkerheten i Sverige att ge oavsättliga tjänstemän oinskränkt makt att diktera vad de själva uppfattar som ett allmänintresse i strid med individens rätt till skydd för sin egendom och rådighet där över.

10) Jag rekommenderar att en regionalt baserad ombudsman för allemansrätten inrättas vid landets länsstyrelser, som en självständig myndighet för att lösa problemet med det allmännas hantering av allemansrättsliga konflikter, som till sin juridiska karaktär är såväl grannelagsrätt som rätt kring det rörliga friluftslivets behov.

En ombudsman som en självständig myndighet som kopplar statens övergrepp på enskilda markägare förbi (undan) rättslig prövning i domstol. Nej, det kan absolut inte godtas i en rättsstat.

Related Posts via Taxonomies

• Markkonfiskeringens heliga graal
• I fängelse för brandgator
• Samtal med makten 2
• Byråkratins rov
• Totalitär uppmarsch 3
• Markägandets immateriella värde
• Skrivelse från Västerbotten
• Landskapets upplevelsevärden
• Allemansrätten – anarkirätten del 2
• Naturvårdsverkets agenda om allemansrätten