Jag har fått en hel del besök från Skogsforum. Där finns tydligen en valårstråd som är intressant för alla typer av markägare. Uppenbarligen har Skogsforum medlemmar som även läser Frihetsportalen.se, eftersom de emellanåt länkar hit. Bland annat har de diskuterat reallöneutvecklingen.
Jag väljer att lägga upp en tabell här istället. De som är intresserade hittar säkert hit. Källan till tabellen är The Economist 17 mars 2011. Jag har fått den ur en bok som heter Beyond Democracy, alltså bortom demokratin. Boken är skriven av holländarna Frank Karsten och Karel Beckman. De avlivar en massa myter om demokratins förträfflighet. Jag ska skriva mer om deras argument vid ett annat tillfälle. Men denna tabell tyckte jag passade så bra till Skogsforums debatt.
Notera att detta inte är reallöneutveckling per se, utan hur stor andel av nationens BNP som staten budgetmässigt spenderar de respektive åren. För de flesta stater har som synes utgifterna ökat markant. Naturligtvis måste staten antingen låna eller beskatta fram dessa pengar. Oavsett vilket, leder det på sikt till att medborgarna förlorar i disponibel inkomst, ett slags variant på reallön.
Redan här kan man ana författarnas konkreta fråga, hur bra är det egentligen med demokrati, när 51% av befolkningen kan rösta sig till de andra 49 procentens pengar?
Som Churchill sa, ungefär: Demokrati är ett uselt system. Dess enda förtjänst är att alla andra system är sämre.
Förutsättningen för dess sundhet är konkurrensen mellan de politiska kandidaterna. Och, naturligtvis, friheten att kampanja för dem, alternativt emot dem. Den konkurrensen har nu satts ur spel, då politikerna mera håller på varandras intressen än på väljarnas intressen. De tar beslut om invandring, värnplikt, feminism, klimat och mycket mera över huvudena på väljarna.
Det är sann yttrandefrihet kopplat till konkurrens, som är det väsentliga. Något som Goethe debatterade ungefär 1818. Då, efter Napoleonkrigen, var debatten intensiv om Tysklands enande. Han menade att konkurrensen mellan de enväldiga furstarna hade givit Tyskland en bättre utveckling än Frankrike, som varit ”enat” i sekler. Han påpekade att Tyskland hade många fler framstående kulturpersonligheter och mycket mer framgångsrika industrialister än Frankrike. Han resonerade ungefär så här:
Kultur och välstånd drivs framåt av genier. De saknar oftast egna pengar för att utveckla sina idéer. Den som har en framstående förmåga går till sin furste och ber om pengar för att utveckla sina idéer. Säger fursten nej, går han till nästa furste i Tyskland. I Frankrike finns inga fler att gå till.
När furstendömena är små, kan den missnöjde medborgaren flytta till grannfurstens domäner. En klok furste inser att hans välgång beror på att medborgarna, undersåtarna, trivs och stannar kvar och betalar sina skatter. Därför är han angelägen att gynna genier, som kan befrämja kultur, vilket ger prestige, och industri, vilket gör folket, och därmed han själv, rikare.
Sedan räknade han upp författare och kompositörer i de två länderna samt stora industriföretag. De listorna blev mycket längre för Tyskland.
Således: Konkurrens mellan små envälden är bra för medborgarna och deras välstånd. En bra idé kan lättare inses av en enda person än av ett kollektiv. Det är ju grunden för den överlägsna utveckling privata företag har framför offentliga.
Så här i efterhand kan man väl anta att vare sig första eller andra världskriget hade kommit till stånd, om Tyskland bestått av 40 småstater. . .
Just den tanke som finns i churchillcitatet är det som Karsten och Beckman kritiserar. Däremot det du anför om begränsade stater är sådant de lyfter fram som alternativ.
Men Europa anfäktades under 1800-talet av industri-ekonomiska tankar om stordriftsfördelar. Försöken att tvinga ihop sådant som inte hör ihop låg till viss del bakom åtminstone första kriget, som sedan efter en dålig fred gav det andra kriget.
Tyvärr återkommer samma storskalighetstankar i EU.
Anser fortfarande att den olycka som drabbade svenskarna med socialisternas kedjebrevssystem som kallas ATP, påtvingades befolkningen med hjälp av en nedlagd folkpartiröst, är det värsta som hänt i Sverige.
Möjligen att kollektiviseringen av lantbrukarna 1932 fick minst lika allvarliga följder.
Jag håller med.
Erlander lär ha frågat ungefär: När vi nu gett arbetarna allt de begärt, vad skall vi då hitta på, för att dom skall fortsätta rösta på oss?
ATP blev svaret. Utformat så att den generation som kunde rösta, skulle få pensionen i princip gratis. Deras barn och barnbarn skulle betala, vilket skulle underlättas av en hög ekonomisk tillväxt. Redan i slutet på 60-talet insåg kloka fackföreningsmän, att ATP inte kunde hålla i längden. Sen kom oljekrisen på 70-talet. Produktiviteten steg inte som den brukade och därmed sjönk tillväxten. Det blev uppenbart att ATP inte kunde hålla.
På 80-talet kunde även politiker inom ”Partiet” stillsamt knysta om att ATP nog behövde göras om. Men Partiet orkade inte bestämma sig förrän i slutet av 90-talet. Och det nya systemet kom inte igång förrän 2003, om jag minns rätt. . .
Den kris som nu är aktuell i skolan började med ATP. Det mäktiga Partiet svarade statens anställda så här: Vi har garanterat er en pension förut och den får ni nu också. Det blir ingen ändring.
Privata tjänstemän hade avsatt 15 % av lönerna till sina pensioner. Dessa pengar fick de ut direkt, när ATP tog över ansvaret för pensionerna. Det betydde en ökning av kontanterna med 18 %. Något de offentligt anställda inte fick.
Tidigare hade en civilingenjör kunnat byta till lektor på ett gymnasium. Det blev omöjligt. Däremot flyttade en alert lektor gärna till ett företags forskningsavdelning. Skolans naturliga impulser från näringslivets verklighet upphörde!
Med dessa 18 % degraderade Staten sina lärare, poliser, domare, officerare, etc. De som skulle upprätthålla Statens viktigaste funktioner. Den fulla verkan därav syns först nu, två generationer senare. Utbildningarna till dessa yrken lockade givetvis inte så många talanger som förr. Nu finns inga kvar av de gamla med särskild kompetens.
Så kan resultatet av jakten på röster bli. Mugabe beundrade Sverige som det bästa exemplet på ”en marxistisk frontstat”. Men han lyckades inte riktigt förstå hur sossarna fixade röstningen vid valen:
http://www.forfattningsdomstol.se/?sida=jensevik0809
I denna dikussion kan väl tankar om den territorielösa staten passa in. Stater av skiftande storlek som förvaltar sina medlemmars väl. De utsträcker sig utan spec. gränser och omfatter dem som väljer så. Vid gnissel hos den ene kan man i valtider byta till annan statstillhörighet utan att behöva flytta fysiskt..
Jag ser det som ett svårt system att hålla fritt från politisk korruption. Hur hindrar man ett parti som ligger illa till i opinionen inför ett val att rekvirera ett antal röster från ett annat land?
Det är nog bara ett av många, men….
Väljaren får kanske hålla sig till ”sitt” land under mandatperioden. Pss som man avtalar om förvaltningsterminer. Jag tycker det är en så pass annorlunda tanke att ett genomtröskande borde kunna ge en del matnyttigt. Det är tankar som berörts i sambm Israel/Palestina har jag hört.
Mats! En fråga om tabellen. Visar den specifik det STATLIGA spenderandet av BNP, särskild från den kommunernas och landstingens spenderande? Det är ju det TOTALA offentliga spenderandet som är intressant att jämföra, anser jag. Hur stor del av pengarna som sedan kommer från staten, kommunen respektive landstinget är ju mindre intressant, anser jag, då det ändå hamnar på skattsedeln.
Ursäkta att jag dröjt Niklas! Måndagmornar är administrativt jobbiga.
Jag vet inte om det tabellen visar det specifikt statliga spenderandet eller hela den offentliga sektorns. Det framgår inte av bildtext eller brödtext i avsnittet. Men det är bra tänkt att ställa den frågan.
Tabellen kommer som sagt från The Economist som hade en artikelserie om att ”Tämja Leviatan” alltså den stora staten. Inte heller i artikeln framgår exakt vad som avses. Min gissning är att det på svenska ska benämnas som offentlig sektor eller offentliga utgifter i jämförelse med BNP. Om det skulle vara så att de kommunala utgifterna tillkommer vore det ju förskräckligt.
http://www.economist.com/node/18359896
Nej, Mats, skyll inte på Economist, det är översättaren (vem det nu är) som klantat sig. Government spending betyder ingalunda statliga utgifter, utan inkluderar givetvis även delstater och kommuner (local governments).
Mest intressant i tabellen är att Sverige så sent som 1937 hade lägre skatter än Schweiz, medan skillnaden i dag är 15-20 procentenheter (den högre siffran om man korrigerar för felen i SCB:s nationalräkenskaper).
Där har vi också förklaringen till att Schweiz i dag är ett av världens mest välmående och stabila länder, medan Sverige hamnat i utförsbacken, efter att på 60-talet varit lika rikt som alplandet (båda gynnade av att ha sluppit två världskrig).
En uppdatering av tabellen visar att Alliansen misslyckats med att banta den groteskt övertunga offentliga sektorn – men det rödgröna alterantivet har givetvis ännu färre (realistiska) idéer om hur man återskapar ett framgångsrikt Sverige, i paritet med mönsterlandet Schweiz.
För den liberala och konservativa väljarmajoriteten återstår att fundera ut vilket av fyra allianspartierna som är minst socialistiskt (väldigt svårt att avgöra, faktiskt) eller att proteströsta på den blivande vågmästaren SD, som förhoppningsvis kan tvinga den svekfulla borgerliga nomenklaturan att ta sig i kragen.
Nej, jag skyller inte på någon, översättaren är jag själv. Ibland är det ju så att man inte kan översätta som det står, för det ska vara något annat på det mottagande språket. Detta är tydligen ett sådant fall.
Offentliga utgifter, är det korrekt översatt, Åke?
Ja, förhållandet till Schweiz är intressant, jag har också följt den utvecklingen med en viss förundran sedan en Europa-resa 1968, då vi passerade bla. Schweiz. Växelkurser har sedan dess varit ett sätt att orientera sig om hur det går för fäderneslandet.
Ett annat årtal som är intressant är ju 1980 när Sverige ensamt ståtar med offentliga utgifter över 60% och Olof Palme med partivänner tyckte att det skulle vara högre. Det var väl bara något senare som Mona Sahlin tyckte att det var ”häftigt att betala skatt!”
Ja, frågan om vad man ska rösta blir inte lätt. SD är för den stora välfärdsstaten, men är å andra sidan de enda som är något så när nyktra i klimatpolitiken. Alternativet är att rösta på något som inte kommer in i Riksdagen, bara för att ha uttryckt sin åsikt.
Aj, aj – så även du kan fela, Mats, det händer så sällan att jag inte ens tänkte den tanken. Offentliga utgifter eller utgiftskvot duger bra, skattetryck eller skattekvot är varianter om det är inkomstsidan man mäter.
Om valet: visst kan man stödja Liberala partiet eller Kristna värdepartiet – som överraskande nog är näst bäst i grenen frihetlighet och liberalism – men synd att dessa två inte har organiserat en valkartell, tillsammans med andra småttingar som pensionärpartiet. Denna trio har missat chansen att redan denna höst bidra till den behövliga tillnyktringen på Helgeandsholmen. Tyvärr.
Även jag är dödlig. En pajas, en schajas. Jag brukar ödmjukt påminna mig själv om denna dikt. Och det är inte för att jag är mager om ben eller hals.
EN VALSMELODI
Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor -
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
- Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har sålt mina visor till nöjesestrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Grämelsens son
i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas – ack ja -
schajas – ack ja,
gott kan det vara att veta?
Skänk mej nu bara ett rimord på sol,
när jag redan har använt fiol och viol?
Ack ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har ingenting alls här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Ödmjukt i överkant, Mats, det kan jag säga efter mångåriga kontakter med professorer och höjdare i statsförvaltningen. Och jag läser gärna mästaren Ferlin, fast hans dikt var väl en något ovändad lektyr för bloggens besökare.
Själv var jag nyfiken på vad du tyckte om min kartell-teori som en väg mot tillnyktring. Där kunde även du ha medverkat, men jag förstår nu att dina erfarenheter av centerpartiets inre liv avskräckt från upprepningar.
Du bekräftar det amerikanska talesättet att bara förhärdade cyniker står ut med det politiska spelet. Fast visst finns enstaka undantag och det är heller ingen naturlag att makt måste korrumpera och förvandla utövarna till de egna väljares värsta fiender – som i dagens Sverige.
Eftersom jag började min bana med att skriva ner mina tankar minimalistiskt med one-liners och aforismer, som senare utvecklades till dikter, har jag insett att jag aldrig kommer att nå den nivå mästare som Fröding och Ferlin håller.
Angående ditt kartellförslag, så är det faktiskt riktigt bra! Det finns en våldsförhärligande vänsterextremistisk popgrupp som kallar sig kartellen. Man kanske kunde sno lite vänsterröster till en borgerlig kartell?
Till nästa val kanske man skulle dammsuga (900W) listan med borgerliga småpartier och samordna en kartell. Det skulle kunna rita om den politiska kartan.
OK! Då vet jag.
Lite längre ner i den länkade artikeln finns en tänkvärd graf (”Hej big Spenders”) över hur mycket skatt per person räknat i reda pengar som samhället spenderar. Trots att skattesatsen i Sverige är betydligt högre än Schweiz, så får schweizarna in lite mer skattepengar per person än vad svenska samhället tycks med. Tänkvärt nu när alliansen lovar att inte sänka skatterna under nästa mandatperiod.