Christian Caryl har rest runt en del i världen och noterat kopplingen mellan bra vägar och välståndsökning. Mali är en demokrati som inte sköts som om folkets röst eller folkets väl och ve spelade någon roll för de styrande. De har inga bra vägar och inga bra framtidsutsikter. Rwanda är en enpartistat med en närmast diktatorisk ledare, Paul Kagame. Men han är å andra sidan pedant och har bestämt sig för att göra sitt land till ett mönstersamhälle. Till hjälp för att planera och bygga bra vägar har han anlitat expertis från en annan enpartistat och icke-demokrati, Singapore. I Rwanda finns numera bra vägar över hela landet och ett mycket välordnat trafiksystem i huvudstaden. Stockholm är rena u-landet i jämförelse. Helt följdriktigt växer ekonomin och utvecklingen i Rwanda ser ljus ut, trots den mörka bakgrunden för två decennier sedan.
I Afghanistan bestämde sig USA för att återuppbygga de av talibanerna förstörda huvudvägarna, för att återkskapa ordning och utveckling. En satsning på fyra miljarder dollar har till största del medvetet spolierats av talibanerna.
Jag har många gånger skrivit om vägarnas betydelse i ungefär samma anda som Caryl. Vägar för med sig människor, varor och idéer. De är blodomlopp och nervsystem i utvecklade samhällen. Exempel finns här, här, här, här, här och här.
I Sverige har vi miljöpartister, vänsterpartister och centerpartister som ser vägtrafik som något ont. De har lite för mycket gemensamt med talibanerna för min smak.
Ja det är väl orsaken till att miljöpartismen avskyr vägar?
Raljerar om bilhatet här:
http://danryanjr.wordpress.com/2014/09/03/bilagande-och-uddlos-social-ingenjorskonst/