Remissvar om allemansrätten

Här kommer mitt fyra A4-sidor långa remissvar på utredningen. Alla kan lämna svar. Håll ut.

Remissvar på utredning 6470 om Allemansrätten, av Sandell & Svenning

Rent generellt vill jag hävda att det är statens skyldighet att värna sina medborgares rättigheter mot alla slags kollektiv. I klartext betyder det att indiverna ska ges skydd mot övergrepp och intrång i sina rättigheter. Det betyder också ett skydd mot staten själv. När staten inte klarar av att upprätthålla den självreglering som krävs för att respektera medborgarens rättigheter ska medborgaren skyddas mot staten av rättsväsendet, domstolarna. Jag menar att för att säkerställa medborgarens jämbördighet med staten ska staten alltid stå för medborgarens kostnader i rättsprocessen när det är staten som initierat de frågor som föranleder processen.

Det finns stora frågetecken kring det korrekta i påståendena om allemansrättens sedvanerättsliga bakgrund. Många exempel på lagstiftning från 1900-talet innan 1940 pekar på att allemansrätten är en sentida konstruktion. Jag yrkar därför på att det upprättas en sanningskommission bestående av historiker, jurister, rättsfilosofer och språkhistoriker som kan ge ett slutligt svar på den sedvanerättsliga frågan. En sådan sanningskommission bör, om den finner bevis för en tidigare ”allemansrätt”, även belägga inom vilka geografiska områden sådan rätt funnits, rättens omfattning avseende rätt till vad, samt vilka som omfattades av sådan rätt.  Argumentation och rättstillämpning bör därefter anpassas till kommissionens fynd.

I regleringsbrevet till NVV för 2011 anges att NVV ska fastställa mätbara mål för friluftspolitiken. Denna rapport har inte på något sätt lyckats i den delen. På andra ställen anges att NVV ska anvisa hur allemansrätten ska fungera med hänsyn till andra intressen, särskilt nämns markägarintresset. Utredningen har helt ogiltigförklarat markägarintresset. Man kan på grund av bristerna på dessa båda punkter, mätbara mål och markägarintresset, ifrågasätta om det finns rättslig grund för att alls använda rapporten som underlag för ett remissförfarande och fortsatt arbete med allemansrätten.

I förordet till utredningen klargör NVV att man inte tar något ansvar för Sandell & Svennings ”resultat, slutsatser och rekommendationer”. Vad finns det då för anledning att publicera den? Vad finns det för anledning att begära in remissvar på just det NVV ändå inte tänkt ta något ansvar för?

NVV:s förslag står återgivet i normal stil. Mina kommentarer står i fet stil.

 

Sandells rekommendationer

1) Att Naturvårdsverket och det nyinrättade myndighetsnätverket för allemansrätten noggrannt följer allemansrättens utveckling för att i tid kunna uppmärksamma förskjutningar i dess roll och innehåll så att man vid behov på ett systematiskt, eftertänksamt och demokratiskt sätt kan hantera behov av förtydliganden eller andra åtgärder.

I konsekvens med första stycket i mitt svar ovan, menar jag att det torde vara ett grundlagsbrott och konventionsbrott att införa ett myndighetsnätverk för att tvinga fram inskränkningar i individernas äganderätt

2) Att man inte ser allemansrätten som ett frirum mellan annan lagstiftning där det som inte är förbjudet blir en del av allemansrätten utan att man fokuserar den s.k. grundläggnade allemansrätten. Sådant som t.ex. det fria handredsskapsfisket och färdsel med olika motorfordon blir naturligtvis inte förbjudet i och med detta men bör inte självklart ses som en del av just allemansrätten.

Det är rätt tänkt att allemansrätten inte får bli en gummiparagraf. Ett sätt att säkerställa att allemansrätten inte blir det är att återupprätta och skriva en tydlig lag om äganderätten. En riktig äganderätt ger ett skydd mot både enskildas, gruppers och myndigheters anspråk.

3) Att myndigheter och politik allvarligt reflekterar över behovet av att i lag bättre beskriva den grundläggande allemansrättens innehåll – dess kärna – om tillfällig hänsynsfull vistelse och fri hänsynsfull färdsel på annans mark och vatten. Detta som ett sätt att slå vakt om allemansrättens grundläggande värden vilka annars snabbt kan erodera när samhället förändras i termer av t.ex. friluftsaktiviteter, teknikutveckling och allmänhetens erfarenheter och kunskaper.

En tydlig beskrivning av allemansrätten måste med nödvändighet också innebära avgränsningar och begränsningar. Annars innebär det inget förtydligande.

4) Att man på ett systematiskt och kraftfullt sätt tar tillvara de stora möjligheter som ligger i allemansrättens landskapsperspektiv. Ett mångbrukat hänsynslandskap bör ha den största framtida betydelse när det gäller bl.a. miljöpedagogik, livskvalitet, folkhälsa, identitet och demokrati. Genom att ta tillvara detta landskapsperspektiv i skola, samhällsplanering och turism bör inte minst den urbana befolkningens för- ståelse för, och kunskaper om, landsbygdens villkor stärkas.

Här är Sandell inne på att detaljstyra vad de enskilda markägarna får göra och inte göra, med målet att det är dessa markägares skyldighet att uppfylla myndigheternas mål. Detta måste tillbakavisas å det kraftfullaste. Det är de endskilda ägarnas brukande som ger det mångfacetterade landskapet. Den grundläggande prinicipen måste vara, att den som vill bestämma över hur en mark brukas ska köpa den till fullt pris och själv betala den fulla kostnaden för att få sin vilja fram. Därmed tar man också eget ansvar för sitt brukande.

5) Att man försöker inrätta en tydlig offentlig företrädare, en ombudsman, i allemans- rättsfrågor som har att följa utvecklingen och driva principiellt viktiga fall.

Detta låter fullständigt odemokratiskt. En ombudsman som ska se till att myndigheterna slipper besvär från de enskilda medborgare som drabbas av myndigheternas beslut. Nej, tvinga alla sådana fall till en offentlig domstol, med skyldighet för myndigheten att betala medborgarens alla rättegångskostnader, oavsett utfall i dom.

6) Att man utreder möjligheterna att vid behov knyta offentliga medel som går till markägare för landskapsvård till tillgänglighetsplaner.

En tröstepeng till markägaren för att denne inte ska kräva sin rätt. Myndigheten hoppas slippa billigare undan än vid expropriation och inga besvär med domstolsprövning. Denna lösning lånar sig till alldeles för mycket godtycke och måste avvisas.

7) Att man försöker stärka möjligheterna till stängselgenombrott och då inte minst väger in allemansrättens värde som vardagskvalitet för allmänheten.

Helt bakvänt resonemang och inte en skymt av respekt för markägarens rätt till rådighet över sin egendom. Förslaget avvisas helt.

8) Att man ser över möjligheterna att vid behov villkora planer och lovgivning till tillgänglighetsfrågor när fritidsrelaterade arrangemang i landskapet riskerar att få så mycket karaktär av anläggning att allemansrätten utsläcks.

Här berör man kärnan i vad äganderätt och företagande i grunden är, men från fel utgångspunkt. Det enda rimliga är att ägaren/företagaren får göra de anordningar och arrangemang denne anser sig behöva för att kunna ta betalt och skapa lönsamhet i sin verksamhet. Allmänheten får faktiskt nöja sig med det som blir över, den allemansrätt de kan utöva när markägaren fått sitt.

9) Att man utreder möjligheterna av att hitta långsiktiga kriterier på var gränsen går för vad som är en anläggning som utsläcker allemansrätten.

Till det behövs inte mycket till utredning. Stärk äganderätten och närhelst en markägare uppför en anläggning där markägaren anser att allmähetens oreglerade tillträde motverkar hans syfte med anläggning ska allemansrätten utsläckas.

10) Att man uppmärksammar, utvecklar och följer olika möjligheter för att ge bättre ”läshjälp” för allemansrättsnyttjaren i landskapet. Det handlar om att få bättre underlag för att kunna tolka var det är lämpligt respektive olämpligt att göra olika saker vid olika tidpunkter.

En tydlig skrivning om att man ska känna till vad markägaren tillåter, i kombination med några tydligt prejudicerande domar borde vara tillräckligt.

11) Att man fortsättningsvis särskilt uppmärksammar problematik knuten till det kommersiellt organiserade nyttjandet av allemansrätten och försöker vidareutveckla möjligheterna att hantera dessa med hjälp av bl.a. anmälningsplikt. Men att man också försöker vidga detta till ett vidare landskapsperspektiv än bara rörande naturmiljön. Det innebär att att man utifrån ett integrerat natur- och kulturlandskaps-perspektiv också kan utgå från problem för markägare, lokalt boende och andra friluftsutövare.

Det självklara är att alla som vill organsiera verksamhet på annans egendom ska inhämta ägarens tillstånd. Tillstånd från myndighet ska inte gälla som fribiljett från ägarens rätt att bestämma. Ägaren själv ska inte behöva inhämta tillstånd från någon myndighet för verksamhet på den egna marken.

12) Att man utvecklar möjligheter för organisatörer och kanalisatörer av friluftsliv och naturturism att kunna nå och förhandla med markägarna i ett område. Dessa samrådsarenor kan förhoppningsvis också bli viktiga för ett generellt bättre samarbete mellan: markägare, myndigheter och organiserat friluftsliv och naturturism. Detta inte minst för att ge bästa möjliga villkor för lokalt förankrat och långsiktigt hållbart nyttjande av upplevelselandskapens ekonomiska framtidsmöjligheter.

Det räcker nog om den lokala turistbyrån har en förteckning över vilka som är markägare i området. Sedan är det upp till arrangören att kontakta och förhandla med markägaren innan verksamhet påbörjas.

13) Att man inrättar en skadefond där drabbade markägare kan begära ersättning för förstörelse och störning i fall där den ansvarige ej kan nås (inkluderar så kallade invasionsskador där det är den stora mängden nyttjare som leder till skada och/eller störning).

Nej, inget sådant som premierar annonymt utnyttjande utan markägarens tillstånd. Kräv avtal med markägaren, annars ingen verksamhet.

14) Att man utreder förutsättningar och konsekvenser av att ta bort möjligheten att nyttja allemansrätten som grund för att ta naturalster för avsalu; alltså att man begränsar att plocka bär, blommor och svamp till att gälla för husbehov.

En mycket nödvändig förstärkning av äganderätten mot allmänheten. Men låt det inte stanna där. Äganderätten måste även stärkas mot myndigheter.

15) Att man kraftigt förstärker den lokala, regionala och nationella kompetensen och beredskapen i allemansrättsliga frågor. Det innebär att allemansrättens mycket stora betydelse för individ, samhälle och näringsliv måste reflekteras i resursförstärkningar när det gäller planering, rådgivning, övervakning, utbildning m.m.

Mer pengar till myndigheter för att ge dem makt att kränka äganderätten. Nej, tänk tvärt om. Mer pengar till att skydda äganderätten, bla till att betala den enskildes rättegångskostnader vid tvist med myndighet.

16) Att alla eventuella förändringar av allemansrätten görs utifrån ett helhetsperspektiv. Det innebär bl.a. att om man överväger förändringar i lagstiftning som berör allemansrätten så bör det föregås av ett omfattande och brett utredningsarbete.

Alla förändringar av, eller intrång i äganderätten måste noga övervägas utifrån helhets- och samhällsperspektiv. Utifrån bland annat sådana yttre faktorer som Schengenavtal och EU-medlemsskap måste äganderätten kraftigt stärkas och förtydligas.

 

Svennings rekommendationer

Allemansrätt, markägande och strandskydd

1) Jag föreslår att den rådighetsinskränkning, som genom lagstiftning vid varje given historisk tidpunkt begränsar markäganderätten tydliggörs i den juridiska och offentliga diskursen. Allemansrätt är en rådighetsinskränkning som måste accepteras av alla markägare.

Svenning utgår från ett allmänmoraliskt felaktigt axiom, att äganderätt i alla lägen ska vara underordnat den allmänna meningens nycker. Det finns inget demokratiskt och rättstryggt samhälle där detta varit lagfäst norm. Det är inte lämpligt att införa en sådan rättsnorm i Sverige. Det enda rimliga är att äganderätten är ett rådighetsskydd som måste accepteras av allmänheten.

2) Jag föreslår att domstolar och prövnings-/tillsynsmyndigheterna, dvs. länsstyrelser och kommuner, mer konsekvent och frekvent än idag använder den allemansrättsliga begreppsuppsättningen i strandskyddsärenden enligt tidigare resonemang. Betydelsen av ”allemansrättsligt tillgänglig” och ”tillgänglig för fri passage” är t.ex. inte samma sak och bör användas med större urskiljning med hänsyn till frizonens storlek i förhållande till fastigheten.

Samma äganderättsfientliga inställning här. I princip använder hon sig av den gamla parodieringen av de kommunistiska idealen att ”allt ditt är mitt och det som är mitt ska du skita i!” Men hon tycks mena allvar. Mycket skrämmande! Stärk äganderätten så löser sig gränsdragningsproblemen ganska enkelt. Om inte förr, så i domstol.

3) Jag föreslår att fokus vid strandskyddsärenden läggs vid den sedvanerättsligt definierade normen, för att minska risken att de allmänna intressena annars kontinuerligt försvagas i en normativt föränderlig samtid. Exploateringshänsyn går alltför ofta före allemansrättsliga bedömningar, ett bruk som aktivt bör uppmärksammas och granskas.

Här slirar Svenning medvetet på sanningen, det har flera gånger påtalats för henne att ingen allemansrätt finns noterad före 1940. Den allemansrätt som då tog sin gryende start har aldrig varit avsedd att vara ett hinder för markägarens affärsverksamhet på sin fastighet. Det är en mycket senkommen tolkning som inte har stöd i lag. Det vore ett rättsövergrepp att införa sådan lag eller tolkning av lagen nu.

Konflikter och konflikthantering

4) Förbehållet i grundlagen gör ingen skillnad mellan ideella och kommersiella aktörer och jag föreslår att detta också ska gälla framgent. Övertramp regleras som nu genom civil- och straffrätt, vilket ter sig tillräckligt och lämpligt.

Det bör faktiskt framgå av såväl grundlag som civil- och straffrätt att det är olagligt att utan affärsuppgörelse tillgodogöra sig andras egendom, oavsett om den är tillverkad eller förvärvad genom köp eller benefikt fång av mark och där till hörande natur eller produktion.

5) Jag föreslår att länsstyrelserna fortsättningsvis satsar mer handläggningsresurser på systematisk hantering av konflikter som har sitt ursprung i allemansrätten. Eftersom dessa resurser inte finns idag föreslås en ökad utbildning och resursfördelning till tillsynsmyndigheterna för att möta ett sådant krav.

Jag vill återigen hänvisa till den generella ståndpunkten att varje individ som får krav på sig att ge upp hela eller delar av sin egendom ska få sin sak prövad i domstol, inte beslagtagen som ett handläggningsärende av en enskild tjänsteman.

6) För att stärka allmänhetens rättssäkerhet vid allemansrättsligt baserade kontakter med tillsynsmyndigheter skall klagomål och andra kontakter med myndigheterna diarieföras och avslutas med formella beslut, vilket inte sker idag i någon större utsträckning. ”Icke-beslut” utgör också ett beslut, som måste kunna hanteras formellt, genom överklagande, JO-anmälan eller på annat sätt.

Det är en klok inställning. Det ska vara nära till domstol för den enskilde sakägaren som inte är nöjd med myndighets beslut

Miljöbalken som verktyg

7) Jag föreslår att 12 kap och 26 kap, 6 och 11§§ miljöbalken, används mer konsekvent och frekvent vid den förvaltningsrättsliga hanteringen av konflikter med utgångspunkt i allemansrätten. Med konsekvent användning ska bl.a. förstås att tillsynsmyndigheterna avsätter resurser att följa upp anmälda verksamheter med förelägganden om försiktighetsmått. Om det skulle visa sig att de verksamheter som anmälts, alternativt inrapporterats till tillsynsmyndigheterna som klagomål eller upptäckts på annat sätt, åstadkommer en orimligt stor skada på allmänna intressen bör tillsynsmyndigheterna vara beredda att förelägga om förbud.

MB 12 kap är en gummiregel som kan anpassas till vad som helst som en tjänsteman vill bestämma över. Här vill Svenning alltså genom Miljöbalken göra tjänstemännen till ett slags envåldshärskare över privat egendom i Sverige. Det kan inte tolereras.

8) Enligt miljöbalken gäller högre krav på aktsamhet för kommersiella företag som utövar verksamhet med allemansrätten som grund. För att ge dessa krav en faktisk tillämpningsmöjlighet föreslår jag att tillsynsmyndigheterna antingen skall besluta om generell anmälningsplikt för vissa typer av kommersiellt utövade friluftslivsaktiviteter, alternativt hantera frågorna mer systematiskt genom förelägganden med stöd av miljöbalken, vid olägenheter eller risk för olägenheter.

Miljöbalken bör inte utvidgas till att bli ett näringspolitiskt styrintrument mer än det redan är. I första hand bör kommersiell verksamhet inte ha stöd i allemansrätten. Som all annan kommersiell verksamhet skall sådan regleras i avtal mellan sakägarna.

9) Ökade möjligheter för tillsynsmyndigheterna att förelägga om stängselgenombrott. I den mån tillsynsmyndigheterna enklare ska kunna ingripa vid olägenheter, finner jag att lagregleringen i 26 kap 11 § miljöbalken möjligen kan utvidgas till att omfatta också stängsel av betydelse för närboende, även om en sådan förändring då väcker frågan om hur man bäst avgränsar kretsen av s.k. närboende.
Jag finner det väsentligt att betona att hantering enligt miljöbalken även framgent ska utgå från talan utifrån allmänna intressen och med bibehållande av den krets av sakägare som i dag omfattas av talerätt. Den förändring som föreslås inom 26 kap 11 § miljöbalken syftar endast till att utöka tillsynsmyndighetens möjligheter.

Det vore en olycka för rättssäkerheten i Sverige att ge oavsättliga tjänstemän oinskränkt makt att diktera vad de själva uppfattar som ett allmänintresse i strid med individens rätt till skydd för sin egendom och rådighet där över.

10) Jag rekommenderar att en regionalt baserad ombudsman för allemansrätten inrättas vid landets länsstyrelser, som en självständig myndighet för att lösa problemet med det allmännas hantering av allemansrättsliga konflikter, som till sin juridiska karaktär är såväl grannelagsrätt som rätt kring det rörliga friluftslivets behov.

En ombudsman som en självständig myndighet som kopplar statens övergrepp på enskilda markägare förbi (undan) rättslig prövning i domstol. Nej, det kan absolut inte godtas i en rättsstat.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Remissvar om allemansrätten

  1. Errbe skriver:

    GLÄNSANDE ! !

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Med Mats utomordentligt klargörande dissikering av socialisternas försök till konfiskering av all egendom finns det hopp om en framtid för oss vanliga medborgare.
    Låt oss hjälpas åt att sprida budskapen och förhindra ”fördumningen”.
    Glöm inte Gunnar Wiktorssons utmärkta grundarbete, utan detta hade vi knappast skänkt vanvettet en tanke.

  3. Niklas skriver:

    Ett utmärkt svar. Sitter själv och totar ihop en kommentar på utredningen, som f.n. omfattar 4 sidor.

    Några allmänna funderingar:
    Det är ju populärt med ombudsmän, så varför inte införa en ombudsman för att övervaka/stärka markäganderätt och rådighet?

    Ett annat förslag vore kanske lagfart på statlig mark, så att myndigheterna får lättare att identifiera var det allmänna intresset finns (statlig mark) och vad som är enskilt intresse (privat mark).
    /Niklas

    • mats skriver:

      Jag är ju lite allergisk mot ombudsmannainflationen i Sverige. Så, nja.
      Däremot lagfart även på all offentligt ägd mark låter som en intressant tanke. Där skulle jag vilja höra mer om vilka effekter/konsekvenser det kan tänkas få.

      • Niklas skriver:

        Ja, det är ju bara på tankestadiet än så länge, men myndigheterna vill ju som bekant detaljstyra så mycket av den privata marken (med ett påstått allmänintresse som grund), samtidigt som den statliga marken tydligen tycks sakna en formell lagfaren ägare. Om nu staten blir lagfaren ägare till sina egna fastigheter, så stärks ju förhoppnings folks och myndigheternas medvetande om detta. Denna mark blir då verkligen det allmänna intresse, som myndigheterna ju är satta till att övervaka.

        En from förhoppning blir ju då att myndigheternas klåfingrighet minskar på den privatägda marken, vilket i förlängningen bör öppna upp för större frihet för markägaren.

        • mats skriver:

          Det förutsätter att det finns lagstöd för att markägare har frihet att göra olika saker efter eget huvud. Det verkar bra.
          Men det måste också var tydligt lagstiftat att myndigheterna får styra över statens mark efter allmänintresset, samtidigt som de är tvingade att låta bli andra markägare egendom. För att det privata är inget allmänintresse.
          Återstår problemet EU, som trots europakonventionen är på väg åt det svenska hållet.

  4. Niklas skriver:

    Jag la ut mitt slutliga svar på http://skogsforum.se/viewtopic.php?f=117&t=10992&start=89

  5. pH skriver:

    Jag slutade läsa när jag kom hit:

    ” I förordet till utredningen klargör NVV att man inte tar något ansvar för Sandell & Svennings “resultat, slutsatser och rekommendationer”. Vad finns det då för anledning att publicera den? Vad finns det för anledning att begära in remissvar på just det NVV ändå inte tänkt ta något ansvar för?

    NVV:s förslag står återgivet i normal stil. ”

    Författaren skulle behöva en elementär kurs i läsförståelse.

  6. Johan K Persson skriver:

    De tidigare anordandena av reservat tog ingen hänsyn alls till ägarna utan hänvisade helt till framtida allmänbrukare. Ett bevarande utan vårdande leder ju snabbt till totalomsättning av skogen då insektangrepp och tidens tand fäller den. Under tiden blir den till ett vildness som ingen klok vill vistas i.
    Två utmärkta exempel är Dalby söderskog och Tösse skärgård. Oförmågan att hantera vad man tagit på sig synns för envar men inte för förvaltarna!

  7. Niklas skriver:

    Nu har även LRF lämnat sina synpunkter på utredningen http://www.lrf.se/PageFiles/65182/Allemansr%c3%a4tten%20och%20dess%20framtid,%20remissyttrande%202012.doc

  8. Bertil Johansson skriver:

    Så borde plan och bygglagen vara istället?

    Precis, detta är problemet med lagen, den verkar konserverande utan förnuft. Om istället besluten kan tas närmare folk som bor på stället, med Länsstyrelse och Kommuner mer involverade, så kommer deras lokalkännedom att kunna ge beslut mer baserade på sunt förnuft

  9. Bertil Johansson skriver:

    kompromiss med strandskyddet varför inte?
    Bygg 50 meter från vattnet, det finns plats för allmänheten ändå. Det är bra för Sverige att det byggs vid vattnet och ringa in stugan bara. Sedan så kan allmänheten vara vid stranden som vanligt.
    Man ska få sätta ut en brygga, men det ska finnas en lag som säger att man inte kan mota bort folk som vill vara på bryggan eller vid marken, det är bara stugan och ca 10 meter runt om själva stugan som är tomten, resten är för allmänheten d.v.s allemansrätten.
    Så varför kan man inte kompromissa med strandskyddet, så att markägare kan få bygga vid vatten och samtidigt tycker jag att folk ska få vara där som vanligt, att plocka bär, tälta, bada och använda bryggan samt resten av marken mm.
    Det räcker att strandskyddet är på 50 meter. Annars blir det så stora tomter och dyra i inköp om man inte får bygga närmare än 100 m som det är i dagens lag. Det är bra för landet om man bygger mer vid landsbygden där det är mindre folkmängd.
    Hur kul är det med bara skog och igenväxta stränder som man knappt kan gå i land. Det blir mer liv och rörelse i en sjö om det finns mer stugor.
    Strandskyddets lag är en gammal lag från 50-talet, det är verkligen dags att förnya den och göra den mer rättvis, för den inskränker på äganderätten.
    Kommunen kan köpa in mer mark av oss markägare eftersom vi inte får bygga vid vatten för att dispenser från strandskyddet är alldeles för restriktiva. Så kan väl kommunen göra naturreservat eller vad de vill med marken.
    Med detta förnuft så kan markägare använda marken och allmänheten kan få vara där. På så sätt blir det inte lika orättvist. Varför kan det inte vara så?

  10. Bertil Johansson skriver:

    Det är helt omöjligt att bygga ett litet fritidshus vid sjön

    Jag har mark vid en ö som det finns två fritidshus på, men på min sida av den tomten jag äger, finns det inga stugor alls och där får man absolut inte bygga. Det tycker jag är orättvist och synd att man inte får sätta upp tex en sommarstuga på ungefär 30kvm. Det skulle jag vara mycket nöjd med!

    Den halva holme jag äger är den största ön som finns vid denna sjö. Tomten jag äger är på ca 13.000kvm alltså 1.3 ha i storlek.Det är en rätt stor tomt, men kommunen tyckte att ön var alldeles för liten p g a att den är ungefär 57m åt båda sidor, där det finns vatten runt om, eftersom det är en på en ö. Rakt ner så är ön på ca 120m från strandlinjen till tomtgränsen där är det möjligt enligt lagen om 100m. Problemet är att på sidorna är det 57 m på var sida bara. Det är där som strandskyddet kommer in och krånglar till allt. Kommunens motivation var för liten ö. Så där får jag ge upp!

    Jag har också mark på fastlandet vid samma sjö. Den andra tomten på fastlandet är ungefär13.000kvm = 1.3 ha den också. På djupet är skogstomten ungefär 110m från strandlinjen till tomtgränsen in mot skogen där gränsen är dragen.. På längden är tomten ungefär 120m bred. Det finns några andra marker som jag inte äger, så någon strand på båda sidor finns inte inom räckhåll. Då skulle man kunna bygga en liten stuga utanför strandskyddet. Det finns två fritidshus på hela den sidan av sjön Jag pratade med kommunen: Deras motivation var att det var för några hus på den sidan av sjön. För att överhuvudtaget få bygga där. Så även där får man ge upp!

    Den tredje tomten jag också äger ligger det ett fritidshus mellan mina tomter d.v.s mellan den andra tomten och den tredje tomten. Den tredje tomten är inte så stor, den är ungefär 80m djup och ca 80m bred och ligger granne med fritidshuset som är byggd någon gång på 60-talet. Kommunens motivation var att det var för liten tomt och för få hus på denna sida om sjön. Så även där får jag ge upp. Jag börjar bli van att få ge upp allt vad mina tomter heter!

    Alla tre tomter är lantbrukstomter som tillhört en gård i Västersälja ca 5 km från Östervåla, dessa tomter blev avstyckade när gården såldes.av någon anledning så blev dessa tomter över. Som jag fick ärva av min fader som dog 1983. Det kan sägas att alla tomterna är lantbruksfastigheter och aldrig varit bebyggda någon gång.

    Jag har betalat dubbelt så mycket skatt för dessa tomter från 1983-2005. Det stod på fastighetsbeteckingen tomtmark. Jag trodde det var så mycket det kostade att äga skog. Ingen erfarenhet alltså. Jag har betalat för fritidshus som inte har funnits. Jag blev undrande nu på senare tid varför att det heter tomtmark när jag inte har några hus på någon av dessa marker. Så jag skrev ett brev till kommunen och undrade varför jag skulle betala så mycket i skatt för tomterna? När jag ändå inte får bygga där? Jag vågar inte tänka på hur många stugor jag har betalat för som inte finns.

    Efter ett antal månader fick jag ett brev från kommunen att jag inte skulle behöva betala så mycket i skatt.som jag har gjort under alla dessa år i onödan. Sedan ändrade kommunen dessa tomter till lantbruksenheter eller skogstomter och sedan dess har jag betalat hälften i skatt för tomterna-Det ända positiva med mina skogstomter är att jag får betala mindre i skatt för dem på senare tid.

    Jag har pratat med nästan alla på kommun där min mark finns. De säger nej fast jag äger marken så vad ska jag göra med den? Jag får inte ens avverka skog på min egen mark. Då är det strandskyddet som spökar igen. Jag har också pratat med skogsvårdssyrelsen. De säger också nej. Slutligen har jag pratat med kommunekologen.Han som har hand om alla strandskyddsdispenser för denna kommun. Han sa: Det det är ingen idé att du söker du har för små chanser att få bygga här.

    Jag undrar nu om det finns någon annan att prata med om detta?. Eller är det kört för alltid med min mark?

    Jag är mycket tacksam för all hjälp jag kan få hoppas verkligen på svar?

  11. Bertil Johansson skriver:

    Orättvist byggande

    Undrar varför man ska göra det lättare att få bygga för de som redan har hus vid vattnet. Och svårare för dem som inte har något hus vid vattnet?

    Det är ju jätte-orättvist är det inte bättre att de som inte har något hus vid vattnet, skulle få bygga istället?

    Det låter som att är du rik, ska du bli rikare och är du fattig ska du bli fattigare?

  12. Bertil Johansson skriver:

    Landsbygdsutveckling

    Jag tycker man borde titta på om det finns några möjligheter att göra någon översiktsplan för landsbygdsutveckling vid sjöar. Undrar om man kan göra en kompromiss med strandskyddet att få sätta upp ett fritidshus på 30 kvm. Ungefär 50 m från vattnet och göra en zon yta runt huset på ca 10 kvm runt om huset som då är privat. Resten av sjö-tomten kan vara för allemansrätten.

  13. Niklas skriver:

    Här visar turistprofessor Klas Sandell sitt sanna tryne i frågan om allemansrätt http://www.nsd.se/opinion/debatt/artikel.aspx?ArticleId=6704194 Nog märks det at Sandells del i utredningen var en partsinlaga från turistindustrin.
    /Niklas

Kommentarer är stängda.